Slaget mellan Hultsfred och Where the Action is är över.

En vann, men hur många förlorade?

Och, hur gick det för Molly, 16 år?

Sverige är stort nog för många musikfestivaler. Det finns fortfarande gott om plats för fler festivaler. Idéerna är långtifrån slut. Däremot är Sverige för litet för två likadana-fester samma helg. Två som båda förlitar sig på underhållningsvänlig, käkbensbred gitarrock.

Endagsfestivalen Where the Action Is drog 18 000.

Tredagarsfestivalen Hultsfred lockade drygt 23 000.

Båda uppgifterna om publikantal kommer från arrangörerna. Som haft fullt upp med att göra allt för att snygga till dem. Man har låtsats haft slutsålt ibland. Man har mörkat siffrorna om hur många endagars- respektive flerdagarsbiljetter som krängts. Eller vägrat säga någon siffra alls.

Båda arrangörerna försökt vara så ädla i informationskriget. Jättebolaget EMA har snyftat över att det faktiskt var Hultsfred som övergav dem som bandbokare och att Foo Fighters bara kunde spela i Sverige just denna helg. I smålandsskogen, där det famlas efter en identitet, har man lite hulkande framhållit att man är en idéell kämpande förening i glesbygd.

I bakgrunden handlar det förstås om ett krig om marknadsandelar på en mycket attraktiv svensk marknad. EMA har fram tills i vintras haft nästan, unikt, monopol på att ordna konserter i Sverige. När ett nytt bokningsbolag, AEG Live, hotade deras position – och när Hultsfred valde att sammarbeta med dem – tog det hus i helvete. Då svarade man med Where the Action Is. Då rök den där gamla tysta överrenskommelsen arrangörer emellan att man i möjligaste mån inte konkurrerar ut varandras arrangemang.

Men, EMA hade lärt sig en läxa sedan sist (då bolaget försökte köra över lilla gratisfesten Popaganda med det halvslött arrangerade telekomjippot Stockholm Calling). Where the.. var en utmärkt arrangerad fest med stora, publikdragande artister och tydlig profil. En solklar succé och om det här kriget har någon segrare så…grattis Action-festival.

Just tydligheten är. som PSL sagt tidigare, en viktig påminnelse till Hultsfred om att tiden är förbi då man kan boka band lite hursomhelst. Att överåriga bokares egna gamla favoritband kanske inte riktigt hör hemma på en festival där publiken vill ha något helt annat.

Nåväl, kriget är över. För den här gången. Vad som händer fram tills nästa år, då båda festivalerna lovat återkomma, får vi se. Hur hanterar Hultsfred nya förluster? Kommer kriget att bestå? Är det helt omöjligt med två stora bokningsbolag i detta land? Skulle inte publiken må bra av det?

Och någonstans, bland alla branschens gorillagrymtningar, finns Molly.

Molly älskar Rage Against the Machine. Och Foo Fighters. Men sommarlovspengen räckte bara – och, knappt det förresten – till festen med de senare.

Är det inte om just Molly allt detta handlar om?