När Rage Against the Machine spelade i natt var det för första gången i år trångt på Hultsfredfestivalen. Jag fick knö mig fram mot stora scenen i försök att ta bilder som blev lika kassa som den ni ser här.
Kvartetten har åldrats åt det mer virituosa hållet.
Zack de la Rocha kan fortfarande inte sjunga en ton, han måste bara skrika, helst bara FUCK…eller FUCK… men gitarristen Tom Morello har tröttnat på punk-runk-rytmen och drar åt både disco, fusionjazz och omgivningsmusik. Maoi-tatuerade basisten Tim Commerford har likt en intellektuell upplaga av Red Hot Chili Peppers Flea följt med och gjort gruppens rytmsektion mer spännande än nånsin förr.
Ibland blir detta riktigt lyckat. I sina stunder kan Rage Against the Machine vara förkrossande tunga och visa upp en sorts dynamik och musikalitet man aldrig hört hos dem förr.
Men, mellan varven, inte sällan då de spelar hits, som Bombtrack, känns det slött och gubbtrött.
Men det spelar ingen roll för en mäkta uppspelt hultfredspublik. För, som jag skrev i natt, marken gungar.
Som jag kommer att berätta i Kulturnyheterna ikväll känns däremot gruppens politiska utspel som en souvenirbutik på Drottninggatan i Stockholm. De har köpt en flagga med en röd stjärna som scendekor. De har klistrat upp en bild på Che Guevara. Tjenamoss! Killing in the name of JC-rock.
Spelar ingen roll hur mycket sympati jag känner i mitt hjärta för bandets, säkert ärliga engagemang i globala och lokala orättvisefrågor. När de väljer den trötta kommunistkostymen ser jag en slentrianmässig svanenmärkning och har bara lust och ringa Timbro och fråga ifall de behöver folk.
> Kommentera!
> Visa kommentarer (5)