Musik Med: CunninLynguists & Bobby Creekwater

Goodie Mob, Outkast, Geto Boys med Scarface, Lil’ John, DJ Screw, Ludacris, Arrested Development, Devin The Dude. Listan över bra hiphopartister som den amerikanska södern har fostrat kan göras lång. Man får inte heller glömma gruppen CunninLynguists.

CunninLynguists bildades år 2000 och efter flitigt turnerande i USA och Europa har Kno, Deacon the Villain och Natti lyckats bygga upp en stor publik. ”Det är så här ärlig hip-hop låter” skrev XLR8R om deras fjärde album Dirty Acres tidigare i vintras.

Under gruppens senaste Stockholmsbesök avbröt vi en biljardomgång mellan CunninLynguists och Bobby Creekwater, som agerade förband på turnén. Så här gick det.

Lyssna: CunninLynguists
Lyssna: Bobby Creekwater

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Öppna alla

”Jag vänder mig om och möts av en leende Robyn”

lisapsl

Höstens mest efterlängtade skiva släpps om en månad, och Lisa har intervjuat dess upphovsmakare: Adam Bainbridge från Kindness. I del två dyker en av skivans gäster oannonserat upp. (mer…)

Promenaden fortsätter. Vi har nått en liten park och Adam har placerat sig framför en blå fond han fick syn på. Medan vi pratar på tar fotografen Märta bilder. Plötsligt börjar Adam vinka glatt åt någon bakom mig.

Jag vänder mig om och möts av en leende Robyn, i vinröda kängor med superplatå, vita stretchjeans, mönstrad T-shirt och en liten ryggsäck.

Robyn kliver in framför fonden bredvid Adam och de skrattar och kramas innan hon förklarar att hon inte riktigt är fixad för att fotograferas. Adam skämtar och föreslår att hon sitter med ryggen mot kameran men snart finner hon sig i situationen och säger att vi kan fota henne men att vi får fråga om vi vill publicera någon bild. Adam erbjuder sin hatt som kamouflerande rekvisita.

Robyn är en av gästerna på “Otherness” och sjunger låten “Who Do You Love” som de skrivit tillsammans.



Foto: Märta Thisner

Ni träffades genom Robyns pojkvän Max, eller hur?

Robyn: – Ja, jag hörde Adams musik för att Max spelade den för mig. Och jag gillade det verkligen och lyssnade jättemycket under lång tid. Och, hur var det nu…. Jag tror att jag bara kände att det vore roligt att samarbeta med folk jag gillar utan att göra min egen skiva och Adam var en av dem jag kontaktade.

Så det var du som tog initiativet till samarbetet?

Adam: – Folk har sagt ’Jaha, så det var inte du som tog kontakten?’ och jag bara ’Nä, så gör man ju inte!’. Man hör inte av sig till den mer framgångsrika artisten, det vore galenskap. I såna fall skulle alla ringa Beyoncé och ba: ”hejhej! Ska vi göra nåt ihop?” Men det är väldigt smickrande däremot. Det är det fina med det. Och det känns mer passande såhär också, att den större artisten säger ”Jag vill prova nåt” för jag hade aldrig vågat föreslå något sådant!

R: – Hade du inte?

A: – Haha. Nä!

Men nu har ni behållit kontakten och var ute och åt middag i går, va?

A: – Ja, vi åt middag igår och det är konstigt men på alla våra resor verkar vi alltid hamna i samma städer…

R: – Ja, vi möts upp ofta.

Det jag tycker är fint är att även om Robyn är ett väldigt stort namn så känns det aldrig som om du tagit in någon av gästerna på din skiva för att du hoppas att de ska ta dig någonstans, i form av succé menar jag. Hela skivan känns väldigt, vad ska man säga, oskrytsam.

A: – Om jag brydde mig om framgång så hade jag nog skrivit enklare låtar. Och vad gäller gästerna så är de vänner i första hand. Och det är nog det bästa sättet att jobba på, tror jag. Det börjar nog inte ens som ett musikaliskt erbjudande. Det är snarare något som händer på vänskapsplanet.


Foto: Märta Thisner

Hur var upplevelsen i studion när ni jobbade ihop?

A och R (i munnen på varandra): – Bakfull! Haha.

R: – Adam är mycket mer avslappnad i studion än vad jag är…

Medan Robyn säger detta ligger Adam raklång på rygg på marken, på en liten plätt fuskgräs, med händerna bakom huvudet.

R: – Du är väldigt bra på att bara hänga och göra musik samtidigt som du hänger. Jag är mer så att jag åker till studion och så jobbar jag.

A: – Du kanske har jobbat med mer intensiva personer tidigare.

R: – Ja kanske, men jag gillar verkligen att jobba med Adam för att han har ett annat sätt att jobba på än jag har så det är intressant att se vad som händer när vi samarbetar. Och det känns väldigt obesvärat.

A: – Det är roligt, till och med dagen när vi skrev texten till låten på skivan… Vi var som två bakfulla tonåringar som kollade på Daft Punk-videor. Men sakta men säkert fick vi ändå ihop texten. Och sen dagen därpå jobbar du med nån som Klas [Åhlund] som bara: ”Jobba jobba jobba!”. Jag kände det verkligen som om vi var två förfallna tonåringar som inte ens vet hur man läser läxor men som ändå lyckades få ihop det på nåt sätt.

R: – Ja, det var toppen!

R: – Det var så konstigt alltihop, har du berättat historien? Vi var ute kvällen innan och sprang på en kille på gatan. Han var väldigt bedrövlig och vi var jättefulla och bad honom berätta sin historia för oss. Sen slutade det med att han bjöd med oss till sin musikaffär…

A: Ja, var ligger den förresten?

R: …Vid St Eriksplan.. och så gick vi in i hans musikaffär allihop och jammade. Det var så underligt.
Oj. Finns detta dokumenterat någonstans?

A: – Ja, du [Robyn] lade upp nåt väldigt pinsamt på din Instragram när jag trummade dåligt. Men han sitter nog på det värsta materialet…

R: – Ja! Och han var så glad. I alla fall, sen dagen därpå skrev vi en text om det. Jag bara: Jag skulle vilja säga det här och du bara: säg det såhär: ”Blablabla”. Det var som att du var min tolk eller nåt.

A: – Vi var också ute med Max och sjöng karaoke och han ville inte riktigt sjunga tillsammans med oss så han bara fortsatte köpa tillbringare med öl i stället, och jag menar tillbringare med öl…

R: – Ja, vi blev jättefulla!

A: – Och sen nästa dag, det var en sån där ovanlig bakfylla som känns nästan farlig, hm, bra på ett dåligt sätt, du vet…

R: – Ja, det hade kunnat förvandlas till något väldigt dåligt.

A: – Du vet, man mår fruktansvärt dåligt, kroppen gör ont… Men det finns en sådan viktlöshet i att vara riktigt, riktigt bakfull, som att vara avskild från livet, och jag tror att vi hittade nåt i den känslan, svävande mellan liv och… död.

R: – Haha ja. En utomkroppslig upplevelse.

Vilka var era bästa karaokelåtar?

R: – Min är alltid ”Total Eclipse Of The Heart”. Det är ett uppenbart val men den är väldigt bra.

A: – Jag gillar att göra… Vilken var Stoneslåten jag gjorde med Max med piratröster? Dadadadadadada…. ”Paint it Black”!

R: – Piratrösterna var riktigt bra. Det är ett väldigt bra minne.

A: – Jag kommer ihåg att jag gjorde första versen av ”Fast Car” med Tracy Chapman och jag kändes mig så nöjd och sen kom refrängen och jag vet inte om det var fylla eller trötthet men jag kunde inte träffa tonen och bara slutade. ”Nä, men nu räcker det”. Vi gjorde det sedan med flera låtar, tog första versen och ba: ÄH, vi behöver inte göra hela låten ju.

R: – Nä men det var för att vi hade lite tid kvar och Max, som är rationell, bestämde att ”låt oss göra halva låtar så hinner vi fler innan vi måste gå!”

A: –Aaaah.

Bra strategi.

R: Ja verkligen.

Här kan du läsa första delen av min promenad med Kindness. På torsdag kommer den tredje och sista delen. Då pratar vi mer om ”Otherness” och musik – och om att leva i fel tid.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

PREMIÄR: I’m Kingfisher – ”My Beak May Break”

im_kingfisher_photo_gustav_adhagen01-583x466

Det är bara fyra år sedan sist. Nu är Thomas tillbaka. Lysande röd! (mer…)

Nope! Det handlar inte om en politiker som bytt sida efter valet. Utan om Thomas Jonsson. Och hans orkester I´m Kingfisher. I morgon skeppas lundaestradörens femte album ”Avian” ut . På vacker, klarröd vinyl. Inpaketerad i vackert omslag.

Skivan är andra avsnittet i en trilogi där förra albumet ”Arctic” (2010) – ett temaalbum om polarexpeditioner – också ingår.

Fyra år är ingen tid för ett album som detta. Det låter väldigt arbetat, men samtidigt både varmt och öppet. Den tretton spår långa skivan är ett stort pussel av ballader och pop, prärietoner och elektronika.

Och den polarflörtiga videon som vi premiärar idag på PSL (Nicholas Wakeham som också jobbat med First Aid Kit och Big Fox har gjort den) är en god vägvisare.

PSL: Fyra år sen sist – vad har du gjort?

Thomas: Jag har äntligen fått spela på mitt favoritställe Södra teatern i
Stockholm – två gånger, sen har låtskrivandet och inspelningarna av ”Avian”
tagit upp mycket tid. Har också turnerat rätt mycket i Europa på förra
skivan Arctic, bland annat med Damien Jurado, Ed Harcourt och Christian
Kjellvander
. Och jag har blivit pappa, vilket har varit det bästa som
kunnat hända.

PSL: Jag gillar det jag hör.

Thomas: Tydlighet har varit ledordet under albumprocessen, även om jag har
undvikit upprepningar, refränger och annat påtvingat. Jag har ju hela
tiden tänkt Avian som mitt kommersiella album, men jag har nog skev syn på
vad som är kommersiellt, tänker typ M. Ward och Nick Drake. Så tydlighet
är nog ändå den bästa beskrivningen.

PSL: Förresten! Omslaget! Hur hittade du den mexikanska fågelkonstnären Geninne D Zlatkis?

Thomas: En annan av mina favoritillustratörer, Camilla Engman, länkade till någon
av Geninne Zlatkis fågelgrejer på sin blogg. Vår gemensamma vurm för
färglada fåglar gjorde att Geninne kändes skräddarsydd för uppgiften. Så
himla glad att hon tackade ja.

Nästa steg i Thomas Jonssons värld är sång på en kommande belgisk skiva samt ett samarbete med en författare. Och, framöver, en kopp kaffe med Carl Edlom. Hans producent. För att prata om nästa skiva.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

”Det skulle vara intressant att jobba som bandpsykolog till Oasis”

annika

Annika Norlin gästade senaste Studio PSL. Där berättar hon bland annat om tankarna kring ett karriärsbyte. (mer…)

I höstens första Studio PSL sitter popfenomenet Annika Norlin (Säkert!/Hello Saferide) i panelen. I programmet berättar hon vad hon sysslat med de senaste fyra åren (efter senaste skivsläppet), hur hon nollställde sitt musikhuvud med hjälp av hiphop och hur musikbranschen förändrats på senaste tiden.

Dessutom bollar panelen frågan om hur psykologistudierna och musikkarriären skulle kunna kombineras. Kanske är Annikas nya kall helt enkelt bandpsykolog?

Här ovan ser du intervjun med Annika, och här hittar du hela Studio PSL.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

PREMIÄR: Dödens Dal – ”En Spillra” (med Fredrik Wallenberg)

Dödens Dal

Dödens Dal känner sig som en spillra efter valet, de skickade oss en låt som visar hur det känns. (mer…)

Tidigare hallån från våra PSL-favoriter i Dödens Dal har inte varit ehm… helmuntra (typ den här videohälsningen som beskrevs som ”Lite som en likvaka utan lik”) – och även denna gång är stämningen deppig i Henrik Von Euler (Rigas) och Rickard Jäverlings gemensamma musikprojekt. Efter valutgången i helgen vill duon nu dela med sig av en låt med motiveringen: ”Låten beskriver känslan just nu. Hopplöst. Vi är en spillra.”

Fredrik Wallenberg från Skitsystem gästar sången som är den enda helt nyskrivna på Dalens nya skiva. De andra låtarna kommer från förra albumet ”Korsa Jord, Luft, Is” tillsammans med sångassistans från Jenny Wilson, Peter Morén, Manuela De Gouveia (Pascal), Oscar Svensson (Knivderby), Billie Lindahl (Promise And The Monster) och Bäddat För Trubbel-Hjelle. Skivan släpps på fredag, tills dess finns Dödens Dals musikaliska sorgearbete att avnjuta i premiären här under.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Lyssna på Mapeis nya skiva!

Mapei_PhotoBy_RubenSznajderman_1

Dagens hey hey (gårdagens var detta) finns numera ute för lyssning på nätet i sin helhet, en vecka innan releasedatum. (mer…)

En höstdag för snart ett år sedan bestämde sig Mapei för att slunga iväg sin comebacksång, till världens stora förvåning. I flera intervjuer har hon berättat att när hon träffade Magnus Lidehäll (som också producerar åt Seinabo Sey, Naomi Pilgrim, Katy Perry och Britney) så kändes allt plötsligt rätt.

Nu har skivan ”Hey Hey” vuxit klart och den består av mindre rap, och desto mer popsång med känsla och hjärta (Mapei har själv jämfört rap med att lösa korsord – och att sjunga som att ge sig hän på riktigt).

Hur gillar du utvecklingen? Klicka dig genast in på NPR där skivan kan streamas i sin helhet, en vecka innan releasedatum. Och låt oss höra vad du tycker sen!

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

LYSSNA: Little Children – ”Hey Hey”

Skärmavbild 2014-09-15 kl. 17.12.06

Skutskärs svarKurt Vile har släppt ifrån sig nytt material.
(mer…)

Det må skilja sig ett par decimeter i hårsvall, men i övrigt går det knappast att göra skillnad på amerikanen och hans musikaliska Stockholmskusin. Enmansprojektet och den stora PSL-favoriten Little Children har börjat ta sikte på det stora landet i väst (inte bara inspirationsmässigt utan också rent faktiskt – nyligen med ett gästspel i Grey’s Anatomy).

Hans nya sång ”Hey Hey” är 4 minuter Americana som får vilken roadtrip som helst längs landsvägarna i Gävleborg att kännas lite, lite coolare. Extra plus för det superfina omslaget av Jockum Nordström. Mer material från Little Children (än så länge i odefinierad form) väntas tidigt nästa år.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

”Du är anledningen till att jag har ett skivkontrakt”

lisapsl

Om precis en månad släpps en av höstens mest efterlängtade skivor. PSL-Lisa promenerade i kapp med upphovsmakaren: Adam Bainbridge från Kindness.
(mer…)

Adam Bainbridge släntrar in i lobbyn till sitt hotell, leende och med en lätt pendeleffekt i sin gång, som långa människor ibland har. Han är iförd ett par smala beige byxor med hög midja, en svart turtleneck och den mörkblå filthatt som bidrar till hans nya silhuett. ”Otherness”-siluetten. 

Jag hinner tänka att allt har blivit mer sofistikerat sedan debutskivan – nu är det kostym på scenen, eller skjorta knäppt hela vägen upp i halsen, bredbrättad filthatt. Sist var det flätstickad tröja, urtvättad jeansjacka, kanske till och med en vanlig T-shirt ibland. Precis samma utveckling hörs i musiken.

Adam förklarar att han vill sträcka på benen och komma ut lite. Skulle det vara okej om vi gjorde intervjun på gående fot? Han vill också gärna hinna köpa en present till sin tjej och undrar om vi kan gå och kika i en köksaffär som ligger mittemot hotellet.

Vi enas om vitahuset-upplägget, ”walk and talk”, och tvärsar gatan på jakt efter en svensk salladsskål parallellt med att vi pratar.

Två steg bakom går Märta, vår fotograf, och dokumenterar utflykten.

Inne i köksaffären berättar han att hans flickvän, som är konstnär, ofta använder köksattiraljer som gjutformar när hon skapar. Men hon är även fransk så det blir ingen salladsskål för affären har nästan bara franska produkter och vi konstaterar att det skulle bli lite att gå över ån efter vatten. Nu har han i alla fall försökt, resonerar han, och vi går ut igen och tar sikte på en liten park i närheten.

 När själva intervjun ska börja räcker jag över min mobiltelefon till Adam, med inspelningsknappen nedtryckt och tanken att han får gå och hålla i den så att hans svar hörs ordentligt.


Foto: Märta Thisner

Adam: – Jag tycker att vi ska börja från början, med att berätta hela bakgrundshistorien, som är att du är anledningen till att jag har ett skivkontrakt.

Jag:  Va, hihi, så du vet det?! Eller ja, så var det nog inte riktigt men ändå.

A: – Det var precis så, det var vad som hände. Så tack!

Varsågod, det var helt och hållet mitt nöje. Jag lyckades inte hitta vår gamla mailkonversation men om vi ska sammanfatta det så gick det väl till så att jag hittade din demo av ”Swinging Party”…

A: – …på Myspace…

Ja, på Myspace, och så mailade jag och frågade om jag kunde få mp3:an till en mix jag gjorde…

A: – …och sen spelade du den för Stephen. [Stephen Bass, som äger londonskivbolaget Moshi Moshi].

Ja precis. Och så signade han dig. Jag pratade med honom igår faktiskt och frågade hur han skulle beskriva dig. Han sa att du var en tänkare.

A: – Haha, han hade nog otrevligare saker än så att säga om mig nu när vi tillbringat tid i varandras sfärer… Det som är konstigt med Stephen är att Moshi Moshi nu jobbar precis bredvid min studio där jag spelade in min nya skiva och det är något nästan twin peaksigt att figurer ur ens förflutna dyker upp i ens nutid också. Grejen med Moshi Moshi var toppen men det känns så länge sedan nu och att se hans ansikte nu när jag gör en skiva som känns ganska långt ifrån det jag gjorde då är lite underligt på något sätt….

Vi har nått fram till den lilla parken och letar efter någonstans att fota Adam. ”Det här är ganska fint. Det här mönstret”, säger han och visar med handen att han menar några diagonala streck på en vägg: ”Chick chick chick”.

Jag hörde att du gjorde samma sak när du fotades igår, föreslog platser och poser och saker att göra… du känns väldigt mycket som en art director.

A: – En motvillig sådan… Jag har väl litegrann gjort det som vår generation gör, vilket är att man provar allt, och förhoppningsvis har jag nu hittat den saken jag gör bättre än de andra sakerna.  Men jag har fotat, jag brukade ta bilder på band…

Ja och du har gjort videos och sådär… Men jag menar kanske framförallt att du även i egenskap av musiker känns som en art director. Du presenterar en perfekt skiss och hittar rätt personer att hjälpa dig fylla i den.

A: – Jag vet inte om det är så medvetet men ja, det blir så.

Men du verkar ha en så tydlig vision. Och även om dina två skivor är väldigt olika varandra så är de bägge två så himla KINDNESS. Hur går det till?

 A: – Det är svårt att definiera hur allt det här tar sin form när man är så nära det. Jag tror att det handlar om instinkt och om en vördnadsfull kunskap om musik och vad man kan göra med utrustningen och verktygen man har tillgång till. Man måste verkligen kunna reglerna för att bryta dem ordentligt…

Efter din spelning i lördags så skrev en vän till mig, en musikjournalist och housekille, en minirecension som typ löd såhär: “Kindness är skräddarsydd, i ett laboratorium, bara för mig” och det fick mig att le. Och sen nämndes Roy Davis Jr, Anita Baker, Womack & Womack och så vidare. Folk tar dig så … personligt. Allt känns så exakt. Det är en ovanlig egenskap hos en artist idag. Och samma sak tycker jag gäller ”Otherness”. Både produktionsmässigt och om man ser till gästartisterna så blir den aldrig… versal. Den låter så varm och elegant medan massa musik just nu väljer de bredaste understrykningspennorna och inte särskilt mycket subtilitet. Vad tänker du om det?

A: – Jag tror att du sa det bättre än jag kan!


Foto: Märta Thisner 

Hur träffade du Dev Hynes, ni bodde ihop har jag förstått?

A: – Ja men det var inte så vi träffades, jag bodde med de andra i [hans band] Test Icicles och jag intervjuade dem. Den intervjun finns nog någonstans på nätet. Det var första gången jag träffade honom. Jag frilansade då, skrev artiklar, DJ:ade, ja, du vet ju hur det är att ha på sig alla dessa olika hattar… och jag kommer ihåg att de gjorde en massa press men hatade det för att ingen verkade intresserad av dem som individer och jag gjorde lite research och visste att Dev gillade tecknade serier och Sam gillade skateboarding och Rory gillade King Crimson och så gjorde jag en intervju där jag såg till att alla de fick prata lite om saker de verkligen älskade. Och på så vis föll vi in i någon slags vänskap.

Har ni förändrats mycket sedan dess?

A: – Ja det har vi, vi har vuxit upp antar jag.

Jag är nyfiken på er vänskap, han känns som din bror från en annan mor. Köper ni skivor eller jackor till varandra? Åker på semester ihop? Avslutar varandras meningar? Tävlar ni?

A: – Jag håller med om att det är ganska syskonaktigt. Även om vi inte ses på jättelång tid tenderar vi att plocka upp gamla konversationer där vi lämnade dem. Vi skickar definitivt mycket musik till varandra över email men det är något jag har turen att göra med nästan alla musiker jag jobbar med. Kläder är väl det enda vi bråkar om, ha! Och vad gäller att semestra ihop så tror jag inte Dev har tagit semester i hela sitt liv.

I morgon följer del 2 ur mitt möte med Adam. Vi pratar om kreativa processer, om karaoke och bakfyllor. Och så får vi oväntat, celebert besök. Kindness nya skiva, hans andra, heter ”Otherness” och släpps den 13 oktober. På den gästar bland andra Kelela, Robyn och Dev Hynes.

 

 

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Är svensk hiphop livrädd för kritik?

IMG_2356

I senaste Studio PSL berättar Hasan om varför hans Rosh-recension ledde till en kollektiv avföljning på sociala medier.  (mer…)

”Hiphopen reproducerar machokultur i stor utsträckning. Inom den ska du inte ta att någon snackar skit om dig.”

I premiären av Studio PSL protesterar Hasan mot ängsligheten inom svensk hiphop. ”Våga Såga” står det på hans paroll, och tycker att den svenska hiphopeliten håller varandra för mycket om ryggen. Hiphopen är inte underdog längre, menar han. Nu har folk börjat tjäna pengar. Och vissa förtjänar det inte.

Håller du med Hasan? Är hiphopen som genre extra känslig för kritik?

 

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Kan du inte mellansnacka? Låt bli! Rösta i Valstudio PSL!

IMG_2264

Vilken fråga tycker Annika Norlin är den viktigaste i Studio PSL:s eget superval? Och vad tycker du? (mer…)

Självklart ska Studio PSL ha sin egen valstudio. Jag gav Hasan, Elin och Annika uppdrag att formulera sin största önskan för popmusikens nästa mandatperiod. De fick varsitt demonstrationsplakat att kampanja med. Och började texta redan innan vi hade klivit in i studio 21 i SVT-huset (bildbevis nedan).


Redan i fredags – när fullängdsversionen av veckans program pluggades ut – blev det diskussion om Elins förslag (titta bland kommentarerna – och se hela episoden – här).

Vad tycker du den viktigaste frågan för svensk musik är de närmsta fyra åren är? Ska Gudrun dansa med Pharell (som FI-ledaren gjorde under konserten på Globen igår?)? Ska Håkan Hellström kunna röka på bild? Eller är Annikas ord om individualism i popmusiken det som betyder mest? Rösta på PSL!

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

+ Ladda in fler inlägg