På fotot: Nassim Nicholas Taleb
I dag är det nio år sedan det brann i Göteborg.
Diskoteksbranden vid Backaplan natten till den 30 oktober 1998 tog 63 ungas liv. Runt 200 skadades.
Jag jobbade på Kanal 5 då. Vi gjorde ett tjo-hopp-skål!-vad-kul-program på fredagskvällarna: Hej Fredag!. Hela idéen var stulen från SVTs geniala, sextitalsstompiga partyprogram Partaj. Vi var helt lyriska över att få jobba med samma bildproducent (Lennart Lelle Wetterholm) som var med i version originale. Halva programbudgeten gick åt till att flyga in berlinska Atari Teenage Riot för en playback.
Jag minns att jag vaknade till radion som rapporterade om vad som hänt. Hur min syster, som är göteborgska, berättade på telefon, om denna ofattbara tragedi. Om barnen som aldrig mer kom hem.
Jag minns att jag ringde Kanal 5 och bad dem stoppa programmet. Att jag och vår festreporter, teddybjörnen Patrik Arve, skulle stå och flåsgasta “…å veckans partystad är Gööööteborg” kändes inte så bra samma dag som Sverige var i sorg.
För en vecka sedan träffade jag, ännu en gång, någon som kände någon, som försvann den där natten. Nä, sorgen går inte över så lätt.
Jag har flera vänner som, numera, rutinmässigt kollar nödutgångar och brandtrappor när de besöker fester, konserter och klubbar i lokaler likt den på Herkulesgatan. Precis som det finns dem som spanar efter araber i flygplatsköer, större vågrörelser till sjöss och ifall bogvisiret sitter som det ska på båten.
Jag bläddrar i The Black Swan. Författaren Nassim Nicholas Taleb varnar för vårt sätt att bara försöka förutse saker vi vet redan finns eller sådant som redan har hänt. Att det mest omvälvande – både i världen och våra egna liv – oftast är saker man inte kan förutse. Som vi inte har ett facit till.
Det är intressant, men inte mycket tröst, nio år efter att det brann i Göteborg.
> Kommentera!
> Visa kommentarer (1)