PSL

Jag har sett rockmusikens framtid och dess namn är Reykjavik.

Inte samhället med detta namn, dumbo.

Musikorkestern Reykjavik.

Reykjavik?

Som Bob Hund, fast med Blood Brothers i.

Reykavik gör tredimensionell rock i sina stunder. 50-talsrock, soul och total skrikpunk i en och samma ton. Hela kvintetten exploderar på samma gång.

Reykavik river hus och upp mitt hjärta.

Jag trodde jag var imun nu. Att primalrocken inte längre bet. Att jag haft mitt Birthday Party.

Det var fel.

Jag får tårar i ögonen och blir helt mjuk och kåt när jag ser dem spela. Först igår på klubben med ett skitkonstigt islänskt namn, sedan idag på skivaffären 12 Tonar. Det är fullt med folk. Fruar och barn är med, men de är vildare än igårnatt.

En konsert som avslutas med att de bjuder in hela publiken till deras replokal. Där, några kvarter bort, staden är ju så liten, bjuder de på öl och konsert med ett isländskt Scissor Sisters, FM Belfast, fulständigt underbara de med förresten.

Jag intervjuar sångaren på vägen dit. Håll utkik på PSL.

Nu kräver vi att Ola Broquist, bokarkung på Luger, som småleende såg konserten igår, tar dem till Sverige. Fortare än fort.