En gång, för några år sedan, skulle jag köpa en överdragströja åt min dotter. Det var på sommaren och hon var två år. Vad jag letade efter var något långärmat som gick att dra på sig över en t-shirt, på molniga dagar och skuggiga sommarkvällar ute på landet.

Jag gick till en av de stora klädkedjorna och började söka igenom hyllorna för storlek 98-104. Eftersom min dotter gillar glada färger (och eftersom upplevelsen av att kliva in bland killkläderna var som att bli färgblind och se allt i grå-olivgrön-marinblått, med någon enstaka röd spindelman här och där), så började jag leta på tjejsidan. Efter att ha finkammat hyllorna hittade jag till slut ett enda plagg som kunde klassas som överdragströja för flickor: En ljusrosa hålstickad knytkofta.

Nu ska vi se: En sjövild tvååring, som klättrar och klänger överallt, äter, leker, gräver, går i skogen, plockar hallon. Iförd rosa knytkofta. Efter 30 minuter skulle knytkoftan varit full av fläckar, skärpet skulle ha snubblats på till förbannelse, hålen i stickningen fastnat i någon gren. Sannolikheten att knytkoftan då inte alls skulle suttit på min dotter utan legat ihopknövlad och gråbrun i ett hörn = 100%.

Jag frågade expediten om det möjligen fanns några andra överdragströjor, som en helt vanlig munkjacka i någon glad färg (nej), och om de möjligen skulle få in några andra modeller (kanske, vagt ointresserat hummande, oklart när i så fall). Den allt överskuggande känslan var att expediten inte uppfattade detta som ett problem över huvud taget.

Som konsument kan man ju alltid göra som jag gjorde där och då, nämligen lämna affären och gå till en annan affär där det finns vad man vill ha. Problemet är att den affären jag var i inte är ensamma. I Plus ikväll visar det sig att flera av de stora kedjorna säljer flickkläder som ger betydligt mindre utrymme för vilda lekar än motsvarande plagg och storlek på killhyllan.

Jag vill att det är min dotter själv som ska avgöra vilka lekar hon vill och kan leka. Inte hennes kläder.