När jag var liten var TV:n behäftad med en testbild. Så fort jag slog på den stora gråsvarta prylen efter en dag i skolan var testbilden där. Som ett spindelnät med färger och sträck och något skumt med en nalle i mitten. Sedan var det ett ljud, ett pip som varierade i frekvens – ett testljud. Pipet påminner om den vanligast förekommande ljudet i sjukhusserier – det där skrämmande ljudet när någon ligger på operationsbordet och hjärtat slutar slå. Ett entonigt pip som berättar att det är över. Inget mer än så. Allt är över och förbi.

För några veckor sedan fick jag det där ljudet i huvudet. Det bara pep. Ett otäckt ljud som påminde om hjärtstillestånd och att allt har nått sitt oundvikliga slut. För att korta ner varför ljudet dök upp så handlar det om att vi fick veta att min fru har livmoderhalscancer. Cancer vad är det? Bara ordet är så laddat och får mig spontant att må illa. Det är i alla fall något vidrigt, en kroppens egen Alien (minns Ridley Scotts film från 1979) som käkar upp kroppen inifrån och sakta skickar den drabbade ner i ett svart hål eller ett krematorium. Vad ska man säga? Till barnen, föräldrarna, vänner, alla bekanta – vad finns att berätta? Vad vill man berätta? Samtidigt som man vill skrika ut sanningen säger en annan röst att det går inte för sig. Det är knappast skamligt men samtidigt känns det inte som att berätta att man brutit armen eller fått en spik i foten. Det är väl den eventuella mörka sanningen som lägger sig och förlamar vad som kan och får berättas. En dov smärta som viskar i mitt öra och säger att det finns en förhöjd risk att den person jag älskar mest och sätter högst i mitt liv är allvarligt sjuk och i värsta fall rycks bort. Tiden står precis stilla samtidigt som allt rusar förbi i absurd överljudsfart. Vad ska man göra och känna? Hur ska jag agera? Allt som vanligt eller? Inget är som vanligt, samtidigt verkar det som om allt är just precis som vanligt. Bara några celler som freakar och lever ut sina anarkistiska lustar. Känns inte som ”standard procedure FBI” precis, tvärt om i bästa fall. Läser intensivt på Internet, men med ett halvt kisande öga, och ser att nu för tiden överlever de flesta en cancerattack, i alla fall något år. Vad innebär allt detta och när kan man få ett svar? När vet vi?

Det finns inget unikt i vår situation. Tusentals människor om dagen får cancerbesked. De knuffas ut på plankan och tittar ner i djupet. De flesta får gå tillbaka ombord men några faller ner i mörkret. Statistiskt kommer det att gå bra men vem bryr sig om statistik i detta läge? Känslor, rädsla och hopp struntar i statistiska beräkningar, de lever sitt eget liv.

Malin – min bästis! Det är inte rättvist och känns som en dålig film som man vill snabbspola fram till slutet eller bara stänga av. Allt blir så konstigt och perspektiven förskjuts in i oklara rum. Det som tidigare var föremål för irritation och ibland till och med aggressivitet är nu att betrakta som helt ovidkommande. Kassörskans oförmåga att stänga av varubandet när mina varor redan är registrerade är inte längre något problem, medtrafikanter som inte kan högerregeln, den svarta strumpludden som ligger och skräpar blir bara strumpludd som ligger och skräpar, inte något som egentligen har betydelse eller ens kan bemödas med irritation. Om det är för att jag inte orkar bli irriterad eller om det är någon form av försvar och att jag måste fokusera på rätt saker vet jag inte, det är bara så att det som tidigare störde mig inte längre finns mer än som ett ointressant brus i bakgrunden.

Att djupt älska och samtidigt riskera att förlora sätter saker på sin spets. Att hålla humöret uppe och ta hand om barn, arbete och vänner fungerar bra men känns lite som att vandra i ett skymningslandskap där konturerna finns men inte på samma sätt som tidigare. Kanterna är lite luddigare och färgerna har fått en urblekt nyans. Det enda som lyser som en självklar och gnistrande stjärna och som finns som ljusstark fyr i ett i övrigt stormigt hav är min självklara kärlek till Malin och barnen och den lika självklara övertygelsen om att det här måste gå bra. För det gör det, därom råder det inget tvivel – egentligen. Men det är inte helt enkelt och det finns alltid stunder då jag gräver ner mig i djupet och betraktar den yttersta konsekvensen och det värsta som kan hända. Men där går det inte att vara länge, livet är livet och elände inträffar. Så är det bara.

Nu är julen här. Tomtarna laddar sina julklappssäckar. Kommersen är igång. Finanskriserna har skapat ett unikt fenomen där mellandagsreorna startat redan innan julafton. Det handlas, köps och konsumeras med otäckt fokus och i ren panik. För vad? Kanske en stunds lycka eller av vana? Men det står helt klart att det inte finns en pryl eller pengar i världen som för en enda sekund kan ersätta kärlek, vänskap och att leva precis där man vill. Det här kommer att bli en annorlunda jul på många sätt för oss, men det jag vet säkert är att den kommer att bli fantastisk på sitt sätt.

Nu har det gått en dryg vecka sedan Malin opererades och allt har gått enligt planen. Och min fantastiska fru är sannolikt frisk. Att bara ha henne hemma igen är en enorm lyx! Jag får låtsas vara Florence Nightingale och ger henne sprutor mot eventuella blodproppar i 28 dagar framåt. Hittills har jag (två av tre) lyckats bra.

Så det entoniga pip jag hörde när vi fick beskedet om cancer är inte det ljud som kommer från EKG-maskinen i en sjukhusserie utan det ljud som kommer från barndomens testbild. Det är just bara en paus och snart skall allt vara bra igen. Samtidigt kliver vi in i en helt ny verklighet med en erfarenhet vi inte valt men som vi måste lära oss leva med. Malin, jag älskar dig!

Vi kommer att fixa detta, tro mig!