Sören Olsson om Sunes jul

Sören Olsson och Anders Jacobsson
Sören Olsson och Anders Jacobsson

 

Sören Olsson, en av de två författarna till Sunes jul, berättar om hur Ingmar Bergman, Barna Hedenhös och Sovjetunionens landslag hade en roll i att serien om Sune blev en av de stora julkalenderklassikerna.

Sent i december 1990 fick jag och min kusin Anders ett samtal från SVT i Stockholm. Den biträdande dramachefen Hannes Holm undrade om vi kunde tänka oss att skriva nästa års julkalender för TV.
Först trodde vi att det hela bara var ett skämt. Sånt brukar ju beslutas väldigt långt i förväg.
Anledningen till att vi fick frågan var att den tänkta julkalendern hade fått problem. Det var tänkt att SVT då skulle producera en julkalender som hette ”Barna Hedenhös”. Men producenten upptäckte att det var svårt att få till miljöerna för att kunna genomföra den inspelningen.
Så därför ringde SVT till två duktiga manusförfattare istället…och när inte de heller kunde så ringde de till oss.

Vi fick uppdraget och skrev manuset på rekordtid och hade snart ett fantastiskt bra samarbete med regissören Stephan Apelgren, som bearbetade våra manus löpande.

När inspelningen precis skulle dra igång så fick plötsligt SVT nya problem. Den killen som var tänkt att spela Sune, fick inte vara med i serien, för Ingmar Bergman och Billie August.
Killen, som heter Elias, hade nämligen en mindre trevlig roll i tv-serien ”Den goda viljan” som skulle sändas under julen 1991. Pojken i ”Den goda viljan” skulle försöka dränka en bebis i ett avsnitt, och Bergman och August hade ju en viss poäng när de menade att killen skulle bli ”Sune” med svenska folket i en hel julkalender, och därefter skulle man kunna se ”Sune” försöka dränka en bebis på juldagen.

Så produktionen stod plötsligt utan någon Sune på den första inspelningsdagen. De första scenerna spelades in utan att någon Sune var funnen. Produktionen fick därför gå runt på stan och leta efter någon pojke i rätt ålder som liknande en ljushårig ”Sune”. De hittade en pojke som satt på McDonalds med sin familj som såg ut som en ”Sune”. Produktionen gick fram och frågade om han ville provspela för rollen. Men det ville han inte alls. Då sa hans föräldrar att ”du kan ju alltid söka rollen, för du kommer ändå inte att få den”. Det de inte visste var att det inte fanns någon annan att tillgå.

Så det blev Andreas som fick spela ”Sune” och vi fick anpassa manuset så att vår figur fick ha en mer passiv roll än vad han har i böckerna. Sune blev en drömmare som betraktade sin omgivning, snarare än en kille som får saker att hända genom egna initiativ.

När regissören föreslog Peter Haber i rollen som pappa Rudolf så var vi först väldigt tveksamma. Vi hade endast sett honom göra en tuff ”agent Hamilton” på tv, och han kändes inte riktigt som någon typisk pappa Rudolf.
När Peter Haber fick läsa manuset, så var han tveksam till att ta rollen, på grund av att såna knasbollar knappast finns på riktigt. Då fick vi avslöja att verklighetens pappa Rudolf är Anders pappa, och tillika min morbror. Vi fick berätta några typiska drag hos Anders pappa, och förklara att det visst finns såna personer i verkligheten.

Att ”Sunes jul” skulle bli en sådan ofattbar succé hade vi ingen aning om. Vi skrev manus med utgångspunkt från våra egna liv, och från våra bokkaraktärer och hoppades att människor ute i landet hade ungefär lika sjuk humor som vi själva.

Vi fick även själva sköta lucköppningen, som snabbt blev en populär del av serien. Vi satt i en studio och låtsades skriva klart varje avsnitt i ett påhittat kontor.
Manuset till lucköppningarna skrev vi på krogen på kvällarna och spelade in dagen efter i studion. Vi hade tidigare gjort en massa radioprogram, där vi hade mejslat fram karaktärerna ”Sören & Anders”. Den ena var elak och den andra var dum i huvudet. Bland annat så gjorde vi ett radioprogram som sändes varje dag i P3 under 1989 som hette ”Almanackan”. Där tränade vi in rollerna så det var ganska enkelt när vi skulle spela in lucköppningarna.

Vid en av lucköppningarna står jag i studion och tränar på lappkast med skidorna. Jag hade på mig en norsk tröja och en mössa som det stod ”Norway” på.
Vid ett senare inspelningstillfälle skulle vi låtsas göra en teater på en av lucköppningarna. Jag spelade regissör och försökte få Anders att spela mer som en ”indijot”. För att förstärka ”indijoten” i Anders så satte jag på honom en mössa. Det var helt impulsivt i inspelningen, och jag tog bara en mössa som råkade finnas tillhands. Det var just den mössan som det stod ”Norway” på. Detta ledde till att det blev ett jäkla liv i Norge. De ansåg att vi drev med norrmännen och menade att vi ansåg att norrmän var synonymt med en ”indijot”. Sveriges ambassadör i Oslo fick be norrmännen om ursäkt. Tv-chefen fick sitta i morgonsofforna och förklara sig, och New York Times skrev en notis i tidningen att ”Barnprogram orsakade diplomatisk kris mellan Sverige och Norge”. Den nyheten snappade tv-kanalen CNN upp och körde ut en bild på Anders iklädd mössan med ”Norway” tryckt på, under titeln ”Sverige och Norge i diplomatisk kris”.

Om jag skulle lyfta fram några små detaljer som man kan titta på i serien så skulle jag nämna mamma Karin i avsnittet ”Farmor och farfar”. Under inspelningen så började skådespelarna improvisera lite, och det ledde till att mamma Karin drack en massa snapsar och blev riktigt full. När regissören ringde till oss och frågade om det var okej att använda det så sa vi nej. Vi ansåg inte att det låg i linje med vår karaktär, mamma Karin och att vi tycker att många har hemska minnen från föräldrar som dricker för mycket under julen. Så det fick klippas bort. Men det gick inte riktigt att klippa bort alla delarna.
Vid ett tillfälle så sitter farmor och Anna i soffan och pratar om olika gitarrhjältar. Då ser man mamma Karin som ligger och sover bakom dem, helt utslagen. Den bilden gick inte att klippa bort.

En annan sekvens som jag tycker är lite extra kul är i avsnitt 6, när Sune är i ishallen och åker skidskor. Då drömmer han om att han är bäst i världen på ishockey. Bland annat så dribblar han bort Sovjets landslag.
De som är statister i den inspelningen är Sovjetunionens sista lag i ishockey. De var på träning i Sverige vid det tillfället, och tyckte att det var en kul grej att vara med i ett barnprogram. Så det är de klassiska stjärnorna Fetisov och Kasatonov som Sune snurrar upp på planen. Det är dock inte Andreas-Sune som dribblar på planen. Det är en statist som var väldigt duktig på att åka skridskor.
Extra kul är det att det var det året som en annan blond ung kille snurrade upp Sovjet i VM. Mats Sundin var med och förde Sverige till VM-guld 1991. Kanske fick han inspiration av Sune?

Mina personliga favoriter av alla avsnitt i Sunes Jul är nog ”Julbaket”, ”Julbordet” och ”I kyrkan”. Många episoder är fyllda av mina och Anders egna minnen från vår uppväxt, som inte var helt olik Sunes.

Och vad hände med Andreas som spelade Sune i ”Sunes jul” och ”Sunes sommar”? Ja, han är i dag över 30 år och arbetar som jurist på en byrå i Stockholm och är inte särskilt intresserad av att prata om det som en gång var.

Men vad hände då med den stackars killen som nekades rollen som Sune av Ingemar Bergman? Jo, han heter Elias Ringquist – och hans ansikte kunde man se i Idol under 2008. Nu för tiden uppträder han under namnet ”Shy”.

/ Sören Olsson

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

3 kommentarer till “Sören Olsson om Sunes jul”

  1. JoakimLindell skriver:

    Helt underbart att det blev som det blev,
    för detta är definitivt den roligaste julkalendern genom tiderna, hands down.

    Sedan om Barna Hedenhös hade ett liknande manus då som idag så tjänade nog även de på teknikens framgång under åren som gått sen dess.

  2. Jarla skriver:

    Men!! Tänk om du inte fått rollen i ”Den goda viljan”! då hade du varit Sune ju!! (med hela sverige) hahahaha, Kram Elias

  3. Cecilia skriver:

    Vad roligt att få höra lite kuriosa kring denna fantastiska kalender! När den sändes 1991 var jag nio år och tyckte den var fantastiskt rolig. Idag tycker jag fortfarande att den är lika rolig (kanske ännu mer än förr, vissa sekvenser, nu när man själv är förälder och ska rodda ihop allt). Min favorit all time är Pappa Rudolf! (Särskilt hans entusiasm när han ska hugga sig en graaaaa-aaaaan)