Vi på Saltkråkan då och nu

Tjorven "Maria Johansson", Stina "Kristian Jämtmark" och Båtsman "Cesar" i Vi på Saltkråkan. Foto: SF
Tjorven ”Maria Johansson”, Stina ”Kristian Jämtmark” och Båtsman ”Cesar” i Vi på Saltkråkan. Foto: SF

Visste du att Stina inte fanns med i seriens originalmanus? Att Båtman fes otroligt illa? Eller hur Snickargårdens ägare går tillväga när de inte vill ha besök från allmänheten? Det och mycket mer fick vi lära oss under vårt besök på verklighetens Saltkråkan, Norröra i Stockholms skärgård.

Vi på Saltkråkan från 1964 är en av Astrid Lindgrens mest älskade tv-serier och en utav de populäraste programmen på Öppet arkiv. Därför beslöt vi oss för att åka ut till seriens inspelningsplats för att se vad som finns kvar av den idag.

På båten ut till Norröra möter vi upp med Michael Blum som arbetar som skärgårdsguide på ön. Han börjar direkt peka ut platser längs båtturen som sägs inspirerat historiens berättare.

– Här på Furusund ligger Sjövillan, berättar Michael Blum och pekar mot ön vi passerar.

– Vid det huset stod en häst en hel sommar, vilket blev Astrids inspiration till Lilla gubben i Pippi Långstrump.

På samma ö hade Astrid Lindgren sitt sommarhus där hon skrev manuset till Vi på Saltkråkan.

Välkomstskylten på ön Norröra. Foto: Marika Arsenius / SVT
Välkomstskylten på ön Norröra. Foto: Marika Arsenius / SVT

 

När vi kliver iland på Norröra möts vi av den idyll som kännetecknar serien. En plats där det mesta verkar ha varit orört sedan inspelningarna på 60-talet.

Efter några minuters promenad kommer vi till ”Stureplan”, mittpunkten på ön där de två grusvägarna möts, som den skämtsamt kallas av lokalbefolkningen. Men istället för en svärm av människor, märkesaffärer och neonskyltar möts vi av ett vändkors i trä som pekar ut vägarna.

Vägskyltningen vid "Stureplan" på Norröra. Foto: Marika Arsenius / SVT
Vägskyltningen vid ”Stureplan” på Norröra. Foto: Marika Arsenius / SVT

Bredvid ”Stureplan” låg under inspelningarna öns enda pensionat kallat ”Panget”.

– Därinne bodde barnen och Båtsman under inspelningarna, berättar Michael Blum.

Pelle, Stephen Lindholm, var med på en av mina guidningar och han berättade att det hördes väldigt tydligt när Båtsman gick och la sig, då Pelle sov på våningen under. Det hördes ett högt duns och hela det gamla huset gungade till av 100 kilo hund.

– För övrigt har jag hört att Båtsman, som hette Cesar på riktigt, var en jobbig hund på grund av att han var så lat. De var tvungna att muta honom med torkad fisk som de stoppade i fickorna på Pelle och Tjorven för att han skulle agera. Sen fes han tydligen väldigt illa också, haha.

Tjorven, Pelle och Båtsman. Foto: Ulf Stråhle
Tjorven, Pelle och Båtsman. Foto: Ulf Stråhle

”Det var tydligen inte så roligt att bada med kläderna på”

 

En som inte bodde i huset var Farbror Melker, Torsten Lilliecrona, som istället bodde på grannön Söderöra.

– Han fick förmodligen nog av alla barnen. Även om han var väldigt barnkär, det har jag fått höra av en familj som bodde granne med honom i Lerberget utanför Höganäs. De berättade att han umgicks mycket med deras barn och kom ihåg deras bemärkelsedagar. Det var nog en förutsättning för att kunna spela den där rollen.

– Men Lilliecrona kunde också bli jäkligt förbannad ibland på inspelningarna. En gång blev Torsten så förbannad att han svor och kastade skorna. Han hade fått vara blöt i samma kläder en hel dag. Det var tydligen inte så roligt att bada så mycket med kläderna på.

På den tiden hade tv en helt annan genomslagskraft än vad den har idag, eftersom det då enbart fanns en tv-kanal i Sverige.

– Runt 1970 var inspelningarna av Saltkråkan-serien över och Torsten skulle fortsätta sin gärning på Göteborg stadsteater. När han då kom ut på teaterscenen kunde personer i publiken ropa: ”Titta där är Farbror Melker”. Då var  ju allting förstört. Han led något av det, precis som Allan Edwall och Sif Ruud gjorde efter Hemsöborna, där de spelare Karlsson och Madame Flod. Tv-serien blev så ofantligt populär, de var ju de rollerna med hela svenska folket. Maria Johansson, som spelade Tjorven, har också berättat att det var svårt att gå vidare med skådespelarkarriären efter Saltkråkan.

– Nuförtiden blir man bortglömd direkt, men hade man varit med i Hylands hörna hade man varit landsberömd hela livet. I alla fall om man hade klätt av sig i kalsongerna som Per Oscarsson.

 

”Rollen Stina fanns inte från början”

– I det här lilla huset bodde Stina tillsammans med Söderman, säger Michel Blum och pekar på ett litet rött hus. När Tjorven är hemhjälp är de i Snickargårdens kök, för det här är så pyttelitet. Men Stina står där i fönstret i en scen då Pelle kommer dit och hon vill att han ska kolla på korpen.

– Det var kul att stå på den här platsen 2013 med Kristina Jämtmark, som spelar Stina. Hon berättade då att rollen Stina inte fanns från början. På castingen till ”Vi på Saltkråkan” hade hon sökt rollen som Tjorven, men dom tyckte att hon var för liten. Men Kristina gjorde ett väldigt intryck på personalen, de tyckte hon var så rolig och gullig. Så då bad de Astrid Lindgren skriva till en roll i serien. Och det var tur, för Saltkråkan hade inte blivit lika rolig utan henne och hennes obetalbara kommentarer som ”Hemma på vår gata i stan”.

Huset där Stina bodde med tillsammans med morfar Söderman. T.v. bilder ur serien. T.h. huset 2016. Foto: Marika Arsenius / SVT
Huset där Stina bodde med tillsammans med morfar Söderman. T.v. bilder ur serien. T.h. huset 2016. Foto: Marika Arsenius / SVT

Vi fortsätter längs ned för den lilla grusväg där familjen Melkersson går i ösregnet i seriens första avsnitt. Precis som Farbror Melker med sina barn är vi också på väg till Snickargården och det börjar dessutom till vår blandade förtjusning regna så smått.

Snigargården 2016. Foto: Marika Arsenius / SVT
Snickargården 2016. Foto: Marika Arsenius / SVT

Väl framme kan vi konstatera att Snickargården ser ut nästan exakt som den gjorde 1964. Inne på gården tar Jonas Eriksson, barnbarn till husets ägare Sjöblom, emot oss.

Har ni problem med att få vara privata här när ni bor i ett utav skärgårdens kändaste hus?

– Jag bor inte här utan besöker det bara ibland. Men de som bor i huset sätter ibland upp cyklar och vagnar framför grinden för att få vara ifred, så att inte folk ska komma förbi och titta in, berättar Jonas Eriksson.

Sedan visar han oss runt huset för att peka ut och berätta om de olika inspelningsplatserna.

– Där satt farbror Melker när han skrev på sin bok ”Denna dagen ett liv”. Och där jagade han getingar med sprutfärg.

Inspelning på Snickargården 1963. Foto Arne Schwitz / TT
Inspelning på Snickargården 1963. Foto Arne Schwitz / TT

Hur mycket filmade de inne i huset?

→ Jag vet inte hur mycket jag ska avslöja, hehe. Men ja de filmade en del scener därinne. Bland annat scenen där Tjorven går och lägger sig i sin säng för att sova.

Jonas Eriksson öppnar sedan dörrarna till en lada på gården som visar sig innehålla vad som måste vara ett av landets minsta muséer.

Minimuséet för "Vi på Saltkråkan" inne på Snickargården gård. Foto: Marika Arsenius / SVT
Minimuséet för ”Vi på Saltkråkan” inne på Snickargården gård. Foto: Marika Arsenius / SVT
En filmaffisch och en tidningsframsida inne på muséet. Foto: Marika Arsenius / SVT
En filmaffisch och en tidningsframsida inne på muséet. Foto: Marika Arsenius / SVT

Michael Blum du har arbetat som Saltkråkan-guide här ute i 19 år, vad är det som har fått dig att fortsätta genom alla åren?

– För att det så roligt. Det har kommit över 80 personer två söndagar i rad nu som varit med på guidningen. Den typiska publiken är familjer och det är mycket mormor och morfar, farmor och farfar med barnbarn. Vi får också en hel del utländska besökare. Ofta är det jättemycket norrmän, de älskar Saltkråkan, speciellt originalet. De vill inte ha den dubbade norska versionen, det ska vara på svenska. Dessutom kommer väldigt många tyskar också.

Precis som under sina guidningar avslutar Michael Blum vår rundtur med att läsa de sista, bibelinspirerade, orden i Astrid Lindgrens bok ”Vi på Saltkråkan”.

”Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet.
Tänk att de hade en nu. En som var deras.
Ja, ja de hade det. En boning ytterst i havet. ”

Michael Blum läser högt från Astrid Lindgrens bok Vi på Saltkråkan. Foto: Marika Arsenuis / SVT
Michael Blum läser högt från Astrid Lindgrens bok Vi på Saltkråkan. Foto: Marika Arsenuis / SVT

 

Vill du själva besöka Saltkråkan, Norröra, går det direktbåtar ut från både Stockholm och Norrtälje.

 

Vi på Saltkråkan kan du se i sin helhet här.

Bakom kulisserna på Vi på Saltkråkan hittar du här.

Flera program av Astrid Lindgren hittar du här:

Pippi Långstrump

Madicken

Sagostunden med Astrid Lindgren

Artikel och bilder av Johannes Nylander och Marika Arsenius. I bilden inne i Saltkråkans museum vid Snickargården.
Artikel och bilder av Johannes Nylander och Marika Arsenius. I bilden inne i Saltkråkans museum vid Snickargården.

”Astrid Lindgren tyckte att jag var för ung för rollen”

Louise Edlind Friberg 1964 och 2011. Foto t.v.: Ulf Stråhle. Foto t.h.: Claudio Bresciani / TT
Louise Edlind Friberg 1964 och 2011. Foto t.v.: Ulf Stråhle. Foto t.h.: Claudio Bresciani / TT

Varför skurade hon utedasset på ön? Hur kändes det att bli pojkidol? Och hur reagerade barnen på Torsten Lilliecronas utbrott under inspelningarna?

1964 blev Louise Edlind Friberg ”Saltkråkan-Malin” med hela det svenska folket. Vi pratade med henne om hur hon ser på Malin och Saltkråkan idag, 52 år senare.

Trots att det har gått väldigt många år sedan ”Vi på Saltkråkan” sändes är den fortfarande omåttligt populär. Vad tror du att det beror på?

– En stor anledning till det är att både barn och vuxna kan känna igen sig i serien. Det finns inget förljuget. Framförallt skådespelar barnen väldigt lite vilket gör att de känns naturliga och okonstlade. Vilket till stor del beror på Olle Hellboms fantastiska sätt att regissera dem.

– Sen är ju Torsten Lilliecrona som farbror Melker också en väldigt mänsklig och härlig karaktär.

– Dessutom är den svenska naturen och skärgården makalöst fin, det kan man ju även se i senare serier som exempelvis Skärgårdsdoktorn. ”Vi på Saltkråkan” är en dröm om hur det skulle kunna vara. Att alla bor tillsammans på en vacker ö där det inte finns några större konflikter.

Louise Edlind Friberg Foto: t.v. TT t.h. Owe Sjöblom SvD/TT
Louise Edlind Friberg Foto: t.v. TT t.h. Owe Sjöblom SvD/TT

Minns du hur du fick rollen som Malin?

– Ja det glömmer jag aldrig. Det var ju som att vinna högsta vinsten på lotto.

– Hallåflickorna annonserade ut i tv: ”Vi söker en ung flicka i 19-års åldern till en tv-serie”. Då anmälde min mamma mig och skickade in bilder från när jag skådespelade i en teaterpjäs i skolan.

– Efter det blev jag antagen till en provfilmning. Jag var bara 16 år då och Astrid Lindgren tyckte att jag var för ung för rollen. Men hon blev övertalad utav resten av teamet att de skulle ha mig ändå. Under provfilmningarna fick jag en fin kemi med Maria Johansson, som skulle spela Tjorven. Jag tror att regissören Olle Hellbom kände av det, vilket hjälpte mig att få rollen.

– Jag var egentligen lite för mörk för rollen, med mina bruna ögon och hår. Men det löste de med att de färgade mitt hår blont. Vilket jag minns som både roligt och speciellt, det var ju inte alls lika vanligt att färga håret på den tiden. Jag kommer till och med ihåg känslan av ammoniak i hårbotten.

– Astrid Lindgren skrev rollen som farbror Melker med Torsten Lilliecrona i åtanke. Men det var den enda rollen som var tillsatt på förhand, vad jag vet. Torsten var verkligen älskad av alla ungarna, även om han kunde vara vresig ibland.

Hur minns du Torsten Lilliecronas vredesutbrott?

– Han fick enbart snälla utbrott. Så vi barn blev inte rädd när han fick dem, vilket regissören kunde utnyttja. Som när Stina inte vill lämna honom i fred framför skrivmaskinen. Då blir han ju galen. Men hon blev inte alls rädd eftersom hon visste att det inte var någon fara när Torsten blev arg. Trots att han var lite kolerisk av sig, var han också väldigt barnkär. (Se scenen 12 min in i avsnitt 9 av serien.)

Louise Edlind Friberg på en brygga på Norröra 1963. Foto: Ulf Stråhle
Louise Edlind Friberg på en brygga på Norröra 1963. Foto: Ulf Stråhle

Hur minns du inspelningen av den första säsongen?

– Det var väldigt kul, men samtidigt kände jag mig lite ensam. Jag var den enda flickan där i min ålder och var bara 16 år när vi började inspelningarna.

– Vi bodde i ett stort gult hus på Norröra som var väldigt spartanskt. Vatten fick vi genom att pumpa från brunnen och det fanns enbart torrdass.

– Jag kände att de andra såg på mig som en lite udda fågel, eftersom jag var en flicka från Östermalm. Exempelvis kallade jag en cigarettändare för en ”lighter”, vilket fick de andra börja reta mig. ”Snacka svenska”, sa dom åt mig. Men det var så jag fått höra att det kallades, eller så ville jag bara vara märkvärdig, säger Louise och skrattar.

– Det var en ny typ av jargong och ett nytt sorts umgänge i jämförelse med den flickskola jag kom från i Stockholm. För att platsa i gänget inte bara tömde jag utedasset utan skurade det rent också. Där vann jag många poäng och respekt hos de andra.

– Men den sommaren kändes inte som arbete utan var mest som en kul semester. Då kunde jag inte drömma om att det skulle bli så stort som det blev.

Saltkråkan-Malin och Tjorven i Vi på Saltrkråkan. (Bilden är ett montage.) Foto: SVT
Saltkråkan-Malin och Tjorven i Vi på Saltrkråkan. (Bilden är ett montage.) Foto: SVT

Hur blev responsen efter att”Vi på Saltkråkan” sändes för första gången 1964?

– Det var lite chockartat när tv-serien började sändas. Den slog direkt och plötsligt började det ringa hemma i telefonen från en massa konstiga människor.

– Jag fick också många beundrarbrev. Vissa var underliga, men det var också mycket frierier. Det var ju lite artigare på den tiden. Men det krävdes inte heller att de skrev speciellt ekivoka saker för att man skulle bli chockad över brevens innehåll.

– Efter några månader var det uppståndelse överallt. När jag skulle gå till mataffären exempelvis. Det var besvärande att tackla, jag var rädd att mina kompisar skulle tycka att jag var någon, vilket jag inte alls kände att jag var. Men vissa av dem såg mig med helt nya ögon.

Du blev ju något av en pojkidol också?

– Jo, jag låg faktiskt i toppen ett par gånger i några omröstningar från den tiden om Sveriges tjusigaste kvinna. Nyligen fick jag frågan om jag hade korsett på mig under inspelningarna, men jag hade faktiskt så smal midja. Det är synd att jag inte har samma midja idag, haha.

– Men jag tyckte inte alls att jag var så tjusig då. Jag var ju en osäker tonåring och ansåg att jag hade dålig hy, stripigt hår och under uppväxten hade jag varit tjockast av mig och mina två systrar. Jag upplevde dem som mycket finare än jag. Men sen fick jag ju lite upprättelse. Det kunde jag faktiskt skoja lite med dom om.

Hur upplevde du din karaktär Malin?

– Jag  tyckte att Malin var för mjäkig som person, men Astrid sa till mig att hon skulle vara så eftersom Malin var en ung kvinna som var tvungen att ta mycket ansvar. Jag tror killarna på den tiden tyckte att Malin var en drömkvinna. Hon studerade på universitet men ville helst bara var hemma och ta hand om huset och barnen.

Blir du fortfarande igenkänd idag?

– Ja faktiskt. Vilket jag nuförtiden bara tycker är oerhört smickrande. Det händer fortfarande flera gånger i veckan. Ofta är det tanter med sina barnbarn, som berättar för dem att det här är Malin från Saltkråkan. De kan inte tro att den här rynkiga tanten är samma person, haha.

Astrid Lindgren i centrum av gänget som spelade in hennes TV-serie "Vi på Saltkråkan". Från vänster: Stephen Lindholm (Pelle), Kristina Jämtmark (Stina, i Astrid knä), Louise Edlind (Malin), Maria Johansson (Tjorven) och Lillemor Österlund (Teddy) Foto: Jan Björsell / TT
Astrid Lindgren i centrum av gänget som spelade in hennes TV-serie ”Vi på Saltkråkan”. Från vänster: Stephen Lindholm (Pelle), Kristina Jämtmark (Stina, i Astrid knä), Louise Edlind (Malin), Maria Johansson (Tjorven) och Lillemor Österlund (Teddy) Foto: Jan Björsell / TT

Har du hållit kontakten med filmteamet efter inspelningarna tog slut?

– Hon som spelade min dotter Skrållan, Kajsa Dandenell, har jag tyvärr aldrig träffat i vuxen ålder. Det hade varit trevligt. Men de andra barnen har jag träffat flera gånger genom åren. Mest Maria Johansson, som spelade Tjorven och Astrid Lindgren höll jag kontakt med nästan ändan fram till henne död.

Flera av de andra skådespelarna blev stämplade på ett helt annat sätt av inspelningarna. Jag gick ju snart ut skolan, men de små barnen skulle precis börja. Maria Johansson tyckte det var väldigt jobbigt att gå omkring och vara Tjorven på skolan.

– Det gällde ju Torsten Lilliecrona också. Han hade det svårt efter Saltkråkan att bli av med stämpeln som farbror Melker.

Hur var stämningen på inspelningarna?

– Stämningen på inspelningarna var alltid väldigt god. Det var ingenting som låg och skavde. Vilket främst berodde på Olle Hellbom och hans sätt att regissera och bemöta människor. Han var väldigt sympatisk och behandlade barnen på samma sätt som vuxna.

Vad hade Astrid Lindgren för roll när serien spelades in?

– Vi använde hennes brygga på Furusund som samlingsplats när vi var på väg ut till Norröra, där ”Vi på Saltkråkan” till stora delar spelades in. Då brukade hon komma ut och skoja med oss allihop och vinka av båten.

– Ibland kom hon ut till inspelningarna också. Då hade hon alltid godsaker med sig som bullar och tårta. Men Astrid la sig aldrig i någonting på plats, hade hon en åsikt om någonting antar jag att hon och Olle Hellbom hade egna avskilda möten. Hon umgicks mycket med barnen och hade alltid så fin kontakt med dem. Astrid var väldigt humoristisk så vi hade alltid roligt tillsammans.

 

Se Louise Edlind Friberg som som ”Malin” i Vi på Saltkråkan här.

Se barnens provfilmningar för Vi på Saltkråkan här.

Flera program av Astrid Lindgren hittar du här:

Pippi Långstrump

Madicken

Sagostunden med Astrid Lindgren

Peter Haber om pappa Rudolf

Peter Haber i rollen som pappa Rudolf i Sunes jul. Foto: SVT
Peter Haber i rollen som pappa Rudolf i Sunes jul. Foto: SVT

I podcasten ”Nemo möter en vän” av Nemo Hedén berättar Peter Haber om rollen som pappa Rudolf från Sunes jul. Julkalendern från 1991 om Sune och hans familj blev för ett par månader sedan framröstad som tidernas bästa julkalender i Öppet arkivs stora omröstning.

Peter Haber berättar att han fortfarande får höra av folk att de älskar hans roll som Sunes pappa Rudolf.

– Jag hör det ibland, men jag kan inte förstå det. Det är svårt att ta in. Jag gjorde ju bara den där pappan i Sune.
– Men jag blir också väldigt glad och att det är otroligt roligt.

Skådespelaren upplever det som att han ser flera drag av sin egen personlighet i karaktären.

– Det är klart att jag har massa saker gemensamt med Rudolf. Detta att intill det maniska försöka att ta hand om sin familj och se till att alla har det bra. Även fumligheten känner jag igen hos mig själv.

Rollerna till Sunes jul blev sent tillsatta, då SVT egentligen hade planerat att göra Barna Hedenhös som julkalender istället.

– När SVT hörde av sig och berättade att de skulle göra en julkalender baserade på böckerna om Sune, visste jag inte vad Sune var för någonting. Jag fixade fram en massa av böckerna om honom och kände att ja det här kan man göra någonting på.

– Sen blev julkalendern väldigt populär och utifrån det blev det också biofilmen ”Sunes sommar”. Som också den blev en väldig succé.

Peter Haber anser att en humoristisk roll är en väldig utmaning då det handlar i högre grad om tajming i repliken mot när man spelar drama.

– Det viktiga är att man måste göra det på allvar. Du får inte ha tanken nu ska jag vara rolig, för då är det kört.
– Komedi och fars för mig det är en slags ångest. Jag menar Rudolf får ju ångest och den måste på något sätt göras på allvar.

 

Se hela Sunes jul på Öppet arkiv här.
Författaren Sören Olsson berättar om hur Sunes jul blev till här.

Janne ”Loffe” Carlsson – 80 år

Janne "Loffe" Carlsson, 1980. Foto: Bo-Aje Mellin
Janne ”Loffe” Carlsson, 1980. Foto: Bo-Aje Mellin

Janne ”Loffe” Carlsson fyller jämnt i veckan, därför passar Öppet arkiv på att prata med skådespelaren och musikern om hur det är att åldras, kändisskapet, karriären och varför han tycker dagens Melodifestival istället borde heta Cirkusfestivalen.

Hur känns det att fylla 80 år?

– Inget vidare faktiskt, det är rätt sorgligt att bli gammal. Men att fylla 80 år är faktiskt ett mål som jag haft, att så gammal ska jag försöka bli. Nu får jag sätta upp ett nytt mål så att jag får fylla 90 också. Jag har en femårsplan hela tiden för vad jag ska göra de kommande åren. Nu när jag fyller 80 år börjar jag på en ny plan.

Hur ser din nya femårsplan ut?

– Jag ska spela musik, teater, måla och försöka hinna med att spela en del golf också. Man måste hålla igång annars blir man gammal på riktigt.

Du var programledare för Melodifestivalen 1981. Mycket har hänt med programmet sedan dess, hur ser du på Melodifestivalen i dagsläget?

– Du menar Sveriges största karaoketävling, haha. Jag är inte intresserad av programmet nu för tiden, det är inget som tilltalar mig. Nu ser jag det som ett barnprogram.
– Jag tycker det var bättre på tiden då jag var programledare eftersom det var en riktig orkester på plats. Dessutom tycker jag att det var kul att alla sjöng på svenska då, ett språk som alla förstår.

– Då var det en melodifestival, nu är det en cirkusfestival.

 

Någonstans i Sverige (1973)

NAC5GONSTANS-I-SVERIGE-1920
Janne Carlsson som karaktären ”111:an Loffe”. Foto: Bo-Aje Mellin

Hur fick du rollen i Någonstans i Sverige?

– Jag träffade Bengt Lagerkvist av en tillfällighet på Operakällan i Stockholm. Det fanns en plats ledig och den visade sig vara bredvid honom. Vi började prata med varandra och blev världens kompisar, han var en härlig man.
– Två veckor senare ringde han mig och berättade att det fanns en roll som han trodde skulle passa mig. Det var rollen som ”Loffe”.

Efter att programmet sändes kom Janne Carlsson att bli ”Loffe” med hela det svenska folket.

Även om du var känd innan blev du riktigt folklig först när du spelade rollen som ”Loffe”.

– Ja, det var ett alldeles kolossalt genomslag. Jag var inte förberedd på det och hade heller ingen plan för att utnyttja kändisskapet. Senare när jag gjorde alla nöjesprogram på 80-talet blev det ännu värre. Då kunde jag knappt gå ut på gatan. En gång tog jag med mina barn till ett badhus och de blev undanknuffade av alla människor som ville komma fram till mig.

Händer det ofta att folk kommer fram till dig idag också?

– Jadå, jag har varit i Fuengirola i Spanien i fyra månader och till och med där nere kom det fram folk nästan varje dag till mig. Nu för tiden är det bara roligt och jag har aldrig tyckt illa om kändisskapet. Folk är vänliga och har en så positiv bild av mig efter allt som jag har gjort.

– En annan positiv sida är att jag ser till att sköta mig bättre på grund av kändisskapet. Jag vill inte gå ut berusad och ställa till med något så att folk får en sämre bild av en.

– Den enda begränsning det gett mig är att jag inte kan åka exempelvis en Finlandsfärja. För på sådana ställen är folk så berusade att de aldrig låter mig vara ifred.

 

Vem älskar Yngve Frej? (1973)

Janne "Loffe" Carlsson som fotografen Nisse Pettersson i "Vem älskar Yngve Frej". Foto: Bertil S-son Åberg
Janne ”Loffe” Carlsson som fotografen Nisse Pettersson i ”Vem älskar Yngve Frej”. Foto: Bertil S-son Åberg

I ”Vem älskar Yngve Frej” spelade du mot Allan Edwall, hur var den upplevelsen?

– Det gick utmärkt. Vi kände varandra sedan tidigare, då vi spelat mot varandra på Dramaten. Han var en kul typ och var en av de skådespelarna som jag beundrade.

 

 På palmblad och rosor (1976)

Carlsson tillsammans med Gunnel Fred i På palmblad och rosor. Foto: Lars Wiklund
Carlsson tillsammans med Gunnel Fred i På palmblad och rosor. Foto: Lars Wiklund

– Efter att ”På palmblad och rosor”sändes var det första och enda gången som jag fått hatbrev skickat till mig. Folk var upprörda eftersom jag kallade den gamla kvinnan ”kärringjävel”. Dessutom tar min karaktär livet av henne på slutet, men egentligen är han den enda personen som verkligen bryr som henne.

Genombrottet (1981)

"Loffe" som karaktären Gytorp i Genombrottet. Foto: SVT
”Loffe” som karaktären Gytorp i Genombrottet. Foto: SVT

Om du får välja ett program med dig som Öppet arkiv ska återpublicera, vilket skulle det vara?

– Genombrottet, som skrevs av Jan Guillou. I filmen spelar jag karaktären Gyttorp, en taxichaufför som avskydde utlänningar och misstrodde politiker. Jag tycker att det är en film som folk verkligen borde se igen.

Ni kan se Genombrottet i Öppet arkiv här.

Musikern

Janne "Loffe" Carlsson bakom trummorna 1975. Foto: Bo-Aje Mellin
Janne ”Loffe” Carlsson bakom trummorna 1975. Foto: Bo-Aje Mellin

Som musiker har du spelat med flera stora artister bland annat rocklegenden Jimi Hendrix, hur var den upplevelsen?

– Jimi Hendrix var ett fan till min grupp ”Hansson & Karlsson”, så vi började spela tillsammans efter att han frågat efter oss, berättar ”Loffe” och härmar Jimi Hendrix amerikanska uttal av Hansson & Karlsson.
– Hendrix och hans band var höga större delen av tiden. Detta var innan han blev poppis och slog igenom med låten ”Hey Joe”.

Tiden som programledare

 

Janne Carlsson gjorde flera nöjesprogram för SVT på 80-talet som Janne Carlsson show, Loffe på Cirkus och Kulan.

Hur upplevde du att det var att göra dina underhållningsprogram?

– Det var riktigt kul att göra allihopa och alla stora namn kom till oss. Många av de stora artisterna hade ett tejp med sin musik med sig. Men sen när de var på plats och fick höra vår orkester spela kom de flesta och bad att få sitt tejp tillbaka. De ville ha livemusik med orkestern istället, vilket jag som musiker verkligen förstår.

”Livet är som en chokladask… och jag har fått smaka på alla i lådan.”

Du har haft framgångsrika karriärer både som skådespelare, programledare, musiker, bildkonstnär och reklammakare. Hur har du hunnit med allting?

– Jag har bara jobbat på och tagit en sak i taget. Dessutom har jag hunnit med barnen också och att resa runt i världen. Jag har haft tur som har kunnat hålla med så många olika saker.

Har inte talang haft något att göra med det också?

– Jo den har hjälp turen på traven, haha.
– Livet är som en chokladask med olika bitar och jag har fått smaka på alla i lådan.

Finns det någonting i din karriär som du är extra stolt över när du blickar bakåt?

– Jag vet inte, det är mer saker som hänt privat som jag börjar tänka på.

Som dina barn?

– Ja de är bra. Ingen av dem röker och det gör inte barnbarnen heller, säger Janne Carlsson och skrattar.

I sommar kommer Janne ”Loffe” Carlsson spela i farsen ”Rent mjöl i påsen” i Borgholm.
Han fyller 80 år den 12 mars 2017.

Se alla våra program med Janne ”Loffe” Carlsson här.

 

Tom Alandh – Sveriges meste dokumentärfilmare

Tom Alandh Foto: Marika Arsenius / SVT
Tom Alandh Foto: Marika Arsenius / SVT

Tom Alandhs arbetsrum gör ingenting för att dölja att vi befinner oss hos Sveriges meste dokumentärfilmare. Väggarna i det lilla rummet är fyllda med pärmar, VHS-kasetter, DVD-filmer och bilder som vittnar om alla hans verk.

Du har under 25 år producerat dokumentärfilmer för SVT, upplever du att arbetsklimatet för dokumentärfilmare förändrats under den perioden?

– Det var ett annat samhällsklimat i Sverige på 70- och 80-talet när jag startade min journalistkarriär. Nu är alla medietränade och dörrarna står inte lika öppna längre. På 70-talet kunde jag bara gå in till Olof Palme och säga ”hej, hej”. I dag är folk är mycket mer medvetna om kameran på ett annat sätt. Samtidigt får jag fortfarande tillgång till både människor och platser, eftersom de vet vem jag är till namnet.

Det är inte bara samhället som förändrats under de åren, utan även Tom Alandhs syn på sig själv som dokumentärfilmare.

– Det borde vara så att man blir mer kaxig med åren när man får mer erfarenhet, men jag tycker det är tvärtom. Jag känner mig mer ödmjuk nu än när jag började. Förr tyckte jag att jag behärskade allt och tänkte ”fy fan det här går bra”. Men man lär sig hela tiden av de människor man porträtterar. Du börjar inse din egen begränsning som dokumentärfilmare i förhållande till hur världen ser ut.

Hur menar du att du känner av din egen begränsning?

– Att göra ett tv-program är ofta att skumma på ytan. På ett vis är tv ett ytligt medium, skriver du en bok om ett ämne blir det en helt annan kunskapsbank i det hela. Hur ofta når man i en dokumentär längst ner i sedimentet i bottenskiktet?

Du arbetar bredvid din tv-karriär även som skrivande journalist. Hur skiljer sig arbetet mellan dessa två olika medier?

– När du skriver kan du vara fräckare, hårdare och slå mycket tuffare. Det finns de som säger ”åh du som är så trevlig hur kan du skriva så elakt?”. Tv kräver mer fingertoppskänsla, att man nyanserar bilden mycket mer. Eftersom våra filmer ofta har en halv miljon tittare måste du vara medveten om att du kan skada människor. Jag tror jag är ödmjuk inför den slagkraft tv har och den maktposition som jag befinner mig i. Som dokumentärfilmare kan jag ju faktiskt göra precis det jag vill med mina berättelser. Du kan göra busen till ängeln och ängeln kan få väldigt svarta vingar. Dokumentärerna om Rufflaren är ett sådant exempel. Du skulle kunna krossa honom, eller lyfta upp honom. Jag försöker hålla mig någonstans mitt emellan. Det är kanske ofta där som sanningen ligger.

Av alla dokumentärer du gjort är det någon som ligger dig extra varmt om hjärtat?

– Ja det är Martina-filmerna. Jag har gjort 6 dokumentärer med henne och vi pratades vid senast igår på telefon. Filmerna om henne är väldigt enkla men har ändå fått internationella priser. Det är något med hjärtat i dom filmerna som är speciellt. En annan favorit är Cornelis som jag såg om för ett tag sen, och då tänkte jag att hade jag inte gjort den här själv hade jag ringt vederbörande direkt och sagt att det var en bra film. Nu låter jag kaxig, men du frågar ju. Jag tycker exempelvis inte alls att dokumentären om Monica Zetterlund blev lika bra.

Har du någon drömdokumentär som aldrig blivit av?

– Ja den om Ingmar Bergman. Jag var oerhört fascinerad av Bergmans filmer och tror att min dokumentär om honom hade kunnat bli hur bra som helst. Men han ville inte ha mig helt enkelt. Det är likadant med Drottning Silvia, Björn Borg och Leif GW Persson, de stora personligheterna väljer ju sina hävdatecknare. De vet att jag vill berätta historier på mitt sätt, jag ackorderar inte.

Tom Alandh tillsammans med sin klippare Heleen Rebel, skrivmaskinen där Alandh skriver sina speakertexter Foto: Marika Arsenius Cornelis Vreeswijk Foto: Ulf Stråhle
Tom Alandh och Heleen Rebel, skrivmaskinen där Alandh skriver sina speakertexter, Cornelis Vreeswijk Foto: Marika Arsenius / Ulf Stråhle

Heleen Rebel har under de senaste tio åren arbetat som Tom Alandhs klippare. Hon lyfter fram hans förmåga att lyssna som hans främsta egenskap som dokumentärfilmare.

– Han kan sätta sig med vem som helst och få dem att prata enbart genom att lyssna. Ofta säger Tom bara några ord när han startar intervjun som ”Kan du inte berätta?”. Sen väntar han. Då känner intervjupersonen att han verkligen är intresserad, vilket får dem att öppna upp sig. Jag har sett råmaterialet på alla intervjuer han gjort under mina år och jag har aldrig stött på någon människa som Tom inte har nått fram till.

– Det var vackert sagt, säger en märkbart rörd Tom Alandh.

– Tack, men det är sant, svarar Heleen Rebel. Du är också alltid varsam med de du porträtterar. Det tycker jag är väldigt viktigt. Att vi aldrig gör någon illa. Alla medverkande måste kunna se den film vi gjort och känna igen sig själva i den.

”Det Zlatan kan göra med en fotboll kunde Nacka göra med en apelsin”

Nacka Skoglund under Fotbolls-VM 1958. Foto. SVT
Nacka Skoglund under Fotbolls-VM 1958. Foto. SVT

Du har gjort den hyllade dokumentären ”Nacka – myten och människan” om fotbollsspelaren Nacka Skoglund. Varför ville du göra en dokumentär om honom?

– Därför att ingen hade gjort det är väl det bästa svaret. Han dog 1975 och tolv år senare, insåg jag att ingen hade gjort en film om den mest karismatiska svenska fotbollsspelaren någonsin. Nu pratar alla om Zlatan, men jag brukar säga att när man ser de gamla Nacka Skoglund-rullarna inser man att Zlatan inte var först. Min vän Uffe Larsson, som tyvärr är död nu, brukade säga på skoj att ”Det Zlatan kan göra med en fotboll kunde Nacka göra med en apelsin”.

– När jag gör de här typerna av kända porträtt vill jag inte att det enbart ska ha varit lycka och glädje i vederbörandes liv. Då blev det självklart att jag skulle göra en film om Nacka, den kantstötta killen som kört i diket under sin levnadsbana. Istället för att göra en film om Gunnar Nordahl som jag egentligen betraktar som en mycket större fotbollsspelare. Han var för blank och för polerad. Det är därför det är hopplöst att göra en dokumentär om Tage Danielsson, eftersom han är så otroligt bra. Det finns liksom ingenting i den där fasaden. Det är också anledningen till att jag gjort en film om Monica Zetterlund och inte Lill-Babs exempelvis, eller en film om Cornelis och inte Olle Adolphson. Jag vill att det ska vara ett spännande liv och ett spännande liv består både av sorg, elände och glädje, samt framgångar naturligtvis.

Hur skiljer sig arbetsprocessen mellan att göra en dokumentär om en död person mot att göra en om någon som lever?

– Är personen död har man ju facit. Jag brukar säga att de filmerna är bra mycket lättare att göra för då kan inte hon eller han försvara sig. Du får fria händer, men med respekt naturligtvis för den människa du berättar om. Om jag gör en dokumentär om någon som lever måste jag vara mer varsam med allt från klippval, speakertext till musiken. Gör jag en film om Pia Sjögren, knarkaren med hemlösheten i bakfickan, finns egentligen inget manus att skriva. Då får vi göra som vi brukar, hänga på bara. Historien utvecklas hela tiden när människan är vid liv, men är väldigt fast i det döda perspektivet.

”Livet, kärleken, skapandet, konsten och döden på 57 minuter”

Två bröder - två världar Foto: SVT
Två bröder – två världar Foto: SVT

Öppet arkiv har publicerat din dokumentär Två bröder – två världar, vad är dina tankar om den?

Åh vad glad jag blir, jag är jätteförtjust i den filmen. Den handlar om livet, kärleken, skapandet, konsten och döden på 57 minuter. Man kan säga att den handlar om precis allting det som utmärker en människa. Dessutom har nästan ingen sett ”Två bröder – två världar” eftersom TV4 satte tittarrekord med ett program om världens fetaste människor samtidigt som dokumentären sändes i tv. Våra konkurrenter hade 2 miljoner som tittade på deras fetfilm, jag tror att vi inte hade mer än 180 000 som såg på vår film om bröderna.

Vad är bakgrunden till att du ville göra en film om bröderna Schmiterlöw?

– Vi hade en vaktmästare på SVT som alltid klädde sig som en konstnär. Han hade alla attribut som stråhatt och ibland till och med en gitarr på sin postvagn. En dag frågade han mig om jag inte ville köpa någon av hans tavlor? Jaha kanske det, sa jag och åkte och besökte honom i hans lägenhet. När jag kom dit var varenda centimeter av hans tvårummare täckt av tavlor, till och med badrummet. Det visade sig att ingen hade köpt hans tavlor. Jag var inte förtjust i något av hans konstverk, men till slut fastnade jag för en tavla som såg ut lite som att van Gogh målat den. Så jag köpte den för 2000 spänn.

– Åren gick och jag visste att mannen hette Schmiterlöw i efternamn. En dag såg jag att just Schmiterlöw hade stor utställning på Waldemarsudde, så jag åkte dit. Väl där såg jag världens konst, men den påminde inte alls om det jag sett hemma hos vaktmästaren. Jag blev alldeles tagen, har min vaktis börjat måla på det här viset. I receptionen fick jag reda på att det fanns två konstnärer som heter Schmiterlöw och att de var bröder. Den brodern jag hade köpt av var målarkludden, den andra broderns tavlor betingade priser på 100 000. När jag åkte hem därifrån tänkte jag vilken historia, de är bröder men målar så olika. En kan knappt sälja en tavla för 2000 kronor, den andra får 100 000 för sina porträtt.

– Jag hörde en rolig historia om ”Två bröder – två världar” av en ung man i Göteborg som var väldigt förtjust i just den filmen. När han visade dokumentären för kvinnan han var förlovad med var hennes reaktion ”Vad var det för bra med här filmen?”. Han insåg då att han inte kunde gifta sig med någon som inte förstår storheten i denna dokumentär och bröt förlovningen en kort tid därefter. Några månader senare träffade han en ny tjej. Det första han gjorde var att visa henne filmen om de två bröderna. Hon tyckte att den var fantastisk. Nu är de gifta och har tre barn. Jag tycker att den historien är så vansinnigt söt, hur man testar kärleken.

 

Hitta alla Öppet arkivs dokumentärer av Tom Alandh här.

Så nära får bara Per och Mathias gå

Kent tillsammans med programmakarna Mathias Engstrand och Per Sinding-Larsen. Foto: Carl-Johan Söšder/SVT
Kent tillsammans med programmakarna Mathias Engstrand och Per Sinding-Larsen. Foto: Carl-Johan Söšder/SVT

Kent har länge ansetts vara ett av Sveriges mest medieskygga band. Trots det fick Per Sinding-Larsen och Mathias Engstrand under ett helt år tillgång till gruppen. Hur kom det sig? Det visade sig att Alice Bah Kuhnke spelade en avgörande roll i tillkomsten av dokumentären Så nära får ingen gå – ett år med Kent.

Per Sinding-Larsen: Jag träffade Mathias första gången på Alice Bahs bröllop. Han visste att jag gjort flera intervjuer med Kent och kom fram till mig och sa att han gillade bandet väldigt mycket.

Mathias Engstrand: Det var sent på natten och jag ställde frågan om vi inte ska göra en film om Kent tillsammans. Per svarade att jo det vore väl kul, men hur kommer vi åt dem?

De är ju ett medieskyggt band hur fick ni dem att ställa upp på dokumentären?

Per: När vi började arbetet med filmen fanns ingen tydlig idé om vad vi skulle göra utan jag frågade bandet om vi fick göra ett reportage om deras nya turné. I fallet Kent har jag varit med från början av deras karriär. Jag lyssnade på dem, gillade dem och hade träffat dem tidigare, så de kände mig och visste vem de släppte ombord på båten. Kent är en ganska speciell familj. Det är väldigt många av personerna som de omgett sig med under de tidiga åren som fortfarande är kvar. Man gillar att jobba med dem.

Mathias: Jag minns de första scenerna vi gjorde, bandet var på väg ner till Göteborg för en spelning. Då jobbade jag på SVT Sport och hade aldrig träffat dem tidigare. Jag klev bara på deras turnébuss med kameran och sa ”hej, hej”. De undrade ”vad är de här för snubbe?”, någon i bandet kände igen mig från Lilla sportspegeln. Men eftersom vi jobbade mycket och länge med dem blev jag och Per till slut en naturlig del av bihanget.

Glömde de bort kameran efter ett tag?

Mathias: Jag upplevde det så i alla fall. Vi filmade hela dokumentären med en liten DV-kamera, som då var ny teknik, att kameran inte var så stor tror jag påverkade att vi kunde komma bandet så nära. Dock fick kameran sina smällar under inspelningen, som när de sprutade ned kameran med champagne.

Det känns som bandet släpper ner garden en del för er?

Per: En nyckel var ju att vi inte gjorde mycket väsen av oss, tack vare den lilla DV-kameran. Sen hade inte Kent samma inställning till media då som de har idag. Nu är de äldre och har en annan integritet än vad de hade på den tiden. När vi gjorde filmen fanns inte Instagram eller Facebook, så fansen visste inte så mycket om vilka medlemmarna i Kent var. Nu för tiden kräver fans nästan att man är på artisters förlossningar och när de tar bort tumörer. Allt ska vara synligt.

Den samlade produktionsutrustningen för dokumentären. Foto: Mathias Engstrand
Den samlade produktionsutrustningen för dokumentären. Foto: Mathias Engstrand

 

Hur utvecklades erat reportage till en dokumentär?

Per: Efter att vi filmat bandet i ett halvår stod vi en dag på en parkeringsplats i München, då frågade jag Jocke Berg: ”hur långt går ni?”. För det fanns aldrig ett avtal med bandet. Men vi kände ganska snart att det var en fin historia som vi höll på med. På den tiden gjorde Kent en del intervjuer, men de hade aldrig låtit journalister komma särskilt nära.

”Det blev ett Tintin-slagsmål”

 

Var det mycket festande på den tiden?

Per: Ja det var mycket party, som vi själva deltog en hel del i. Jag kommer ihåg några riktigt röjiga fester under Kalas-turnén. När vi kom till Varberg utbröt det ett regelrätt slagsmål som vi filmade men valde att inte ta med av etiska skäl. Det blev ett Tintin-slagsmål, där Kent drog sig undan, mellan den lokala arrangören och en rad kända Stockholmsmusiker. Folk kom därifrån med sönderrivna skjortor och sådana grejer.

Mathias: Dock kompromissade aldrig bandet med det de skulle göra. Ja de var ute och det var party och tjo faderittan. Men bandet var alltid jävligt på när de gick på scen. För där upplevde jag det som att de och fansen hade en överenskommelse. Det var en svetsad kärlek som gjorde att de verkligen ville leverera. Jag minns när de spelade på orangea scenen på Roskildefestivalen. Då gick jag ut på scenen för att filma och även om jag inte har något med deras utförande att göra fick man ändå känna trycket från publiken, det var mäktigt.

Per: Ja oavsett hur mycket kalas det blev på Kalasturnén var det en självklarhet att du ska stå på scenen efteråt. Då får du spy i en hink när du spelar bas samtidigt. Du ställer inte in en spelning på grund av det. Jag tycker överlag att filmen blev bra på så sätt att vi inte låg och sov, vi var med bandet hela tiden.

Någon som däremot sov var trummisen Markus Mustonen som ni väckte tjugo i tre på eftermiddagen.

Mathias: Ja, Markus uppvaknande är min favoritscen i dokumentären, det är faktiskt helt adekvat att det var så, jag kom ihåg att jag kontrollerade tiden efteråt. Vad var klockan här? Den är fantastisk den scenen.

Per: Ja hehe, ingen rast ingen ro. Det är nog scenen i filmen.

Hur mycket material filmade ni?

Mathias: Oj herregud alltså, det var mycket. Jag kommer ihåg att det var 101 timmar film som skulle bli 1. Vi var rätt orutinerade inom den dokumentära genren vilket resulterade i att vi glömde att logga filmen ordentligt, vi hade spelat in en massa film som bara låg i en trave. Så vi satt med ett väldigt stort material och ska man välja 1 timma av 101 blir ”kill you darlings” en väldigt viktig skill.

Det låter som det finns bra extramaterial som aldrig visats.

Per: Mm, jag ska faktiskt gå igenom det materialet nu. Vi får se om vi får någon användning av det, med tanke på allt som händer med bandet i år.

Bandet fick inte ha åsikter kring klippningen?

Mathias: Nej vi hade den överenskommelsen från början att nu gör jag och Per det här på vårat sätt och hänger på er. De köpte att det var vi som beskrev skeendet.

Per: Men första gången vi visade dokumentären för bandet var vi väldigt nervösa och de hade någon enstaka synpunkt. Men det var ingenting vi ändrade i det hela. Den film som ni ser idag var den som vi ville göra då.

”Otroligt roligt, en glittrig tid och fattig”

 

Hur minns ni året med Kent?`

Mathias: Jag minns det som fantastisk roligt, det var en förmån att få följa människor på så nära håll. Inte bara för att det var dom utan att få på nära håll ta del av förhoppningar, besvikelser och glädje.
Sen minns jag också att det var en sjukt lågbudgetfilm, jag var frilans då och gick säkert back på att göra den, men det var det värt. Vi hade inte alltid riktiga hotellrum, en gång fick jag knacka på en av bandmedlemmarnas hotellrum och berätta att jag inte hade haft råd att boka något åt mig själv. Då fick jag sova där inne med en hotellgardin som täcke. Sammanfattningsvis var det otroligt roligt, en glittrig tid och fattig, haha.

Per: Det var ett händelserikt och för Kent på sätt och vis avgörande år. Det fanns mycket insats i att bli ett internationellt band. Men det gick ju inte, det fanns en story där och i flera andra händelser.
Jag är inte förvånad att de lyckats hålla på i 26 år efter att ha sett hur de fungerar ihop och vilka de är tillsammans. Det är ett band som har väldigt starka principer och väldigt starkt mål. De bestämde sig väldigt tidigt att de ville bli stjärnor, att de skulle bli pappdockor i skivaffärer och sälja mycket skivor.

Ger filmen gav en rättvis bild av bandet?

Per: Jag tror i alla fall att man får en bild av vilka de var då. När vi gjorde den här filmen var de på väg. De hade lämnat de första trevande stegen och börjat skriva den stora berättande rockmusiken. Bandet har gjort en lång resa under åren som många kan känna igen sig. Kents väg fram genom livet präglar många av dem som har lyssnat på dem.

Vad fick ni för respons när dokumentären sändes?

Per: Bra vill jag minnas. När jag träffar Kent-fans är det väldigt många som verkar ha sett den många gånger. Vissa till och med 20-30 gånger. Den enda film jag sett så många gånger är ”Det våras för sheriffen”.

Mathias: Jag har för mig att folk som inte var Kent fans tyckte att vi hade valt ett spännande sätt att berätta vår historia. Att den var gjord på ett annorlunda sätt.

Per Sinding Larsen och Mathias Engstrand 2001. Foto: Carl-Johan Söder / SVT
Per Sinding-Larsen och Mathias Engstrand 2001. Foto: Carl-Johan Söder / SVT

 

Det är nu 15 år sedan ni gjorde dokumentären. Hur har Kent utvecklats sedan dess?

Per: Kent är ett speciellt band, de har en särställning inom svensk musik. Dom har gått från sångerna om blåjeans och kärleksbesvär i tredjehandsettan fram till att göra de här stora sångerna som berättar om vår tid och som spelas på bröllop, begravningar och dop. De har också ett, vilket är oerhört sällsynt inom svensk musik, sorts perspektiv där de inte sparkar uppåt. När man är som Kent skulle det bli ganska konstigt, eftersom de själva är makten. De har istället vänt det där på ett väldigt intressant vis och lagt ansvaret på sig själva och hos dig och mig.  Vilket man kan höra i deras senaste singel ”Egoist” och föregångaren ”La Belle Epoque”. Väldigt många stora artister har inte någon trovärdighet i det här, det låtsas att de ligger under och försöker romantisera något.

Nu när bandet ska lägga av, hur kommer de bli ihågkomna?

Mathias: Jag tror de för alltid skrivit in sig i den svenska musikhistorien. Oavsett om man tycker om dem eller inte, har de gjort låtar som funnit en plats in i folks vardagliga liv. Just därför tror jag att de letat sig in i folksjälen hos väldigt många personer.

Vilket är ert favoritalbum med bandet?

Per: Det nya albumet ”Då som nu för alltid” som kommer nu (släpps i maj), allt jag hört låter väldigt bra. Förutom den är det ”Tigerdrottningen”. Det är ganska sen Kent som jag gillar bäst.

Mathias: Jag tycker det senaste, ”Tigerdrottningen” är briljant. ”Isola” har sina underbara vibbar. ”Tillbaka till samtiden” och ”Röd” kom med ett nytt sound. Jag tycker deras album har oerhört starka personligheter och att det är svårt att jämföra dem. Därför får jag ge ett tråkigt vuxet svar att jag inte kan välja ut en favorit.

Har ni några favoritlåtar?

Mathias: ”Palace & Main”, ”Klåparen”, ”Vy från ett luftslott”, ”Var är vi nu?”, ”Vals för Satan”, ”Berg & Dalvana”, ”Vinternoll2”, ”Ismael”, ”Socker”, ”FF”, ”Låt dom komma”. De har så hög lägstanivå på grejerna att det är svårt att bara nämna några, jag kan rabbla tio stycken till.

Per: Om jag bara får välja en låt får det bli ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”. Jag pratade med Jocke Berg, i Studio Pop 2005, om att den borde bli den nya givna avslutningslåten. Han var tveksam till det eftersom han kände det kunde bli obehagligt att avsluta konserterna med att publiken sjunger allsången ”Vi ska alla en gång dö” i låtens slut. Men så blev det ändå, nu spelar de den alltid som sista låt.
(Se hela intervjun med Jocke Berg i Studio Pop här)

 

Se dokumentären Så nära får ingen gå – ett år med Kent

Mathias Engstrand arbetar idag som programbeställare för underhållning och sport på SVT

Per Sinding-Larsen arbetar idag som musikjournalist och projektledare på SVT

Historien bakom Nudlar & 08:or

Nudlar & 08:or Foto: Lena Granefelt
Nudlar & 08:or Foto: Lena Granefelt

Nudlar & 08:or var när den började sändas i augusti 1996 en banbrytande serie då dramat sändes i både SVT 1 och 2 samtidigt, med två olika vinklar på handlingen. Producenten Kristian Hoberstorfer berättar för Öppet arkiv hur en av SVT:s mest innovativa tv-serier kom till.

Hur kom det sig att ni valde att skapa en dramaserie som utspelade sig i två kanaler samtidigt?

Allt började med att SVT:s legendariska dramachef Ingrid Dahlberg diskuterade med en amerikansk producent hur vi skulle producera mer interaktiva tv-program. Hon blev inspirerad av samtalet och kom till oss med idén om att vi skulle skapa en ny sorts dramaserie. Och då menade hon verkligen att allt skulle vara nytt.

Vi skulle använda oss av andra skådespelare, regissörer, manusskribenter och även filma serien på ett annat sätt än vad SVT brukade göra.

För mig som producent blev det otroligt stimulerande att få vara med och uppfinna hur vi skulle skriva, spela in och sända ut en ny sorts tv-serie.

Skilde sig inspelningsprocessen från hur ni brukade producera dramaserier?

Eftersom vi var tvungna att spela in många av seriens scener ur två olika perspektiv samtidigt valde vi att använda oss av Hi8-kameror. Det är en slags semiprofessionell minikamera som är väldigt lätta att handskas med. Vilket passade oss utmärkt då det blev mindre arbete för oss att filma ur olika vinklar, samtidigt som kamerorna var lätta att ta med sig när vi skulle spela in ute på stan.

Vi hade ingen fast tv-studio att spela in i, vilket var ovanligt. Istället hyrde vi en stor lägenhet på Kungsholmen, där vi kunde bygga upp de olika scenerna och bostäderna som serien utspelar sig i.

Var det problematiskt att producera en serie med många nya tillvägagångssätt?

När vi producerar en dramaserie berättar vi genom att klippa. Vilket kom att bli den svåraste delen i arbetet. Problemet var att vi var tvungna att jobba med dubbla tidsaxlar. Något vi aldrig gjort förut. Serien var tvungen att befinna sig på samma tidpunkt på båda kanalerna samtidigt. Så om vi hoppade i tiden i ena kanalen var vi tvungen att göra samma sak i den andra. Vilket kom att bli väldigt komplicerat. Vi lyckades aldrig knäcka det problemet fullt ut. Och det tror jag ingen lyckats med varken förr eller senare.

Ett annat problem var att vi inte ville att skådespelarna skulle röra på sig för mycket i vissa scener, på grund av att vi filmade ur flera olika perspektiv samtidigt. Vilket resulterade i att många scener blev stillastående och långa, vilket tyvärr inte gör sig så bra i tv.

Hur upplever du att Nudlar & 08:or togs emot när den började sändas?

Tv-kritikerna beskrev serien som ett spännande experimentellt misslyckande. Men de var positiva till att SVT vågade göra en sådan här serie. Generellt sätt upplevde jag det som att tittarna tog emot serien väl. Sen är det ju kul att den blivit något av en kultserie nu i efterhand.

När du tänker på Nudlar & 08:or idag hur går dina tankar?

Jag skulle vilja ge alla heder till Ingrid Dahlberg och SVT som vågade låta oss få göra en sådan här grej.

Slutresultatet blev att SVT producerade något som liknade en indieserie. Vilket vi, och knappt någon annan svensk kanal gjort tidigare.

Hela tillkomsten av serien var verkligen i en rock´n´roll stil. Än idag är Nudlar & 08:or det mest innovativa projekt jag någonsin varit inblandad i.

Josefine Sundström – en multibegåvad balanskonstnär

josefinesundstrom1
Redaktionen träffar programledaren och författaren Josefine Sundström och tar en titt in i hennes mångfacetterade backspegel som visar en lång och fartfylld karriär. Många av hennes produktioner finns självklart att beskåda i Öppet arkiv. Foto: SVT

Hon började dansa balett som treåring och uppträdde för första gången i Svansjön när hon var tio år. Hon deltog i Melodifestivalen 1999 och ledde densamma två år senare. Genom åren har vi sett henne fronta allt från barnprogram till stora nöjesevenemang. Idag är Josefine Sundström en erkänd författare, programledare och spindeln i nätet i många spännande medieprojekt.

Från balett till erkänd tv och radioprofil. Hur hamnade du på SVT?
När jag bestämde mig för att sluta med baletten hoppade jag på en teater- och dramautbildning. Då var jag 20 år. Så i samband med det provfilmade jag för en roll i ett sommarlovsprogram. Jag fick jobbet men tackade nej eftersom jag var ute och turnerade med mitt band ”Ai”. Men en tid senare sökte SVT programledare för Voxpop. Och då klaffade det. Det var en fantastisk tid. Väl inne fick jag gå utbildningar och kurser samtidigt som jag jobbade framåt och utvecklades. Det var en riktigt bra plantskola.

Öppet arkiv flikar in: Josefine Sundström medverkade i Melodifestivalen 1999 med gruppen ”Ai” och låten ”Bilder av dig”. Bidraget var favorittippat men hamnade på en nionde plats. Det var samma år som Charlotte Perelli vann med ”Tusen och en natt”. 

Dina musikprogram Voxpop och Jukebox är mycket önskade på Öppet arkiv. Vad minns du från programmen där och då?
Jag får fortfarande mejl från tittare som vill återse programmen. Särskilt Voxpop som var superpopulärt. Jag har för mig att det sågs av cirka 700 000 tittare. Allt sändes direkt från Växjö och vi tog emot samtal från tittare som fick önska låtar och musikvideor. På den tiden var det nästan bara via telefon vi hade kontakt med våra tittarna. Sociala medier fanns ju inte då.

Öppet arkiv flikar in: Eftersom Voxpop och Jukebox till stor del bygger på musikvideor har Öppet arkiv inte någon möjlighet att publicera dem i sin helhet. Målet är att klippa ut enstaka intervjuer och studioprat för att ge alla hängivna anhängare en möjlighet att återse åtminstone en del av dessa mycket önskade musikprogram.

Säpop är ett annat mycket omtalat program som finns i Öppet arkiv. Vad kan du berätta om det?
Säpop ja, haha. Säpop var ett satiriskt och lite luddigt program som lämnade få oberörda. Vi hade väldigt snabba puckar och det fanns sällan tid att bearbeta manus. Vissa saker blev bra, och andra mycket dåliga. Det var förresten Henrik Dorsins första tv-jobb och några av hans karaktärer i Säpop har levt vidare i hans produktioner idag.

I samband med att vi träffar dig publicerar vi barnprogrammet Klara färdiga gå! från 2005 som du står bakom och leder. Hur kom serien till?
SVT ville storsatsa på rörelse för barn och eftersom jag har arbetat som danspedagog och är intresserad av hälsa och miljö var det ett perfekt projekt för mig. Jag trivs verkligen med att göra program för den riktigt unga målgruppen.

Vad gör du idag?
Just nu hörs jag i Sveriges Radio.  Från 05:59 väcker jag stockholmarna i P4 Stockholm, Jag har nyligen hörts i Talkshow i P4, Vi i femman och Svensktoppen nästa. Samtidigt håller jag på och utvecklar ett faktaprogram för tv. Där får jag utlopp för mina samhällsorienterade sidor som jag hoppas kunna lyfta in i mitt yrke allt mer.

Vad vill du göra i framtiden?
Jag vill skriva romaner. Jag har gett ut två böcker och har den tredje och fjärde på gång. Samtidigt.

Josefine Sundström har skrivit romanerna Vinteräpplen (2010) Boel och Oscar (2012). 

Vad skulle du vilja se i Öppet arkiv?
Det skulle vara kul att se Go-videon som gjordes i samband med Lilla Melodifestivalen. Och Voxpop såklart. Beppes godnattstund som redan finns i Öppet arkiv tyckte jag själv mycket om när jag var liten, och nu kan jag visa mina barn det. Och julkalendrarna är perfekt att ta ett avsnitt i per dag i juletid.

Vill du veta mer om Josefine Sundström? Ta en titt på Öppet arkivs program nedan och följ hennes väg från balettscenen till de gigantiska nöjessatsningarna, barnprogrammen – och inte minst hennes eget framträdande på Melloscenen . På fredag, den 27  februari 2015, kan ni även se Josefine Sundström som fredagsgäst i SVT Go’kväll. 

josefinebalett
År 1993 tävlade Josefine i den svenska uttagningen till årets Eurovisiontävling i Stockholm för unga dansare. Öppet arkiv har sändningen från Dansens Hus.
ai_josefine
Josefine deltar i Melodifestivalen 1999 med sin grupp ”Ai” och låten ”Bilder av dig”. Foto: Christa Törn-Lindhe (SVT)
voxpop_josefine
Josefine debuterar som programledare i musikprogrammet Voxpop 1999: Till vänster: Josefine tidigt i Voxpopkarriären. Till höger: Josefine några år senare. Foto: Markus Lindgren (SVT)
mello2001
År 2001 är Josefine programledare för Melodifestivalen. Samma år är hon även röstavlämnare på Eurovision Song Contest. Foto: Bosse Blomberg (SVT)
sapop_josefinejpg
Josefine spelar programledaren Topsy i musik och satirserien Säpop 2004. Foto: Markus Lindgren (SVT)
klara_fardiga_ga
I barnserien ”Klara, färdiga, gå!” från 2005 står Josefine både för programidé och programledarskap. Foto: Carl-Johan Söder (SVT)

 

Ulf Stark: ”Öppet arkiv kan förstöra en hel skrivdag”

ulfstark
Litteraturgiganten och manusförfattaren Ulf Stark. Foto: TT

Öppet arkiv har mött den flerfaldigt prisbelönade författaren Ulf Stark. Med titlar som Dårfinkar och dönickar, Kan du vissla Johanna?, Min vän Percys magiska gymnastikskor, Min vän shejken i Stureby och Systern från havet har han gjort ett stort avtryck på läsare över hela världen. 

Du skriver manus själv när dina böcker ska bli film. Hur svårt är det att byta stol?
Dårfinkar och dönickar var mitt första manusarbete och det tog väldigt lång tid. På den tiden ville regissörerna göra egna manus så det var svårt att hitta någon som ville göra ett samarbete. Men när den danska regissören Rumle Hammerich blev inblandad så var det naturligt att jag var med och skrev. Han kunde inte svenska. Jag började skriva ihop ett slags manus och när vi läste igenom texten kunde han gå in och säga vilka partier som kunde strykas och ersättas av visuella effekter istället. Så det blev en slags manusskola för mig kan man säga.

När det kommer till Kan du vissla Johanna? så skrev jag boken och manuset samtidigt. Det var också en utmaning. Jag blev kontaktad av Hannes Holm som var dramachef på SVT då. Han frågade om jag hade något som kunde göra sig på film. Då hade jag precis börjat skriva på boken. Det var förresten Hannes Holm som kom på själva titeln till boken och filmen. Titeln var inte satt ännu men min tanke var något i stil med Morfar på låtsas. Men Holm satte projektet under arbetsnamnet Kan du vissla Johanna? som var en väldigt bra titel. Så den behöll vi.

Vad är den största skillnaden mellan att skriva för film och i bokform tycker du?
I romaner kan man låta karaktärernas inre liv och tankar få form. Och i filmer kan man ge berättelsen en extra dimension med hjälp av ljud och andra effekter. Som i Dårfinkar och dönickar där de spelar saxofon och cello. Det ger en trevlig effekt som är svår att illustrera i text. Men annars ligger mitt sätt att skriva ganska nära det filmiska berättandet. Man behöver inte skriva så mycket. Läsaren är en slags regissör och skapar sina egna bilder.

Ibland kan det hända saker under inspelningen som inte var med i manuset från början. Som ett exempel i Kan du vissla Johanna? när Ulf säger till Berra ”jävlar amamma” om morfars cigarr. I manus står det ”jävlar anamma”. Men den där felsägningen var effektfull när den kom från ett barn. Så det behöll vi förstås.

Hur började det för dig?
Jag började skriva dikter tidigt och blev publicerad första gången när jag var 16 år. Jag skickade iväg mina skrifter och kom i kontakt med författaren Lars Gustafsson. Jag var egentligen inte så bra på att skriva lyrik. Men sättet man skriver dikter på ligger inte så långt bort från hur man skriver för barn. Så det var en bra inkörsport. Lite senare lärde jag känna Tomas Tranströmer och allt eftersom fick jag ett allt större litterärt umgänge. Så det ena ledde till det andra. Min första bok kom ut när jag var runt 20 år.

Hur ser framtiden ut – vad har du för dig just nu?
Just nu håller jag på med en utställning med Systern från havet som har premiär på Kulturhusets Rum för barn i Stockholm den 5 februari 2015. Sedan kommer Marionetteatern ha nypremiär på föreställningen 21 mars. De hade en uppsättning med den 2011 som de tar upp igen. Sedan är jag mycket på skolor och pratar. Och så skriver jag böcker till mitt barnbarn.

Kan vi hoppas på en självbiografisk roman framåt?
Ha ha, den skulle inte bli så rolig. Men mycket av det jag skriver kommer från mitt liv. Jag är själv uppvuxen bredvid ett ålderdomshem där det också fanns ett begravningskapell, precis som i Kan du vissla Johanna?.

När vi träffades senast på Bok och biblioteksmässan i Göteborg 2014 sa du att ”Öppet arkiv kan förstöra en hel skrivardag”.  Hur är ditt förhållande till Öppet arkiv idag?
Det är störande. Datorn är mitt arbetsverktyg och Öppet arkiv finns bara några klick bort. Och när vi tittar på kvällen dyker det alltid upp något annat som jag inte alls tänkt titta på. Och så fortsätter det så där. Det bästa är att kunna gå tilllbaka och se om en scen flera gånger. Det är användbart i manusarbetet.

Vad vill du rekommendera i Öppet arkiv?
Den versionen av I väntan på Godot som ni har med Ernst-Hugo Järegård är den absolut bästa. Men det finns mycket. Dokumentärerna, och inte minst alla barnproduktioner. Den vita stenen till exempel.

Vad önskar du dig för program som inte redan finns i Öppet arkiv?
Fler TV-teatrar från den tiden när SVT hade sin en egen ensemble. Hamlet. Och En handelsresandes död. Men den kanske redan finns i Öppet arkiv? Om den gör det går jag in med en gång och tittar.

I Öppet arkiv finns följande Ulf Stark-relaterade filmer och serier:

Kan du vissla Johanna?
Min vän Percys magiska gymnastikskor
Fasadklättraren
Hunden som log
Jaguaren
Herr von Hancken

Fredagen den 30 januari 2015 medverkade även Ulf Stark i Go’kväll. Där berättar han vilka personer han skulle vilja bjuda på önskemiddag.  

”Jag minns känslan av att ingenting var omöjligt”

antligenmandag_1280
Peter Settman och Fredde Granberg i humorprogrammet ”Äntligen måndag”. Foto: SVT

Peter Settman och Fredde Granberg bjuder på TV-kalas. Äntligen måndag! sändes i SVT 1994 och innehåller förutom skruvade sketcher signerade Peter Settman och Fredde Granberg, miniserien ”Snutarna” och liveuppträdanden med artister som Suede, Wilmer X, Titiyo och Blacknuss Allstars. I dag finns Äntligen måndag äntligen i Öppet arkiv.

Hur känns det nu när Äntligen måndag visas igen?
– Jag har faktiskt aldrig sett programmet. Det sändes live och jag tittade aldrig på inspelningen av det i efterhand. Jag fick aldrig tid till det. Så det här ska bli spännande, säger Peter Settman som skapade programmet tillsammans med Fredde Granberg.

Vad minns du från tiden när ni spelade in Äntligen måndag?
– Jag kommer ihåg att vi tänkte då att ingenting är omöjligt. Vi bara körde. Sen tänkte man väl ibland att var det där så jävla roligt, men vi hade ju hela tiden publiken att reka med så man märkte direkt om de tyckte det var kul eller inte, berättar Peter Settman.

Hur kom miniserien Snutarna till?
– På den tiden var jag och Fredde väldigt fascinerade av deckarserier. De var alltid så styltiga och det pratades konstigt i dem. Vi tittade mycket på Starsky and Hutch och utvecklade någon slags hatkärlek till serien och deckarserier i stort, där utvecklades idén till Snutarna, berättar Peter Settman.

Peter Settman och parhästen Fredde Granberg hade tidigare gjort barnprogram, sommarlovsprogram och humorprogrammet Megafon tillsammans. De skapade också de otroligt populära karaktärerna Ronny och Ragge.  Men hur lärde Peter och Fredde egentligen känna varandra?

– Vi gick i gymnasiet tillsammans och jag kommer ihåg vårt allra första möte. Det var i matsalen och jag minns inte exakt varför men vi började prata med varandra. Fredde var punkare och hade ett hår som stod åt alla håll. Jag var mer den ordentliga typen, men vi gillade varandra och hade kul ihop, berättar Peter Settman.

I Öppet arkiv finns ett annat program som ni gjorde, Stereo
– Det var det första programmet som vi gjorde i Stockholm. Allt vi gjort tidigare spelades in i Växjö. Stereo var en parodi på talkshows, framför allt David Letterman som var nytt då och där skrivbordet var väldigt centralt. Vi hade varsitt skrivbord i Stereo och därav namnet, berättar Peter Settman.

 Tittade du på tv som barn? Minns du vad du tittade på?
– Ja, det var barnprogram i ettan halv fem och sen i tvåan halv sex. Jag vet att jag såg på Vilse i pannkakan och att man satt tillsammans med familjen och såg något av alla de där underhållningsprogrammen som sändes på helgerna.  Jag gillade Tårtan väldigt mycket och Magnus och Brasse och så Trazan och Banarne såklart.

Kommer du titta på Äntligen måndag och kommer du visa dina barn programmet?
– Ja absolut, det ska bli kul. Och mina barn kan få se och förstå varför deras pappa blev som han blev, säger Peter Settman.

Här kan du se Äntligen måndag! i Öppet arkiv.