Tom Alandh – Sveriges meste dokumentärfilmare

Tom Alandh Foto: Marika Arsenius / SVT
Tom Alandh Foto: Marika Arsenius / SVT

Tom Alandhs arbetsrum gör ingenting för att dölja att vi befinner oss hos Sveriges meste dokumentärfilmare. Väggarna i det lilla rummet är fyllda med pärmar, VHS-kasetter, DVD-filmer och bilder som vittnar om alla hans verk.

Du har under 25 år producerat dokumentärfilmer för SVT, upplever du att arbetsklimatet för dokumentärfilmare förändrats under den perioden?

– Det var ett annat samhällsklimat i Sverige på 70- och 80-talet när jag startade min journalistkarriär. Nu är alla medietränade och dörrarna står inte lika öppna längre. På 70-talet kunde jag bara gå in till Olof Palme och säga ”hej, hej”. I dag är folk är mycket mer medvetna om kameran på ett annat sätt. Samtidigt får jag fortfarande tillgång till både människor och platser, eftersom de vet vem jag är till namnet.

Det är inte bara samhället som förändrats under de åren, utan även Tom Alandhs syn på sig själv som dokumentärfilmare.

– Det borde vara så att man blir mer kaxig med åren när man får mer erfarenhet, men jag tycker det är tvärtom. Jag känner mig mer ödmjuk nu än när jag började. Förr tyckte jag att jag behärskade allt och tänkte ”fy fan det här går bra”. Men man lär sig hela tiden av de människor man porträtterar. Du börjar inse din egen begränsning som dokumentärfilmare i förhållande till hur världen ser ut.

Hur menar du att du känner av din egen begränsning?

– Att göra ett tv-program är ofta att skumma på ytan. På ett vis är tv ett ytligt medium, skriver du en bok om ett ämne blir det en helt annan kunskapsbank i det hela. Hur ofta når man i en dokumentär längst ner i sedimentet i bottenskiktet?

Du arbetar bredvid din tv-karriär även som skrivande journalist. Hur skiljer sig arbetet mellan dessa två olika medier?

– När du skriver kan du vara fräckare, hårdare och slå mycket tuffare. Det finns de som säger ”åh du som är så trevlig hur kan du skriva så elakt?”. Tv kräver mer fingertoppskänsla, att man nyanserar bilden mycket mer. Eftersom våra filmer ofta har en halv miljon tittare måste du vara medveten om att du kan skada människor. Jag tror jag är ödmjuk inför den slagkraft tv har och den maktposition som jag befinner mig i. Som dokumentärfilmare kan jag ju faktiskt göra precis det jag vill med mina berättelser. Du kan göra busen till ängeln och ängeln kan få väldigt svarta vingar. Dokumentärerna om Rufflaren är ett sådant exempel. Du skulle kunna krossa honom, eller lyfta upp honom. Jag försöker hålla mig någonstans mitt emellan. Det är kanske ofta där som sanningen ligger.

Av alla dokumentärer du gjort är det någon som ligger dig extra varmt om hjärtat?

– Ja det är Martina-filmerna. Jag har gjort 6 dokumentärer med henne och vi pratades vid senast igår på telefon. Filmerna om henne är väldigt enkla men har ändå fått internationella priser. Det är något med hjärtat i dom filmerna som är speciellt. En annan favorit är Cornelis som jag såg om för ett tag sen, och då tänkte jag att hade jag inte gjort den här själv hade jag ringt vederbörande direkt och sagt att det var en bra film. Nu låter jag kaxig, men du frågar ju. Jag tycker exempelvis inte alls att dokumentären om Monica Zetterlund blev lika bra.

Har du någon drömdokumentär som aldrig blivit av?

– Ja den om Ingmar Bergman. Jag var oerhört fascinerad av Bergmans filmer och tror att min dokumentär om honom hade kunnat bli hur bra som helst. Men han ville inte ha mig helt enkelt. Det är likadant med Drottning Silvia, Björn Borg och Leif GW Persson, de stora personligheterna väljer ju sina hävdatecknare. De vet att jag vill berätta historier på mitt sätt, jag ackorderar inte.

Tom Alandh tillsammans med sin klippare Heleen Rebel, skrivmaskinen där Alandh skriver sina speakertexter Foto: Marika Arsenius Cornelis Vreeswijk Foto: Ulf Stråhle
Tom Alandh och Heleen Rebel, skrivmaskinen där Alandh skriver sina speakertexter, Cornelis Vreeswijk Foto: Marika Arsenius / Ulf Stråhle

Heleen Rebel har under de senaste tio åren arbetat som Tom Alandhs klippare. Hon lyfter fram hans förmåga att lyssna som hans främsta egenskap som dokumentärfilmare.

– Han kan sätta sig med vem som helst och få dem att prata enbart genom att lyssna. Ofta säger Tom bara några ord när han startar intervjun som ”Kan du inte berätta?”. Sen väntar han. Då känner intervjupersonen att han verkligen är intresserad, vilket får dem att öppna upp sig. Jag har sett råmaterialet på alla intervjuer han gjort under mina år och jag har aldrig stött på någon människa som Tom inte har nått fram till.

– Det var vackert sagt, säger en märkbart rörd Tom Alandh.

– Tack, men det är sant, svarar Heleen Rebel. Du är också alltid varsam med de du porträtterar. Det tycker jag är väldigt viktigt. Att vi aldrig gör någon illa. Alla medverkande måste kunna se den film vi gjort och känna igen sig själva i den.

”Det Zlatan kan göra med en fotboll kunde Nacka göra med en apelsin”

Nacka Skoglund under Fotbolls-VM 1958. Foto. SVT
Nacka Skoglund under Fotbolls-VM 1958. Foto. SVT

Du har gjort den hyllade dokumentären ”Nacka – myten och människan” om fotbollsspelaren Nacka Skoglund. Varför ville du göra en dokumentär om honom?

– Därför att ingen hade gjort det är väl det bästa svaret. Han dog 1975 och tolv år senare, insåg jag att ingen hade gjort en film om den mest karismatiska svenska fotbollsspelaren någonsin. Nu pratar alla om Zlatan, men jag brukar säga att när man ser de gamla Nacka Skoglund-rullarna inser man att Zlatan inte var först. Min vän Uffe Larsson, som tyvärr är död nu, brukade säga på skoj att ”Det Zlatan kan göra med en fotboll kunde Nacka göra med en apelsin”.

– När jag gör de här typerna av kända porträtt vill jag inte att det enbart ska ha varit lycka och glädje i vederbörandes liv. Då blev det självklart att jag skulle göra en film om Nacka, den kantstötta killen som kört i diket under sin levnadsbana. Istället för att göra en film om Gunnar Nordahl som jag egentligen betraktar som en mycket större fotbollsspelare. Han var för blank och för polerad. Det är därför det är hopplöst att göra en dokumentär om Tage Danielsson, eftersom han är så otroligt bra. Det finns liksom ingenting i den där fasaden. Det är också anledningen till att jag gjort en film om Monica Zetterlund och inte Lill-Babs exempelvis, eller en film om Cornelis och inte Olle Adolphson. Jag vill att det ska vara ett spännande liv och ett spännande liv består både av sorg, elände och glädje, samt framgångar naturligtvis.

Hur skiljer sig arbetsprocessen mellan att göra en dokumentär om en död person mot att göra en om någon som lever?

– Är personen död har man ju facit. Jag brukar säga att de filmerna är bra mycket lättare att göra för då kan inte hon eller han försvara sig. Du får fria händer, men med respekt naturligtvis för den människa du berättar om. Om jag gör en dokumentär om någon som lever måste jag vara mer varsam med allt från klippval, speakertext till musiken. Gör jag en film om Pia Sjögren, knarkaren med hemlösheten i bakfickan, finns egentligen inget manus att skriva. Då får vi göra som vi brukar, hänga på bara. Historien utvecklas hela tiden när människan är vid liv, men är väldigt fast i det döda perspektivet.

”Livet, kärleken, skapandet, konsten och döden på 57 minuter”

Två bröder - två världar Foto: SVT
Två bröder – två världar Foto: SVT

Öppet arkiv har publicerat din dokumentär Två bröder – två världar, vad är dina tankar om den?

Åh vad glad jag blir, jag är jätteförtjust i den filmen. Den handlar om livet, kärleken, skapandet, konsten och döden på 57 minuter. Man kan säga att den handlar om precis allting det som utmärker en människa. Dessutom har nästan ingen sett ”Två bröder – två världar” eftersom TV4 satte tittarrekord med ett program om världens fetaste människor samtidigt som dokumentären sändes i tv. Våra konkurrenter hade 2 miljoner som tittade på deras fetfilm, jag tror att vi inte hade mer än 180 000 som såg på vår film om bröderna.

Vad är bakgrunden till att du ville göra en film om bröderna Schmiterlöw?

– Vi hade en vaktmästare på SVT som alltid klädde sig som en konstnär. Han hade alla attribut som stråhatt och ibland till och med en gitarr på sin postvagn. En dag frågade han mig om jag inte ville köpa någon av hans tavlor? Jaha kanske det, sa jag och åkte och besökte honom i hans lägenhet. När jag kom dit var varenda centimeter av hans tvårummare täckt av tavlor, till och med badrummet. Det visade sig att ingen hade köpt hans tavlor. Jag var inte förtjust i något av hans konstverk, men till slut fastnade jag för en tavla som såg ut lite som att van Gogh målat den. Så jag köpte den för 2000 spänn.

– Åren gick och jag visste att mannen hette Schmiterlöw i efternamn. En dag såg jag att just Schmiterlöw hade stor utställning på Waldemarsudde, så jag åkte dit. Väl där såg jag världens konst, men den påminde inte alls om det jag sett hemma hos vaktmästaren. Jag blev alldeles tagen, har min vaktis börjat måla på det här viset. I receptionen fick jag reda på att det fanns två konstnärer som heter Schmiterlöw och att de var bröder. Den brodern jag hade köpt av var målarkludden, den andra broderns tavlor betingade priser på 100 000. När jag åkte hem därifrån tänkte jag vilken historia, de är bröder men målar så olika. En kan knappt sälja en tavla för 2000 kronor, den andra får 100 000 för sina porträtt.

– Jag hörde en rolig historia om ”Två bröder – två världar” av en ung man i Göteborg som var väldigt förtjust i just den filmen. När han visade dokumentären för kvinnan han var förlovad med var hennes reaktion ”Vad var det för bra med här filmen?”. Han insåg då att han inte kunde gifta sig med någon som inte förstår storheten i denna dokumentär och bröt förlovningen en kort tid därefter. Några månader senare träffade han en ny tjej. Det första han gjorde var att visa henne filmen om de två bröderna. Hon tyckte att den var fantastisk. Nu är de gifta och har tre barn. Jag tycker att den historien är så vansinnigt söt, hur man testar kärleken.

 

Hitta alla Öppet arkivs dokumentärer av Tom Alandh här.

Så nära får bara Per och Mathias gå

Kent tillsammans med programmakarna Mathias Engstrand och Per Sinding-Larsen. Foto: Carl-Johan Söšder/SVT
Kent tillsammans med programmakarna Mathias Engstrand och Per Sinding-Larsen. Foto: Carl-Johan Söšder/SVT

Kent har länge ansetts vara ett av Sveriges mest medieskygga band. Trots det fick Per Sinding-Larsen och Mathias Engstrand under ett helt år tillgång till gruppen. Hur kom det sig? Det visade sig att Alice Bah Kuhnke spelade en avgörande roll i tillkomsten av dokumentären Så nära får ingen gå – ett år med Kent.

Per Sinding-Larsen: Jag träffade Mathias första gången på Alice Bahs bröllop. Han visste att jag gjort flera intervjuer med Kent och kom fram till mig och sa att han gillade bandet väldigt mycket.

Mathias Engstrand: Det var sent på natten och jag ställde frågan om vi inte ska göra en film om Kent tillsammans. Per svarade att jo det vore väl kul, men hur kommer vi åt dem?

De är ju ett medieskyggt band hur fick ni dem att ställa upp på dokumentären?

Per: När vi började arbetet med filmen fanns ingen tydlig idé om vad vi skulle göra utan jag frågade bandet om vi fick göra ett reportage om deras nya turné. I fallet Kent har jag varit med från början av deras karriär. Jag lyssnade på dem, gillade dem och hade träffat dem tidigare, så de kände mig och visste vem de släppte ombord på båten. Kent är en ganska speciell familj. Det är väldigt många av personerna som de omgett sig med under de tidiga åren som fortfarande är kvar. Man gillar att jobba med dem.

Mathias: Jag minns de första scenerna vi gjorde, bandet var på väg ner till Göteborg för en spelning. Då jobbade jag på SVT Sport och hade aldrig träffat dem tidigare. Jag klev bara på deras turnébuss med kameran och sa ”hej, hej”. De undrade ”vad är de här för snubbe?”, någon i bandet kände igen mig från Lilla sportspegeln. Men eftersom vi jobbade mycket och länge med dem blev jag och Per till slut en naturlig del av bihanget.

Glömde de bort kameran efter ett tag?

Mathias: Jag upplevde det så i alla fall. Vi filmade hela dokumentären med en liten DV-kamera, som då var ny teknik, att kameran inte var så stor tror jag påverkade att vi kunde komma bandet så nära. Dock fick kameran sina smällar under inspelningen, som när de sprutade ned kameran med champagne.

Det känns som bandet släpper ner garden en del för er?

Per: En nyckel var ju att vi inte gjorde mycket väsen av oss, tack vare den lilla DV-kameran. Sen hade inte Kent samma inställning till media då som de har idag. Nu är de äldre och har en annan integritet än vad de hade på den tiden. När vi gjorde filmen fanns inte Instagram eller Facebook, så fansen visste inte så mycket om vilka medlemmarna i Kent var. Nu för tiden kräver fans nästan att man är på artisters förlossningar och när de tar bort tumörer. Allt ska vara synligt.

Den samlade produktionsutrustningen för dokumentären. Foto: Mathias Engstrand
Den samlade produktionsutrustningen för dokumentären. Foto: Mathias Engstrand

 

Hur utvecklades erat reportage till en dokumentär?

Per: Efter att vi filmat bandet i ett halvår stod vi en dag på en parkeringsplats i München, då frågade jag Jocke Berg: ”hur långt går ni?”. För det fanns aldrig ett avtal med bandet. Men vi kände ganska snart att det var en fin historia som vi höll på med. På den tiden gjorde Kent en del intervjuer, men de hade aldrig låtit journalister komma särskilt nära.

”Det blev ett Tintin-slagsmål”

 

Var det mycket festande på den tiden?

Per: Ja det var mycket party, som vi själva deltog en hel del i. Jag kommer ihåg några riktigt röjiga fester under Kalas-turnén. När vi kom till Varberg utbröt det ett regelrätt slagsmål som vi filmade men valde att inte ta med av etiska skäl. Det blev ett Tintin-slagsmål, där Kent drog sig undan, mellan den lokala arrangören och en rad kända Stockholmsmusiker. Folk kom därifrån med sönderrivna skjortor och sådana grejer.

Mathias: Dock kompromissade aldrig bandet med det de skulle göra. Ja de var ute och det var party och tjo faderittan. Men bandet var alltid jävligt på när de gick på scen. För där upplevde jag det som att de och fansen hade en överenskommelse. Det var en svetsad kärlek som gjorde att de verkligen ville leverera. Jag minns när de spelade på orangea scenen på Roskildefestivalen. Då gick jag ut på scenen för att filma och även om jag inte har något med deras utförande att göra fick man ändå känna trycket från publiken, det var mäktigt.

Per: Ja oavsett hur mycket kalas det blev på Kalasturnén var det en självklarhet att du ska stå på scenen efteråt. Då får du spy i en hink när du spelar bas samtidigt. Du ställer inte in en spelning på grund av det. Jag tycker överlag att filmen blev bra på så sätt att vi inte låg och sov, vi var med bandet hela tiden.

Någon som däremot sov var trummisen Markus Mustonen som ni väckte tjugo i tre på eftermiddagen.

Mathias: Ja, Markus uppvaknande är min favoritscen i dokumentären, det är faktiskt helt adekvat att det var så, jag kom ihåg att jag kontrollerade tiden efteråt. Vad var klockan här? Den är fantastisk den scenen.

Per: Ja hehe, ingen rast ingen ro. Det är nog scenen i filmen.

Hur mycket material filmade ni?

Mathias: Oj herregud alltså, det var mycket. Jag kommer ihåg att det var 101 timmar film som skulle bli 1. Vi var rätt orutinerade inom den dokumentära genren vilket resulterade i att vi glömde att logga filmen ordentligt, vi hade spelat in en massa film som bara låg i en trave. Så vi satt med ett väldigt stort material och ska man välja 1 timma av 101 blir ”kill you darlings” en väldigt viktig skill.

Det låter som det finns bra extramaterial som aldrig visats.

Per: Mm, jag ska faktiskt gå igenom det materialet nu. Vi får se om vi får någon användning av det, med tanke på allt som händer med bandet i år.

Bandet fick inte ha åsikter kring klippningen?

Mathias: Nej vi hade den överenskommelsen från början att nu gör jag och Per det här på vårat sätt och hänger på er. De köpte att det var vi som beskrev skeendet.

Per: Men första gången vi visade dokumentären för bandet var vi väldigt nervösa och de hade någon enstaka synpunkt. Men det var ingenting vi ändrade i det hela. Den film som ni ser idag var den som vi ville göra då.

”Otroligt roligt, en glittrig tid och fattig”

 

Hur minns ni året med Kent?`

Mathias: Jag minns det som fantastisk roligt, det var en förmån att få följa människor på så nära håll. Inte bara för att det var dom utan att få på nära håll ta del av förhoppningar, besvikelser och glädje.
Sen minns jag också att det var en sjukt lågbudgetfilm, jag var frilans då och gick säkert back på att göra den, men det var det värt. Vi hade inte alltid riktiga hotellrum, en gång fick jag knacka på en av bandmedlemmarnas hotellrum och berätta att jag inte hade haft råd att boka något åt mig själv. Då fick jag sova där inne med en hotellgardin som täcke. Sammanfattningsvis var det otroligt roligt, en glittrig tid och fattig, haha.

Per: Det var ett händelserikt och för Kent på sätt och vis avgörande år. Det fanns mycket insats i att bli ett internationellt band. Men det gick ju inte, det fanns en story där och i flera andra händelser.
Jag är inte förvånad att de lyckats hålla på i 26 år efter att ha sett hur de fungerar ihop och vilka de är tillsammans. Det är ett band som har väldigt starka principer och väldigt starkt mål. De bestämde sig väldigt tidigt att de ville bli stjärnor, att de skulle bli pappdockor i skivaffärer och sälja mycket skivor.

Ger filmen gav en rättvis bild av bandet?

Per: Jag tror i alla fall att man får en bild av vilka de var då. När vi gjorde den här filmen var de på väg. De hade lämnat de första trevande stegen och börjat skriva den stora berättande rockmusiken. Bandet har gjort en lång resa under åren som många kan känna igen sig. Kents väg fram genom livet präglar många av dem som har lyssnat på dem.

Vad fick ni för respons när dokumentären sändes?

Per: Bra vill jag minnas. När jag träffar Kent-fans är det väldigt många som verkar ha sett den många gånger. Vissa till och med 20-30 gånger. Den enda film jag sett så många gånger är ”Det våras för sheriffen”.

Mathias: Jag har för mig att folk som inte var Kent fans tyckte att vi hade valt ett spännande sätt att berätta vår historia. Att den var gjord på ett annorlunda sätt.

Per Sinding Larsen och Mathias Engstrand 2001. Foto: Carl-Johan Söder / SVT
Per Sinding-Larsen och Mathias Engstrand 2001. Foto: Carl-Johan Söder / SVT

 

Det är nu 15 år sedan ni gjorde dokumentären. Hur har Kent utvecklats sedan dess?

Per: Kent är ett speciellt band, de har en särställning inom svensk musik. Dom har gått från sångerna om blåjeans och kärleksbesvär i tredjehandsettan fram till att göra de här stora sångerna som berättar om vår tid och som spelas på bröllop, begravningar och dop. De har också ett, vilket är oerhört sällsynt inom svensk musik, sorts perspektiv där de inte sparkar uppåt. När man är som Kent skulle det bli ganska konstigt, eftersom de själva är makten. De har istället vänt det där på ett väldigt intressant vis och lagt ansvaret på sig själva och hos dig och mig.  Vilket man kan höra i deras senaste singel ”Egoist” och föregångaren ”La Belle Epoque”. Väldigt många stora artister har inte någon trovärdighet i det här, det låtsas att de ligger under och försöker romantisera något.

Nu när bandet ska lägga av, hur kommer de bli ihågkomna?

Mathias: Jag tror de för alltid skrivit in sig i den svenska musikhistorien. Oavsett om man tycker om dem eller inte, har de gjort låtar som funnit en plats in i folks vardagliga liv. Just därför tror jag att de letat sig in i folksjälen hos väldigt många personer.

Vilket är ert favoritalbum med bandet?

Per: Det nya albumet ”Då som nu för alltid” som kommer nu (släpps i maj), allt jag hört låter väldigt bra. Förutom den är det ”Tigerdrottningen”. Det är ganska sen Kent som jag gillar bäst.

Mathias: Jag tycker det senaste, ”Tigerdrottningen” är briljant. ”Isola” har sina underbara vibbar. ”Tillbaka till samtiden” och ”Röd” kom med ett nytt sound. Jag tycker deras album har oerhört starka personligheter och att det är svårt att jämföra dem. Därför får jag ge ett tråkigt vuxet svar att jag inte kan välja ut en favorit.

Har ni några favoritlåtar?

Mathias: ”Palace & Main”, ”Klåparen”, ”Vy från ett luftslott”, ”Var är vi nu?”, ”Vals för Satan”, ”Berg & Dalvana”, ”Vinternoll2”, ”Ismael”, ”Socker”, ”FF”, ”Låt dom komma”. De har så hög lägstanivå på grejerna att det är svårt att bara nämna några, jag kan rabbla tio stycken till.

Per: Om jag bara får välja en låt får det bli ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”. Jag pratade med Jocke Berg, i Studio Pop 2005, om att den borde bli den nya givna avslutningslåten. Han var tveksam till det eftersom han kände det kunde bli obehagligt att avsluta konserterna med att publiken sjunger allsången ”Vi ska alla en gång dö” i låtens slut. Men så blev det ändå, nu spelar de den alltid som sista låt.
(Se hela intervjun med Jocke Berg i Studio Pop här)

 

Se dokumentären Så nära får ingen gå – ett år med Kent

Mathias Engstrand arbetar idag som programbeställare för underhållning och sport på SVT

Per Sinding-Larsen arbetar idag som musikjournalist och projektledare på SVT

Den långa vägen

Singoalla Millon med barnbarnet Youbri

Youbri följer sin mormor Singoalla till hennes födelseort i Skåne. De ska ta reda på om Singoalla finns i kyrkböckerna. En lärorik, personlig och berörande berättelse om Romernas historia i Sverige och ute i Europa.  Om allt från zigenarregister, förföljelser under andra världskriget och till hur Singoalla idag flyr till Norges marknader, från Sverige, pga rasister. Inget att vara stolt över. Men absolut nödvändigt att lära om. Singoalla är en färgstark och klok kvinna som är fascinerande att följa. Hon berättar om sitt liv och öde generöst, starkt och sant. Se den!

http://www.oppetarkiv.se/video/1269105/den-langa-vagen-den-langa-vagen

Med sommaren kommer längtan

 

Lillie och Einar

Jag vill bli 100 år och åka på kollo…Nu!
Så känns det efter att ha sett ”Med sommaren kommer längtan”. En underbar film som berättar om livet på stadsmissionens pensionärskollo Stenfasta. Hit åker ett antal människor, flera över 100 år, under ett par sommarveckor. Ingen verkar för gammal för något. Den trista ensamma vintern är långt borta. Man skrattar, umgås, vandrar, samtalar och lyssnar. Livsöden och sorger delas. Glädje och längtan får här levas ut. Det är ärliga och raka svar på svåra ämnen som döden, tro och saknad av tidigare vänner och livskamrater. Men mest av allt är det glädje och humor. Lusten att berätta. Tid att lyssna. Kraften att njuta och fånga dagen som kommer ur gemenskapen.
Vi får sakta lära känna några  personer och se hur de blommar upp under sin tid på kollot. Einar och Lillie har en alldeles särskild känsla för varandra. Einar är över 100 år och Lillie 93. Dom har sin ostfest med tända ljus och avslutning med promenad i solnedgången vid vattnet. Dom berättar om kärleken som Lillie  inte tycker har med åren att göra. Einar kallar det tillgivenhet. Han klär upp sig inför kvällen och han läser kärleksdikt till vinet. Samtidigt berättar han också om den gräsliga sorgen efter makans bortgång för 10 år sedan.

En rörande och berörande film om den aldrig upphörande önskan att vara nära och tillsammans. Så länge det finns liv så finns längtan.

http://www.oppetarkiv.se/video/1275743/med-sommaren-kommer-langtan-med-sommaren-kommer-langtan

Plötsligt i Vinslöv

Holger på sin moped

En stillsam och underfundigt humoristisk skildring av invånarnas vardagligsliv och fritidsintressen i den lilla skånska orten Vinslöv.  Plötsligt i Vinslöv sändes 2001 och har sedan dess blivit kultförklarad för sin humor och sitt nyskapande bildspråk.

Vinnare av Nöjesguidens Tv pris 2001. Nominerad till Prix Italia 2002.

http://www.oppetarkiv.se/video/1146382/