Eurovisions gyllene formel – Sveriges segernyckel med ”Heroes” och ”Euphoria”

Foto: TT

Konstnärlighet och en effektiv hitlåt.

Det blev på nytt segerformeln för Sverige i Eurovision Song Contest.

Slående nog vann vi i lördags på samma grepp som 2012. Loreen tog en stark pophit och producerade om den till något konstnärligt och unikt. Sedan tog hon hjälp av Ambra Succi och utvecklade en scenshow med samma starka konstnärsskap.

I Eurovision Song Contest 2015 vann Sverige i stället med en pophit där konstnärligheten centrerats i det visuella.

Numret med ”Heroes”, som Benke Rydman och David Nordström har tagit fram åt Måns Zelmerlöw, är minst lika mycket av ett konstverk som ”Euphoria”. Det är uppenbart för betraktaren att spelet mot streckgubben på skärmen har en djupare innebörd. Samtidigt är det upp till betraktarens öga att tolka vad den innebörden är.

Jag skrev redan första gången jag såg numret att det var en av mina starkaste upplevelser på Melodifestivalen någonsin.

Måns sitter ensam i mörker och kontemplerar dystert. Streckgubben dyker upp från hans hand. Måns bereder vänligt plats på bänken. Musiken stegras och tar en ljusare vändning, och figuren lyfter till väders. Sedan börjar det regna, och figuren regnar bort – för att senare komma tillbaka i sällskap med många andra och avsluta numret i triumf tillsammans med Måns.

För mig står Benke Rydmans konstnärlighet i blixtbelysning när Måns Zelmerlöw får det röda ljuset projicerat på tröjan. Just här är svärtan och de dubbla bottnarna i uttrycket så tydligt.

För det röda ljus som tar en så positiv vändning börjar på ett oroväckande och rent av skrämmande sätt, där en ensam ljuspunkt projiceras på Måns bröst. Den som aldrig har sett numret tidigare kan tro att någon i publiken pekar på artisten med ett lasersikte. Men tanken hinner aldrig slå rot eftersom det så snabbt övergår i något annat. I stället får betraktaren med sig en känslomässig bergochdalbana. Genialiskt.

Om ”Heroes” rent musikaliskt är rak modern pop på ett annat sätt än ”Euphoria” så tar låten igen det i texten. Där ”Euphoria” hade en ganska banal kärlekstext har ”Heroes” en episk och mångbottnad text med helt andra anspråk.

Texten av Linnea Deb kan tolkas som en appell mot miljöförstöring, eller – som Andreas Ekström i Sydsvenskan påpekar – som ett stridsrop, en kraftsamling, en maning till en ung generation att kliva fram, en mobbad som reser sig och tar revansch, en berättelse om varje människas oförlösta potential eller att Gud och de som vakar över dig aldrig har vikit från din sida.

Loreen under en repetition av Eurovision Song Contest 2012. Foto: Andres Putting/EBU.

När ”Euphoria” tog storslam i Eurovision Song Contest slog det mot Melodifestivalen påföljande år. Kompositörerna fick enligt Christer Björkman skrivkramp och förhöll sig så mycket till fjolårets vinnarlåt att resultatet blev en låtmässigt ovanligt svag festival.

Nu återstår det att se om ”Heroes” får samma verkan. Men kanske slipper vi det, eftersom bidraget som låt inte sticker ut från det moderna som hörs på radio i dag. I stället blir det kanske de visuella konstnärerna som får skaparkramp inför Melodifestivalen 2016 efter Benke Rydmans nummer.

Känn pressen, bästa bidragsregissörer. Tekniken går framåt och skapar nya möjligheter – och kraven på konstnärlig verkshöjd har precis höjts ett snäpp.

Och när det gäller Eurovision Song Contest är det hög tid att avskriva tanken att forumet står för ett ringa konstnärligt värde. Av vinnarna de senaste fyra åren är det rimligen bara Danmark 2013 som inte kan göra anspråk på någon större konstnärlig relevans.

Resultatet i årets tävling talar sitt tydliga språk. På första plats Sverige. På fjärde Belgien, med en inte helt olik text och med ett nummer som hämtat från helt andra kulturella salonger. På sjätte plats kom Lettland och på åttonde Norge – två låtar och uttryck med mycket hög konstnärlig integritet.

Sakta men säkert har det börjat sjunka in hos länderna att jurygrupper avgör halva resultatet i Eurovision Song Contest.

Belgien, Lettland och Norge var framme och nosade på den gyllene formeln. Men de saknade en sak – att kombinera konstnärligheten med en effektiv pophit som slår brett och gör att man, utan att tappa konstnärsskapet, når hela vägen fram.

Det här gör Måns Zelmerlöws seger i Eurovision 2015 ännu större

Efter en resdag är Måns Zelmerlöw och resten av oss i den svenska delegationen hemma igen. Det blev mycket snack om tävlingen under hemresan.

Christer Björkman var enig med mig om att en av de största bedrifterna i finalen var att Sverige slog Italien. Båda bidragen hörde till favoriterna. Vi startade som nummer 10. Italien var sist ut som nummer 27.

Den som studerar tävlingens historia ser snabbt att startnumret har stort genomslag i poängen. Skälet är rimligen att en betraktare minns de senare bidragen bättre när det är dags att rösta.

Måns Zelmerlöw hade kunnat slå alla tiders poängrekord om han fått ett bättre startnummer.

Vissa i den svenska delegationen misströstade efter att ha sett genrepet på fredagen. Vi låg inte bara tidigt i startfältet utan skymdes dessutom av topptippade Australien och Belgien, som kom strax efter. Inte bra.

Och när folkets poäng och jurygruppernas sorteras isär blir det mycket riktigt tydligt att startordningen kan ha spelat roll. Åtminstone om vi antar att folket, som enligt Christer Björkman går på omedelbar känsla, påverkas mer av startordningen än jurygrupperna, som Christer tror för ett i högre grad medvetet resonemang i röstningsbeslutet.

Sverige ska nämligen bara ha slutat trea i folkets omröstning. Ryssland som var tredje sist i startfältet slutade tvåa. Italien som var sist ut vann.

Men tack vare ett massivt stöd från jurygrupperna, precis som i Melodifestivalen, blev det svensk seger i Eurovision Song Contest 2015.

En rättvis balans mellan de tävlande bidragen hör i mina ögon till fair play när producenten sätter startordningen. Då är det inte okej att sätta en av de stora förhandsfavoriterna på det sista startnumret. I Melodifestivalen kan man göra det, där startfältet bara omfattar ett tiotal bidrag. Men i mastodonttävlingen Eurovision Song Contest funkar det inte. Man ger ett av bidragen en orimligt stor fördel.

Christer Björkman var inne på samma linje när jag pratade med honom på fredagskvällen.

– De har ett gyllene startnummer. Jag är som tv-producent ytterst tveksam till att lägga Italien som är en av huvudfavoriterna sist. När vi gjorde Eurovision 2013 hade vi tre huvudfavoriter i andra halvan, och vi lade Irland sist i stället, för att det inte skulle upplevas som om vi favoriserade någon, sade han.

Men det spelade alltså ingen roll. Sverige vann ändå. Och det är stort.

Senast någon vann med ett tidigare startnummer än det Måns Zelmerlöw hade i lördags var när Sertab Erener tog hem tävlingen för Turkiet. Året var 2003.

Sedan dess har det gått elva tävlingar, och bara vid två av dessa tillfällen han ett bidrag som hamnat i den första halvan av startfältet vunnit. Conchita Wurst var nummer 11 av 26 bidrag i fjol och Ukrainas Ruslana var nummer 10 av 24 bidrag 2004.

Måns Zelmerlöw var alltså nummer 10 av 27 bidrag.

En av flera orsaker till att ”Heroes” var ett så starkt bidrag kan finnas i att det är både konstnärligt och modernt. Årets resultattrend var att den typen av bidrag gynnades. I kategorin hittar vi i övrigt fyran Belgien, femman Australien, sexan Lettland och åttan Norge. Jag tycker att det känns lite skönt att folkligare uttryck, som den ryska Disneyballaden och den italienska smörsången, fortfarande också kan hävda sig i tävlingen.

Sverige festade natten lång. Här är några fler länder som hade anledning att jubla efter finalen:

  • Belgien fick genom fyran Loïc Nottet sin bästa placering sedan Urban Trad kom tvåa 2003.
  • Lettland fick med sexan Animata sin bästa placering sedan 2005. 2009–2014 lyckades landet inte ta sig till final en enda gång.
  • Israel har missat final fyra år i rad, men med finalnian Nadav Guedj fick man sin bästa placering sedan 2008.
  • Montenegro slutade på trettonde plats i finalen. Ingen höjdare med svenska mått mätt, men det är faktiskt landets bästa placering genom tiderna. Landet har gjort sju försök. Fram till i fjol hade man inte ens lyckats ta sig till final.

För övrigt: Mindre muntert var det i Tyskland och i den österrikiska delegationen. Senast ett bidrag slutade på 0 poäng i finalen av Eurovision Song Contest var Storbritannien 2003 (då den svaga sånginsatsen av Gemma Abbey i Jemini förklarades med ljudproblem). I Eurovision Song Contest 2015 blev inte mindre än två finalländer nollade: Österrike och Tyskland. Det här lär ha varit första gången någonsin som ett värdland slutar på noll poäng i tävlingen.

Sju länder var direktkvalificerade till finalen. Fyra av dem slutade på de fyra sista platserna. Det är en fjäder i hatten åt topplacerade Australien och Italien, men också ett tecken på hur svårt det är att inte ha visat upp sig som tävlingsbidrag i semifinalerna.

Sverige och Måns Zelmerlöw har vunnit Eurovision Song Contest 2015!

Måns Zelmerlöw gjorde det! Sverige har vunnit Eurovision Song Contest för sjätte gången.

Som jag skrivit här tidigare vinner nästan alltid förhandsfavoriten den här tävlingen – och Sverige var favoriten. Men det här är ändå makalöst. Vi vinner för andra gången på fyra år.

20150524_031912

Det finns så mycket att säga en sådan här natt, men det var ett ögonblick under kvällen som fastnade lite extra. Kvällens höjdpunkt.

Jag tänker förstås på när Sverige gick om Ryssland i resultatlistan. I det ögonblicket var nästan alla som tittade på svenskar.

Folk i allmänhet ute i världen håller inte på Ryssland just nu.

Men bland Eurovisionfansen har många tröttnat en aning på att Sverige alltid är dominanten i tävlingen nu för tiden. Det finns en törst efter att fälla giganten

Den törsten var plötsligt helt borta. I stället stod alla upp och jublade när Sverige klev förbi Ryssland på resultattavlan. Samma i arenan och runt om i världen. Det ögonblicket gav kvällens mesta gåshud.

Och Sverige har alltså i kväll snuvat stackars Ryssland på segern i Eurovision Song Contest för andra gången på fyra år. De ryska gummorna kom ju tvåa bakom Loreen 2012.

  • Måns fick den tredje högsta poängen i tävlingens historia. Alexander Rybak 2009 fick 387, Loreen 2012 fick 372, Måns Zelmerlöw 2015 fick 365 poäng.
  • Sverige fick poäng från samtliga länder den här gången. Det grejade inte ens Loreen.
  • Räknat på snittplacering sedan 2011 är Sverige det överlägset bästa landet i tävlingen.

De nordiska länderna har tillsammans en enorm dominans i tävlingen. De två senaste åren det har gått i Sverige har Danmark vunnit. Nu har danskarna har redan börjar förbereda sig på en ny seger.

Grattis till låtskrivarna Linnea Deb, Joy Deb och Anton Hård af Segerstad. Grattis kören med Linnea Deb, Jeanette Olsson, Michael Blomqvist, Britta Bergström och Alexander Holmgren. Och stort grattis till Fredrik ”Benke” Rydman och David Nordström som tagit fram numret. Och förstås grattis till fantastiska delegationschefen Christer Björkman.

Det här kan avgöra Eurovision 2015 för Måns Zelmerlöw i kväll

Foto: Jessica Gow/TT

Bara timmar kvar nu.

Det regnar i Wien i dag och är sämre väder än under hela vistelsen. Stackars österrikare som hoppas på 20 000 personer som ser det på storbildsskärm i kväll. Dessutom har de fått ett program med allvarliga brister i manus, innehållstänk och bildproduktion. Men delvis är det åtminstone väldigt snyggt.

I dag har vi fått ordningen som länderna delar ut sina röster i i kväll. Den sätts av en automatisk datormodell efter att jurygruppernas hemliga poäng kommit in på fredagskvällen och ska ge mesta möjliga spänning. Ett land kan till exempel ligga lite efter och dra ifrån på slutet.

Och röstningsordningen är väldigt intressant. Land 6–13 kan tänkas ge höga poäng till Ryssland, men sedan kommer bidraget att tappa. Det här ser inte ut som en röstordning som ger nästfavoriten Polina Gagarina segern.

Däremot ser det klockrent ut för Måns Zelmerlöw. Mariette lämnar Sveriges röster mitt i fältet. Och i slutet kommer flera länder som traditionellt brukar ge Sverige höga poäng. Att det avslutas med Sveriges bästa vän Norge är ett nästan övertydligt tecken. Sverige är med och slåss om det här i allra högsta grad.

Samtidigt hade ordningen kunnat vara tydligare. När Loreen vann är min känsla att ”svenskländerna” samlades på ett tydligare sätt i ordningen.

Att ordningen är uppblandad skulle i stället kunna peka mot seger för Italien. Att landet fått sista startnumret tror jag kan få stort genomslag. När det är hela 27 bidrag får startnumret stor betydelse, och att Sverige går ut som nummer tio är ingen fördel. Att gå ut sist brukar däremot vara dynamit. Har man redan segerpotential och sedan får det startnumret … Ja, ni förstår.

Här är några av sakerna som talar för svensk seger i kväll:

+ Startfältet är fullt av ballader som delvis kan komma att ta ut varandra. Sverige sticker därför ut, inte bara visuellt.

+ Många av bidragen är återhållsamma utan större scenshower. Sverige har en visuell show som sticker ut något enormt.

+ Få nordiska länder lyckades ta sig till finalen. Vilket betyder att nordister i våra grannländer har få alternativ. Norge och Sverige är vad som gäller. Finland, Danmark och Island är ute, och så brukar det sällan se ut i den här tävlingen.

+ Till skillnad mot huvudkonkurrenterna Australien och Italien har Sverige tagit sig till final från en semifinal. Det innebär en extra exponering inför tittarna som historiskt har medfört en fördel. Bara Ryssland av de svåraste rivalerna har samma fördel.

+ Utseendet. Måns Zelmerlöw smälter hjärtan.

Men det här talar emot Måns Zelmerlöw i kväll:

– Startnumret. Conchita Wurst vann visserligen som nummer 11 i fjol, men det är mycket ovanligt att segraren har ett tidigt startnummer. Sverige går ut som nummer 10 och följs raskt av tippade toppbidragen från Australien och Belgien, vilket tar fokus. Dessutom tävlar både Australien och Belgien också med popkillar. Stora konkurrenterna Ryssland och Italien går ut tredje sist och sist och har därmed en stor fördel.

– Sverige vann nyligen (2012), vilket kan tänkas få vissa jurygrupper och röstande att tycka att det är någon annans tur.

Juryrep: Nu avgörs halva finalen i Eurovision 2015

Klockan 21.00 drar genrepet inför Eurovision Song Contest 2015 igång. Det är här som jurygrupperna sitter och tittar runt om i Europa för att sätta sina poäng. Och eftersom halva resultatet bestäms av jurygrupperna är det här skarpt läge.

Nu gäller det för Måns. Foto: Elena Volotova/EBU

I det här blogginlägget kommer jag att rapportera live från genrepet under hela kvällen. Jag inriktar mig på att rapportera om artisternas insats inför jurygrupperna. Uppdatera webbläsaren för att se ny text, som dyker upp längst ner på sidan. Du kan också kommentera längst ner, så försöker jag hinna med att svara.

Öppningsnummer: Genrepet är igång! Måns Zelmerlöw är på plats backstage och laddar. Nu håller vi tummarna för att det blir perfekt. Ni som är nyfikna på programinnehållet, till exempel öppningsnummer, kan läsa mer om det i blogginlägget från i eftermiddags.

Österrikes Eurovision Song Contest lär inte gå till historien som tidernas bästa (många säger Danmark 2014, andra Sverige 2013). Bildproduktionen och kamerahanteringen är bitvis tafflig, manuset imponerar inte och innehållsidéerna är av varierande kvalitet. Jag tror i grunden att det är Eurovision Song Contest-rutinen som brister hos österrikarna. Landet var ju inte ens med i tävlingen 2008–2010, om jag minns rätt.

Men med detta sagt så kommer det att bjudas på en hel del tv-godis, och åtskilliga tv-bilder som är as-snygga, som Christer Björkman skulle säga.

Bra grejer staplas på varandra. Sedan kommer en plump i protokollet igen. Till exempel som när de annars kompetenta programledarna presenteras och kommer in och mimar till årets temalåt ”Building Bridges”. Med manuskort i handen. Ja, jösses.

Slovenien: Ett modern bidrag inleder. Så småningom är det mer klassiska Italien som avslutar, men till dess är det långt. Hela 27 bidrag ska vi avverka i kväll, och Sverige är alltså nummer tio. Duon Maraaya sköter sig lika bra varje gång och får säkert en del poäng av jurygrupperna. När jag skötte livekommenteringen i går var det flera tittare som störde sig på hörlurarna som de har på sig. Förklaringen till utstyrseln är att det är deras kännetecken, och de säger att de känner sig som i studion med dem.

Frankrike: Man använder skärmarna effektfullt, och Lisa Angell är en bra sångerska. Men den här balladen lär raderas effektivt av att ha startnummer 2. Dessutom är Lisa inte purung, och ålderstänkandet som säger att det här är ett forum för unga är tyvärr mycket utbrett, även bland många äldre. Men Frankrike får en rejäl applåd i presscentret.

Israel: Det här är en låt som blir perfekt i sammanhanget. Eurovision och lördagskväll. 16-åringen Nadav Gudej har sett lite bortkommen ut på repetitionerna, men nu tycker jag att han börjat växa in i kostymen. Det blir ungt, lekfullt och avslappnat, och här kan vi – trots det låga startnumret – få Israels bästa placering på många år.

Estland: Elina Born och Stig Rästa kan det här och slår på sitt gravallvarliga minspel lika effektivt varje gång som det behövs. Jag är imponerad och tror på topp tio för Estland.

Storbritannien: Mycket svårtippat! Scenshowen är riktigt bra, men det är oklart hur musikgenren blir mottagen. Jag tyckte att Alex Larke, killen i duon, var ganska skakig på repet i eftermiddags, men nu tycker jag att han hade större pondus. Det är lekfullt och glatt. Genren elektroswing är på uppåtgående, men kanske känner så få till den att alltför många uppfattar det här som diffust trams.

Armenien: På ett av orden blir det tyst i mikrofonen när en av sångerskorna sjunger. Det kan ha blivit ett tekniskt fel, jag hann inte uppfatta det. Annars sjunger de bra och har ett snyggt nummer, och gillar den här progressiva rockballaden. Frasen ”don’t deny”, som upprepas gång på gång, har jag tyckt ekat lite tomt tills jag kom att tänka på tolkningen att det kan uppfattas som en referens till folkmordet på armenier. Just det har ju varit ett tema för den här låten.

Litauen: Den kärleksfulla duon Monika och Vaidas inledde sin semifinal, och den härliga energin tillsammans med det tacksamma startnumret räckte till final. Men här lär det ta stopp. Sången är inte klockren, och jag tycker att Vaidas känns lite nervös.

Serbien: I landets comeback i tävlingen har man valt en framtoning på plats som vimlar av gay-flörtar. I pr-material finns regnbågar. Fansen på plats är lättövertygad när det gäller den typen av inslag, och Bojana Stamenov har blivit en stor favorit på plats. Härligt att Serbien kommer med sådana takter, säger jag, men annars upplever jag det här som väldigt passé. Det är också oklart för de flesta på vilket sätt Bojana är annorlunda, som hon sjunger. Hur som helst sjunger hon bra i kväll, som vanligt, och energin är härlig.

Norge: Det här är en bubblare till slutsegern enligt många på plats i Wien. Det återstår att se om det är en lokal fluga eller något att ta på allvar. Jag tycker fortfarande att videon är bättre än livenumret men älskar låten.

Sverige: Nu gäller det! Jag går över till punktform igen:

  • Måns sätter tajmningen med det mesta.
  • Han låter lite spänd på rösten stundtals, men det är i så fall marginellt.
  • När han skulle göra fistbump med streckgubben missade han lite.

Annars: Perfektion! Det här måste han vara nöjd med.

Cypern: John Karayiannis sätter sången och har liksom inte så mycket mer att laborera med, i sina glasögon. Det här är vad det är, och om jurygrupperna gillar det kan han kanske skrälla sig in på topp tio. Startplatsen efter Sverige, som tar så mycket fokus, är emellertid ingen fördel.

Australien: Nu glömmer jag ruset efter Sverige för ett tag, för det här är bra. Riktigt bra! Guy Sebastian står för en artistisk uppvisning som heter duga. Han gör numret perfekt, och med det menar jag att han också är avslappnad och skön och ser ut att ha väldigt kul. Med den finishen som han ger bidraget är det här med i toppsnacket igen. Musiken svänger något enormt och publiken jublar. Sedan eftermiddagens genrep har man lagt till lite effektfull pyroteknik.

Belgien: De starka bidragen kommer på rad här. Producenten har kanske velat lägga flera av de starkaste bidragen som lottats i den första halvan sent. Och det finns en liten risk att Måns snabbt blir glömd av vissa. Belgiens Loïc Nottet är konstnärlig och får kvällens kanske största jubel hittills i presscentret. Belgien fick den sista startplatsen av bidragen som lottats i den första halvan av finalen, och det tyder på att det kan ha kommit in många poäng här i semifinalen. Det blev positivt snack kring bidraget när jag såg semifinal 1 med Måns och gänget i tisdags, och jag trodde först att det var en lokal företeelse i lokalen. Men det verkar som att liknande snack brutit ut på väldigt många håll. Blir Belgien den stora skrällen?

Österrike: Värdlandet ställer ut skorna på banan med en musikalisk och tillbakalutad historia som förstås är chanslös. Men sångaren kan sin grej.

Grekland: Jag trodde nog inte att Maria Elena Kyriakou skulle ta sig till final. Numret är snyggt och sången sitter, men i mina öron är den här balladen ett av Greklands blekaste bidrag i mannaminne. Visuellt är det snyggt, men jag förstår att producenten har satt det här som första bidraget i andra halvan av startfältet – för att ha det undanstökat så tidigt som möjligt och kunna höja sedan.

Montenegro: Christer Björkman brukar framhålla att det är svårt för en tv-producent att skapa bra lördagsunderhållning när det är för många ballader. Här kommer fjärde lugna låten i rad. Men Knez för numret bra, och om Europa är på humör för en Balkanballad är det bara att slå till på det här. Montenegros bästa placering genom tiderna?

Tyskland: Jag tycker att Ann Sophie gör en bra insats, men samtidigt upplever jag låten som bättre på skiva. Det blir tyvärr lite väl ordinärt här och lär knappast locka röster i större skala. Hon sjunger mindre manierat och nasalt än i studioversionen och den tyska finalen. Stylingen är en helt annat, och kanske kan sångerskans vackra yttre locka en och annan tittarröst.

Polen: Monika Kuszyńska berörde tittarna i sin rullstol och tog sig till final när hon var sist ut i semifinalen. Men bortsett från rullstolen är det här blekt, och det kan knappast bli fråga om någon framskjuten plats i finalen.

Lettland: Jag tycker att många artister sjunger bra i kväll. De sämre sångarna rensades delvis ut i semifinalerna. Aminata gör sitt nummer som hon ska med sin vassa och särpräglade sångröst.

Rumänien: Här använder man scenen på rätt sätt. Resväskor står utplacerade på ljuskvadrater, det är full bandsättning med piano därtill, och på skärmarna visas bilder från musikvideon på ett snyggt sätt. Sångaren i Voltaj blir lite blek i sammanhanget, men han har ett allvar och en uppriktighet i uttrycket som kan belönas. Sånger tycker jag sitter bättre än på de tidiga repetitionerna. Budskapet om att arbeta för att de barn som lämnats ensamma i Rumänien när föräldrarna arbetar utomlands ska återförenas med sina föräldrar gör mig rörd.

Spanien: Edurne och hennes team har gjort allt för att ta fram ett vinnarnummer. Hon är vacker, sjunger bra och det händer massor i showen. Jag älskar fullpackade scenshower, men kanske händer det lite för mycket för den österrikiska produktionen. Vi får se en rälskamera åka förbi i bildens nederkant och en man springa iväg med den gamla klänningen efter ett klädbyte. Edurne hamnar nog lite snett efter att hon dansat pardans i den högre skolan à la ”Euphoria” i kväll. Sånginsatsen var jag mer imponerad av i eftermiddag. Jag har en känsla av att det kan bli svårt för det storslagna spanska kärleksdramat att slå sig in på topp tio, men jag kan ha fel.

Ungern: Den här stillsamma låten är inte alltför krävande live, och Boggie är en etablerad och stabil artist. Hon satte det bra, så vitt jag kunde se.

Georgien: Jag har svårt att se hur den här omelodiösa trumlåten ska kunna räcka särskilt långt, och då gillar jag ändå etno. Nina Sublatti var sist ut i semifinalen och kan ha gått till final tack vare det. Men sjunga kan hon.

Azerbajdzjan: För mig är låten fantastisk, men live räcker det inte hela vägen. Elnur wailar och dansarna tar fokus. Visst kan man tolka dem som en gestaltning av någon form av inre motsättning hos sångaren (jag har tolkat det som en text om hur det är att leva som dolt homosexuell i Azerbajdzjan, men det är förstås bara en möjlighet), men rörelserna blir nog lite väl häftiga för sammanhanget.

Ryssland: Jubel i presscentret för Polina Gagarina, som sjunger rent makalöst bra. Publiken sliter upp en och annan Pride-flagga, och kanske är det därför som hon ser lite extra skärrad ut på scen, men det är ju också en del av hennes naturliga look i numret. Hon riktar blicken uppåt snarare än mot publiken och försöker kanske att bortse från den implicerade kritiken mot hennes hemland. Låten är effektiv, omedelbar och bra och samtliga scenmedverkande imponerar. Gåshud! Med det sena startnumret är Ryssland med i segerdiskussionen.

Albanien: Elhaida Dani har varit anmärkningsvärt ojämn i sånginsatserna. Ena repet bra, andra i spillror. Nu tycker jag att det verkade funka okej.

Italien: Att en av de största favoriterna är sist ut är anmärkningsvärt och kan få stor betydelse för slutresultatet. Italien får en av de största applåderna i presscentret efter framförandet, och stämningen i arenan ser ut att ha varit elektrisk. Sverige fick inte alls samma gensvar här inne. Italiens nummer är enkelt och storslaget, och killarna i Il Volo gör vad de ska. Jag misstänker också att många, både jurymedlemmar och tittare, tycker att ett Eurovision Song Contest i Italien nästa år i tv-bolaget RAI:s regi låter trevligt. Jag misstänker att det skulle bli rörigare än många kan föreställa sig. Killen i glasögonen tittade inte i kameran i första versen på eftermiddagsrepet, men nu hittade han mer rätt. Sett till sång och uttryck gör Il Volo vad de ska.

Nu rullar första snabbreprisen på genrepet, och då är klockan 23.17. Var beredda på en lång och härlig tv-kväll. Det blir många ballader, men åtskilliga av dem är väldigt bra ballader.

Nu avrundar jag så smått härifrån. Jag kommer att uppdatera er med om det händer något anmärkningsvärt på den del av genrepet som återstår innan den svenska delegationsbussen avgår. När det blir dags sticker jag tillbaka till hotellet och tar ett snack med Måns och Christer Björkman inför den stora dagen.

I morgon smäller det!

Bilderna är från eftermiddagens genrep av Thomas Hanses och Andres Putting/EBU.

Så blir finalen av Eurovision Song Contest 2015

Vinnarna på scen i gårdagens semifinal. Foto: Andres Putting/EBU

Nu sitter jag på plats i Wiener Stadthalle igen. Och den här gången är det final som gäller.

I det här inlägget kommer jag att ge er rapport om allt det bästa från det första genrepet av finalen. Måns Zelmerlöw framträder som nummer tio av de 27 (!) bidragen. Jag uppdaterar inlägget löpande. I kväll blir det mer av samma från det viktiga jury-genrepet, som startar klockan 21.

Gårdagens semifinal gick ju vägen, precis som vi alla trott och hoppats. Sverige ser snarast ut att ha stärkt sin position som oddsetta och har dubbelt så stor sannolikhet att vinna som tvåan Ryssland och Italien.

Öppningsnummer: Ett vackert förinspelat inslag med symfoniorkester inleder. Sedan får vi ett klipp med tillbakablick på förra årets final, och på det lite klipp med bilder från Österrike. Ett tillfälle för kommentatorerna att orera.

En ensam klassisk violinist dyker upp på scenen, och ”den magiska bron” sänks ner från taket. Ser likadan ut som i semifinalerna och är förstås snygg. Conchita framför en låt från ett podium mitt i arenan. Hon bär glittrande rosa byxdräkt och presenterar programledarna, som alla har svart.

Årets temalåt ”Building Bridges” spelas. Conchita flyger i vajrar hela vägen från podiet till huvudscenen. Barnkör dyker upp på scen och stämmer in i temalåten. En rappare dyker upp och drar en vers.

Om man inte har en osunt cynisk läggning är det vackert och lite rörande, med tanke på att programmet sänds ut till så många engagerade länder.

Plötsligt hugger man av musiken och man ropar en massa instruktioner i högtalarna. Det är meningen att artisterna ska spatsera via den magiska bron upp på scenen, och de visste inte det. ”Ni artister visste inte det här. Ursäkta. Det här är vår första repetition”, säger produktionen. Men det är en fullsatt repetition, så för publiken får stämningen en knäck.

Apropå publik så är det relativt fullsatt i arenan, trots att det är arbetstid. Wiener Stadthalle har nog den minsta publikkapaciteten på Eurovision på många år. Alla som klagade på kapaciteten i Malmö Arena 2013 har fått skäl att tänka om. Köpenhamn var inte större, så Sverige tycks ha varit stilbildande efter att man under många år använt allt större arenor. Storleken på livepubliken är inte avgörande för en bra tv-produktion. En mindre arena kan rent av innebära fördelar.

Alla länder har sin egen fanbärare ur produktionen i promenaden till scen. Likheterna med semifinalen är stor, och här ser vi också en tydlig likhet med Malmö 2013, där artisterna kom in på en bro med egen flagga. Här tycker jag att det är lite rörigare, och ”Building Bridges” gillar jag som låt, men ”We Are One” var fantastiskt.

Österrike har spunnit vidare ganska hårt på tankegodset som infördes i Eurovision 2013. De spelar till och med den ryska fredslåten från 2013 samtidigt som ett kollage med personer från olika delar av Europa visas, inklusive två killar som kysser varandra.

Programledarna berättar att programmet sänds i 45 länder. Det betyder att många familjer samlas den här kvällen och gör något tillsammans.

Dags för bidragen. Jag kommenterar inte alla under den här repetitionen eftersom det varken är jury-genrep eller sändning utan fokuserar på bidragen där det finns något av intresse att säga.

Slovenien: Låtarna drar igång, och produktionen har valt att ge Slovenien startnummer ett. Låten är en av de mest moderna i startfältet, och valet är därmed i linje med när Sverige lät Österrike inleda den första semifinalen 2013. Artisterna som tävlade i går är knappast pepp på den här repetitionen. Jag tippar att Måns kommer att ta det lugnt.

Frankrike: Många blev provocerade när den här låten sågades grovt av panelen i Inför Eurovision Song Contest 2015. Jag blev mest förvånad, för jag tycker själv att det är et vackert bidrag, även om man kanske inte kommer att minnas det. Produktionen har tydligen varit mer på införpanelens linje, eftersom man tilldelat Frankrike det fruktade startnummer två, som aldrig vunnit tävlingen.

I scenshowen har man en bakgrund som drar nytta av teknikens framsteg och visar dussintals marscherande trumslagare som komplement till de som är med på scenen. På This Is It 2009 hade Michael Jackson hundratals bakgrundsdansare till They Don’t Care About Us. Nu möjliggör tekniken samma sak på Eurovision Song Contest.

Estland: Musiken är feelgood och texten är tvärt om. Artisterna Stig och Elina spelar upp texten, och Elina ser tröttare ut än någonsin tidigare på repen. Jag missar helt hur det går till när produktionen lyckas trolla bort stig i låtens avslutning när han lämnar Elina ensam. Det är en av få fullträffar som man lyckats få till i det sceniska i år, tycker jag. Själva bildproduktionen till det estniska bidraget har däremot fått ögonen att blöda hos ett och annat tv-proffs.

Storbritannien: Här har man dragit på med en scenshow som heter duga. Delegationen har kostat på sig rekvisita i form av trappor med neon i, och samma effekt finns i artisternas kläder. Tänk Danny med ”Amazing”. Det är snyggt, men den manliga sångaren verkar inte riktigt hålla måttet live. Visst kan man spara sig på en sådan här repetition, men numret tappar om man utstrålar osäkerhet när det är glädje och lekfullhet det ska handla om. Det känns som om Storbritannien kan hamna lite varstans i resultatlistan – bortsett från toppskiktet.

Norge: Debrah har inte silverlagret på sidan av huvudet, troligen för att det är repetition.

Sverige: Vi har återigen fått ett startnummer efter en paus. Programledarna pratar lite, och vissa länder har säkert reklamavbrott. Man passar på att visa en grafisk tavla med alla kvällens tävlande länder. Sedan säger programledarna ”Say hej to Sweden” igen, och en vinkande Måns dyker upp i bild. Sedan kommer vykortet.

  • Skrällen på det här repet är att Måns har en ny tröja. Den har en lite annan grå nyans, och framför allt har den en svart fick på Måns vänstra bröst. Uppdatering: Det här var bara en reptröja. De planerar inte att använda den i kväll eller i morgon.
  • När Måns ska börja sjunga har han ett pianoljud i öronen för att han ska träffa tonen och tajma rätt. Just de första tonerna har ibland varit osäkra, och det var kanske inte helt klockrent den här gången heller. Men så fort Måns klämmer i med första refrängen imponerar han storligen och röjer undan eventuella tvivel från inledningen.
  • Måns sätter knäppningen med fingrarna som trollar fram streckgubben mycket bättre än i sändningen. Christer Björkman tror att det är viktigare att de senare rörelserna synkar, och de sitter också bra.
  • När streckgubben sitter på bänken har Sverige fått en egen kameralösning med handkameror på stativ i scenens framkant. ”Det har blivit så bra som det kan bli”, säger Christer Björkman, som konstaterar att projektionen på sitsen inte lyser lika klart som resten.
  • Sverige kommer från semifinal 2, vilket Christer Björkman i natt sade kan vara en liten fördel. Bildproduktionen har vårt bidrag i färskt minne och kan fortsätta finslipa på repetitionerna. Bidragen som är nya eller som tävlade i tisdags har man inte övat på lika nyligen.
  • Måns lyckas fånga ljuset som han sedan visar upp i handen bra den här gången.
  • Han träffar sin fistbump med streckgubben bra.
  • Måns hamnar rätt när han står med armén av streckgubbar. Det är den viktigaste tekniska delen, eftersom slutet av den syns i snabbreprisen.
  • På den här repetitionen tar Måns det verkligen lugnt. Han har inte energin i koreografin när han står ensam utan att behöva förhålla sig till skärmen och markerar nästan bara vissa rörelser.

Här har ni som jämförelse Måns framträdande från sändningen i går:

Australien: Guy Sebastian har hatt och blå kavaj med röd servett i bröstfickan. Looken och koreografin är lite avslappnad och ”skön”. Artisten är en mycket bra sångare och blåser på rejält röstmässigt, nästan mer än vad som är påkallat i låten. Numret bygger på moderna gatlampor, som man har med som rekvisita på scen. Framställningen varieras inte visuellt under låtens gång, och jag får känslan att man försökt skapa ett nummer som inte ska vinna det hela utan hellre bara vara ett värdigt och musikaliskt bidrag.

Österrike: Här blir det segt, i mina öron. Pianot brinner som i förhandsvideon. Conchita avar med att hon älskar bidraget. ”Men ärligt talat, de måste raka sig.”

Tyskland: Ann Sophie har ett snyggt nummer och känns säker på rösten. Men hon ser lite osäker ut i flera sekvenser, och det måste sitta bättre i kväll. Låten är otippat en vattendelare som både sågats och gillats, men frågan är hur många som gillar den tillräckligt mycket för att ge den poäng. Tyskland har inte tippats att kunna konkurrera med de starkare bidragen.

Polen: I införsnacket har det mesta handlat om att balladen upplevts som mer än lovligt seg och intetsägande. Men när Monika intog scenen i sin rullstol i direktsändningen hände något. Jag märkte direkt i liverapportering på sajten att tittarna upplevde känslor som få på plats tangerat. Jag tror att det var titarrösterna som bar Polen till final.

Spanien: Ett av få bidrag som får spontana applåder i presscentret (dit jag förflyttat mig för att få bättre nät) den här eftermiddagen. Edurne visar sig vara inte bara vacker som en dag utan också en mycket bra artist. Röster har karaktär och styrka, och mot slutet blir det vild pardans à la ”Euphoria”, men på en högre svårighetsgrad. Däremot är bildproduktionen återigen bitvis medioker. Åtminstone förstår jag inte varför man vill visa mannen som vid klädbytet drar av sångerskan den röda klänningen tydligt i bild när han springer av scenen. Och varför visa bilder från sidan när han håller upp hennes släp, är det inte bättre om det får vara en lite magisk och oförklarad effekt?

Spanien har hur som helst satsat på ett rejält nummer och vill nog gärna vinna det här. Chansen på topp tio år åtminstone realistisk. Skärmarna har storslagna mönster, sångerskan har en uttrycksfull koreografi, och det hela avslutas på ett litet podium på scenen. Äntligen händer det grejer på scen, men frågan är om det inte blir för ofokuserat.

Georgien: Största skrällen här är att Nina Sublatti uppträder utan den hårda sminkningen som hon haft annars. Det blir nog ändring på den saken i kvällens genrep.

Azerbajdzjan: Elnur gör repet den här eftermiddagen med en vardaglig mössa. Han har så enkla kläder i övrigt att man inte kan utesluta något, men jag skulle tro att han bara är orolig för att bli förkyld och ser ut som vanligt igen i kväll. Men mössa i Azerbajdzjan, undrar ni? Jo, absolut. Det kan vara minusgrader där vintertid.

Ryssland: Polina Gagarina (bettonas Gagárina) imponerar ständigt med sin sångröst, och med sitt scenspråk och utseende är hon som gjord för en fredsballad. Den sena startordningen har hjälpt till att göra Ryssland till oddstvåa efter Sverige. Polina avfyrar också ett par leenden under framförandet. De smälter nog ännu fler hjärtan än hennes snälla ögon och sköra framtoning.

Italien: Applåder igen i presscentret. Sånginsatsen är det inget fel på, och bakgrunderna är fina. That’s it. Kameraproduktionen tycker jag känns bättre än på många andra bidrag, men killen i glasögonen skulle gott kunna titta mer i kameran. Räcker den här enkla scenshowen för att vinna ett år då minimalism blivit ett tema? Jag är lätt tveksam, men att låta den här vinnarkandidaten avsluta showen är åtminstone en kraftfull åtgärd för italiensk seger. Att man lagt en av favoriterna absolut sist har vi inte sett i Eurovision  under de år då producenten fått lägga startordningen. Det kan få kraftigare genomslag än vi räknat med.

Mellanakt: Här blir det paus för den som vill. Österrike gör något de är bra på och framför ett klassiskt stycke med stor orkester och kör. Det är långt, vackert och föga underhållande som mellanakt i en final av Eurovision Song Contest. Vi får också prov på andra typer av musik, inte minst festivalmusik av gammalt märke med orkesterblås. Tyvärr lyckas österrikarna inte hålla ihop det här – programinnehållet blir för tunt med en sådan här mellanakt.

Sedan får vi en till snabbrepris, varpå röstningen stängs.

Conchita gör sedan ett medley sina låtar ”You Are Unstoppable” och ”Firestorm” tillsammans med ett par dansare. Därefter intervjuas vinnaren av Junior Eurovision Song Contest 2014, som bara pratar italienska, men programledaren är proffsig och räddar upp det. Ett inslag med alla vinnare i tävlingen sedan många år visas.

Nu blev det spännande. Eurovisionchefen Jon Ola Sand får säga ett par ord när han ska bekräfta att poängen räknats in korrekt, och då säger han så här på repetitionen:

– Jag kommer att säga något trevligt på det här stället i morgon. Det blir en lite överraskning för alla.

Kan det vara att Australien kommer att få en permanent plats i tävlingen?

Resultatet: Den svenska delegationen har fått en plats i mitten av greenroom, så räkna med svenska flaggor i bild i tid och otid när poängen delas ut. Gänget jublade när de kom till repetitionen i dag och insåg det. Platsen styrs av startnumret, och Sverige startar alltså som nummer 10.

Man repeterar jurygrupperna, sedan avrundas det hela. Nu är det paus i ett par timmar – jag återkommer med en ny bloggrapport kl. 21 i kväll! Då handlar det om genrepet inför jurygrupperna. Utifrån Måns insats här ska alltså halva resultatet avgöras.

Sverige och Måns Zelmerlöw är i final!

Det blir som alla trott – Sverige är med i finalen av Eurovision Song Contest 2015!

Måns Zelmerlöw drog lotten att framträda i den första halvan av startfältet på den internationella presskonferensen. Då jublade några i presscentret. Alla vet att det är bättre att starta i den andra halvan – senare startnummer har historiskt betytt en statistiskt säkerställbar fördel.

På det här sättet blir det mer spännande, eftersom Sverige målats upp som favoriten att vinna allt. Nu går vi ut med ett litet handikapp.

Dessutom har tävlingen nyligen gått i Sverige, och att vi alltid hamnar i toppen börjar vissa tycka bli tjatigt. Lägg därtill att vissa fans antagligen är avundsjuka på att vi har Melodifestivalen, som ger oss ett Eurovision i miniatyr sex veckor i rad på hemmaplan.

Christer Björkman tror åtminstone att fansen inte vill att Sverige ska vinna.

I den svenska delegationen fanns det lite nerver när vi åkte till arenan. Måns var helt tyst och fokuserad. Men Christer Björkman hade redan innan sagt att han trodde att vår finalchans var hundra procent.

På vägen hem var stämningen mer uppåt, och på plats på hotellet väntade härlig svensk efterfest.

Nu laddar vi om batterierna. Redan på eftermiddagen i dag väntar nu repetition, och på kvällen är det viktiga jury-genrepet, där hälften av resultatet avgörs. Jag direktrapporterar från båda genrepen här i bloggen.

Nu avgörs halva resultatet i semifinal 2 i Eurovision 2015

Foto: Elena Volotova/EBU

Nu är det skarpt läge för Måns Zelmerlöw.

Det är dags för det andra genrepet av semifinal 2. Nu sitter jurygrupperna runt om i Europa och tittar och lägger sina röster. De har hälften av makten när det ska avgöras vilka tio bidrag som går vidare till final. Resten avgör tittarna i morgon.

I det här blogginlägget kommer jag att ge er löpande uppdateringar under repetitionen. Jag inriktar mig på om artisterna sticker ut på något särskilt sätt inför jurygrupperna, och fokuserar förstås extra på Sverige. Mer om hela semifinal 2 finns i blogginlägget från eftermiddagens repetition.

Öppningsnummer: Inget, men semifinalen inleds med klipp från den första semifinalen. Snyggt och stämningshöjande.

Litauen: Den lekfulla kärleksduetten är en bra inledning. Artisterna har kul på scen och gör en stark insats. Kärleken blixtrar genuint mellan dem, och det kan absolut räcka till en finalplats, även om låten knappast går till historien.

Irland: Den unga Molly sitter vid sitt piano hela låten och har band med sig på scen, så det här blir inte alltför artistiskt krävande. Men hon sköter sig bra inför jurygrupperna, som borde kunna ge det här en del poäng. Oklart hur det går hem i tv-sofforna.

San Marino: Nej, det här håller bara inte. De unga artisterna brister i sång, uttryck, ja det mesta. Och låten är såsig så det förslår. Aldrig topp tio hos jurygrupperna. I arenan blev jag positivt överraskad av den snygga scenbilden till bidraget, men den tappas bort en aning i bildproduktionen. Allt fler skäller på bildproducenten här, och en av steadicam-killarna verkar också ha svårt att klara sina uppgifter.

Montenegro: Jag tycker att insatsen från Knez och körtjejerna är god – Montenegro bör kunna förbereda sig på andra raka finalen. Numret är snyggt, och låten bygger hela vägen på ett snyggt sätt. Jurygrupperna har bland annat i uppgift att värdera originalitet i kompositionen och artistens sånginsats, och där borde man inte kunna hitta invändningar i det här bidraget.

Malta: Det här bidraget har fått ett rejält lyft på scenen. Amber har en stark sångröst, och scenbilden imponerar med eld både på skärmarna och i form av pyroteknik (det senare är ett inslag som vi inte har alltför mycket av i år). Jag tror på finalplats, och det här är absolut en starkare semifinal än den förra. Synd i och med att det är 17 bidrag som slåss om de 10 platserna här medan det bara var 16 bidrag i tisdags.

Conchita pratar lite med artister i greenroom, och jag tar tillbaka mitt förbehållslösa beröm för hennes insats från början av veckan. Hon är lite tafflig i vissa situationer men räddar till stor del upp det genom sitt sköna manér.

Norge: Applåder i presscentret. Särskilt Debrah gör en inspirerad insats och ser ut att vara nära till tårarna på scen. Det blir jag också, och det är ett gott betyg. Jag är fortfarande inte säker påp om bidragsregissören Mattias Carlsson fått till en fullträff i det visuella. Men snyggt är det, och självklart ska Norge till final.

Portugal: Leonor gör en lite osäker insats i scenspråket och sjunger inte klockrent. Om Portugal inte var chanslöst tidigare bör bidraget rimligen vara det nu. Men jag upprepar: pluspoäng för att de sjunger på sitt eget språk och står för sin annorlunda musikkultur.

Tjeckien: En duett med exakt samma tema som i det norska bidraget. Ännu en märklig placering av producenten att lägga de två så nära varandra. Jag tycker att artisterna är kompetenta, även om energin kanske inte räcker ända fram. Och nog vore det roligt om Tjeckien fick sin första finalplats någonsin.

Israel: 16-årige Nadav håller tyvärr inte i kväll. Ögonen är nervösa och rösten svajig, och då tappar låten ett par växlar. Chansen är god att det ändå ska räcka till final – men finalplatsen blev precis mindre säker.

Lettland: I delar av Östeuropa råder en utbredd rasism mot mörkhyade, och känns det välgörande att både Lettland och Vitryssland skickar artister med afrikanskt påbrå i år. Steg för steg kan de påverka situationen till det bättre i bland annat Ryssland. Aminata gör en stabil insats i kväll och försämrar inte sina chanser.

Azerbajdzjan: Den här i mina öron makalösa låten lyfter bara omkring två tredjedelar på scen. Det hade behövts fler personer i kören. Men utöver de invändningar som jag vädrade i eftermiddagens blogginlägg går det bra i kväll. Elnur sjunger i grunden bra, och dansarna kan utan tvekan sin sak.

Azerbajdzjan. Foto: Elena Volotova/EBU

Island: Ronja Rövardotter (Maria Olafs) från Island står för en bra insats och scenbilden är vacker, men det hjälper inte upp det här sömnpillret för mig. Visst låter det radio om låten, och det kan säkert falla jurygrupperna i smaken.

Conchita Wurst pratar med bland andra Portugal i greenroom och ställer en fråga som får ett rimligt svar:

Har du någonsin tänkt på att du skulle kunna bli Portugals första vinnare av Eurovision?

– Nej, aldrig någonsin. Jag har varit så nervös.

Måns hamnar snett. Foto: Elena Volotova/EBU

Sverige: Nu går jag över till punktform:

  • Måns känns en aning osäker på de första tonerna.
  • Han har bra tajmning i rörelserna i början.
  • När Måns börjar ta de högre tonerna i refrängen imponerar han.
  • När Måns ska fånga ljusblixten och visa lampan i handen missade han lite i tajmningen.
  • Stora missen: Måns hamnar snett när streckgubbarna marscherar som en armé. Han får till och med en bit av en streckgubbe projicerad på axeln, och så snett har jag aldrig sett att han hamnat. Symmetrin går förlorad. Måns kastar en snabb blick mot golvet och justerar positionen lagom till dess att det röda ljuset projiceras på honom.
  • Överlag sjunger Måns bra, och han fyrar av ett bländande leende i närbilden i sticket.
  • Efter framförandet får han applåder i presscentret.

Det här ska självklart räcka till final, men om Måns gör samma miss där kan han tappa dyrbara poäng.

Måns justerade positionen ganska snabbt. Foto: Elena Volotova/EBU

Schweiz: Ni får ursäkta, men jag hoppade helt över att titta på det här bidraget när jag uppmärksammade Måns framförande. Större delen av Europa kan komma att göra samma sak i morgon.

Cypern: John framför låten likadant varje gång. För mig känns det färglöst, inte bara för att bildproduktionen i den första delen av låten är svartvit. Ingen säker finalplats.

Slovenien: Artisterna i duon Maraaya verkar ha tillräcklig distans till det här för att inte duka under av nervositet. Framförandet håller, och till skillnad från många andra här har jag inga invändningar mot det visuella i framförandet. Däremot är musiken tråkpop från radio i mina öron, men det är en annan sak.

Polen: Monika har inte tryck i rösten, kanske för att hon är hänvisad till sin rullstol, vilket gör den här balladen om möjligt blir ännu blekare. Tveksamt om det räcker till finalplats, trots att bidraget är sist ut och trots att Monika är tävlingens första rullstolsburna artist någonsin.

Snabbreprisen: Sverige har valt att visa sekvensen där Måns står med armén av streckgubbar bakom sig och sedan exploderar framåt i rött. Viktigt både med en ikonisk bild och att inte välja en sekvens där det är för mycket wailande, brukar Christer Björkman säga. Andra refrängen, som i det här fallet, är ett typexempel på Christer Björkman-tänkandet.

En programledare gör en särskild intervju med Cyperns John och därefter Måns Zelmerlöw. På repet i eftermiddags var det Conchita som pratade med Måns. Mycket tid i semifinalerna går åt till att intervjua artister.

Måns får frågan om hur han tagit fram streckgubben och om han har flickvän. Publiken jublar när svaret blir negerande. Han får också en snabb fråga om hur det kommit sig att han tappat bort sitt pass när han skulle resa till Wien. Bra intervju, och publiken jublade så snart Måns visade sig i bild.

Resultatet: Efter ett tag är det dags att presentera fejkresultatet. Tempot är fortfarande märkligt högt – jag räknar till fjorton sekunder mellan det att de två första länderna ropats upp. Till de senare länderna drar programledarna åtminstone ut på det lite mer. Sverige finns inte med bland finalisterna på den här repetitionen men var med i eftermiddags.

Innan jag slutar för i kväll – jag har precis fått en kommentar från Måns:

– Det var inte mitt bästa framförande, men det var precis så här jag ville att det skulle gå på genrepet, säger han till vår reporter Lina.

Jag kommer att prata mer med honom och skriva en artikel i natt om insatsen på genrepet med en slutanalys inför sändningen från Christer Björkman.

Foto: Elena Volotova/EBU

Dessutom: Ett av bidragen i kväll har haft tekniska problem och ska få framföra låten en gång till. Vilket det handlar om är inte nämnt än, men det kommer alltså ett till framförande inom kort som jag antar att jurygrupperna ska få bedöma i stället för det i den ordinarie tågordningen.

Det handlar om Portugal, som alltså drabbats av något slags tekniskt problem. Folk i presscentret menar att det beror på att ljudet var förfärligt och nämner Leonors mikrofon. Kanske var det därför hon såg så osäker ut.

Jag upplever Leonor Andrade som betydligt säkrare i både röst och scenspråk den här gången. Hon ser mycket lycklig ut sedan hon sjungit klart och är säkert lättad. Och det kan vara en fördel att hon fick sjunga två gånger inför jurygrupperna.

Nu rundar jag av för kvällen och sticker för att prata med Måns. Håll utkik efter artiklar på sajten, i morgon blir det full fart!

Så blir semifinal 2 av Eurovision Song Contest 2015

Semifinal 1 är lagd till handlingarna i Wien. Klockan 15.00 startar det första genrepet av semi 2 i Stadthalle – med Måns Zelmerlöw på plats.

Det var med visst vankelmod han avstod från att titta förbi på Euroclub efter semifinalen i går. Men nu är det allvar resten av veckan. I kväll röstar jurygrupperna och avgör halva resultatet i semifinalen, och i morgon kväll är det som bekant sändning.

Måns är redo. Foto: Thomas Hanses/EBU

Dagens bloggschema:

  • 15.00 till ca 17.00: Jag direktrapporterar från första genrepet i det här blogginlägget. Om du har frågor är det bara att skriva i kommentarsfältet så försöker jag hinna svara.
  • 21.00 till ca 22.30: Jag direktrapporterar på samma sätt i ett nytt blogginlägg från jury-genrepet med kortare rapport om hur artisterna, framför allt Måns, klarar sig.

Läs allt om de tävlande bidragen här.

Öppning: Genrepet har precis dragit igång. Inget öppningsnummer, utan man presenterar de tre programledarna med en gång. Publiken i arenan är heltänd den här eftermiddagen. Wiener Stadthalle är en fin och kompakt arena som gör att publikljudet skär i öronen. Särskilt nu, eftersom man tycks ha bjudit in skolklasser med ljusa röster.

Conchita Wurst får ett öronbedövande jubel när hon presenteras i greenroom. Hon introducerar de tävlande länderna, som tar en promenad från greenroom till scenen på samma sätt som i semi 1. Sverige får ett normalt jubel, inte mer än de andra bidragen.

Litauen: I vykortet hoppar de förälskade artister bungyjump tillsammans. Iögonfallande, men annars har Sverige det vykort som sticker ut mest av de som jag sett. Den här feelgood-poppen är en passande öppning på kvällen. I den här typen av nummer finns det en risk att artisterna är övertaggade så att det blir parodiskt, men på det här genrepet tycker jag att de balanserar det bra.

Återstår att se vad som händer med en mångmiljonpublik. Jag pratade med Christer Björkman innan vi åkte till arenan om den falsksång som förekommit på vissa håll och kanter under semifinal 1. Nerverna i direktsändning kan ställa till det för många artister.

Irland: Den unga Molly gör ett enkelt nummer vid sitt piano. Det är inte alltför artistiskt krävande men känns musikaliskt och passabelt.

San Marino: Bidraget har förlöjligats en del i förhandssnacket, och visst saknar låten udd och har i stället något slags slisk av gammalt märke. Men på den högklassiga scenen har landets unga duo fått en inramning som lyfter det hela åtminstone ett snäpp.

Montenegro: Årets Balkanballad. Jubel i salongen, och det här ska bara vara i final. Visst kan låten växa efter ett par lyssningar, men det första intrycket räcker långt. Numret på scen är värdigt, och Knez känns som en trygg sångare.

Malta: Det här gillar publiken, och den i mina öron ganska bleka låten får ett lyft med Ambers starka röst och framför allt scenshowen, där det tack vare skärmen i scenens bakkant ser ut att spruta eld från sångerskan. Publiken jublar entusiastiskt redan under låtens gång – det här går hem live. Malta seglar upp som en stark kandidat att gå till final, och det känns redan tydligt att det här är en starkare semifinal än den förra.

Conchita Wurst tar ett snack i greenroom med San Marino och Irland.

Norge: En i mina öron helt fantastisk ballad. Men att toppa videon är svårt, och jag tycker inte att det når hela vägen fram, även om det inte går att misslyckas med den låten. Svenske Mattias Carlsson har varit med och tagit fram scenshowen, där man medvetet valt att inte använda mörka färger. I stället går ljussättningen i guld.

Portugal: Har Portugal en fullständigt annan popmusikkultur än resten av Europa, eller är det här bara dåligt? Sångerskan Leonor står ensam på scen och framför sin märkliga melodi i midtempo på portugisiska. Pluspoäng för att sjunga på det egna språket, men det vore en stor skräll om det här gick till final.

Tjeckien: Sågades i införprogrammet, men jag gillar det här. En mörk ballad med storslagen text och musik, plus stilig scenshow. Dessutom har artisterna valt att göra något för att variera det visuella under bidragets gång, vilket jag annars tycker att man är dålig på i år. Sångerskan slänger sina skor i någon form av spelad förtvivlan och slutför numret barfota. Funkar för mig.

Israel: Programmets nionde bidrag, och fortfarande syns inte skuggan av någon rekvisita till. För mig blir det en fattig och ovarierad show när det inte finns några gigantiska timglas, klätterställningar och ekorrhjul. Den något mindre scenen i kombination med de stora resurserna i skärmarna har kanske vilselett produktionen till att i stor utsträckning avböja rekvisita. Men Sverige har som bekant just rekvisita – i form av vår elliptiska skärm.

Israel då? Jo då, det blir förstås fest i arenan. Sångaren Nadaj är bara 16 år, men det syns inte – allra minst på utseendet. Bidraget bör hur som helst gå till final.

Lettland: Kanske överdrev jag publikreaktionen för Malta, för den här genrepspubliken jublar åt det mesta. Mitt i låtarna hurrar man för att första refrängen går igång. Lettlands konstnärligt ljussatta ballad sticker ut en aning och har tippats ha klar finalchans.

Azerbajdzjan: Nu kommer jag ut – det här är för mig personligen en av de tio bästa låtarna i Eurovision Song Contests historia. Men den perfekta tajmningen och fraseringen från studioversionen är omöjlig att återskapa live. Dessutom bygger låten på en stark kör, och där har man bara använt tre personer live.

I stället har koreografen Ambra Succi låtit två konstnärliga dansare virvla runt på scen och kraftigt ta fokus. Sångaren Elnur har därtill ett engelskt uttal som fördunklar den vackra texten, och dessutom wailar han om och om igen bort från melodin. Men trots mina invändningar gillar jag förstås fortfarande det här skarpt.

Island: Maria Olafs glittrar och gör en bra insats, men låten når inte fram för mig. Scenshowen är vacker, men återigen upplever jag det som fattigt utan rekvisita och med bara en ensam artist på scen.

Conchita byter några ord med artisterna i greenroom igen.

Sverige: ”Say hej to Sweden”, säger programledarna. Sedan visas vykortet där Måns testar Mars-rynddräkter i en österrikisk isgrotta. Framförandet sitter, men kanske lät Måns en aning ansträngd på rösten i dag. Han missade den berömda fistbumpen med streckgubben rejält. Men publiken gillar det och jublar länge efteråt.

Måns Zelmerlöw backstage under eftermiddagen. Foto: Andres Putting/EBU

Schweiz: För att förvirra tittare som blandar ihop de två länderna kommer Schweiz direkt efter Sverige. Här kommer äntligen lite variation på scen – gänget har med sig trummor med sig, ungefär som i Linus Svennings nummer i Melodifestivalen. Trots snygg klänning, rekvisita och trevlig låt får bidraget inget vidare jubel från publiken. Sweden skymmer Switzerland i det här programmet.

Cypern: Det blir ett enkelt framträdande i svartvitt, där publiken via skärmarna uppmanas att tända lamporna på sina mobiltelefoner. En hel del jubel följer, men jag har svårt att i likhet med Christer Björkman se det här som ett bidrag som kan skrälla sig in i toppskiktet.

Slovenien: Duon Maraaya är lite kreddig och ser sig som indiepop, så det kan bli en del poöng från jurygrupperna. Man har lyckats sticka ut visuellt mer än många andra bidrag, med ett piano och en violinist utan fiol. Borde bli final.

Polen: Tävlingens första rullstolsburna artist, och kanske blir det lite svårare att sjunga vissa toner sittande. Åtminstone lyfter det inte musikaliskt för mig – men det kanske beror på att det här kan vara den mest intetsägande storslagna ballad jag hört. Jag förstår ändå producentvalet att låta den avsluta semifinalen, med de signaler som bidraget sänder ut i både text och framställning.

Nu har alla bidrag repeterat och artisterna sticker hem till hotellen för att vara i form till jury-genrepet i kväll. Conchita Wurst gör en prata från greenroom och vi får se en snabbrepris. Precis som i första semifinalen visas klipp från greenroom som variation till varje låt.

Och oj då, ett stort dån bryter ut från publiken när Sverige visas i snabbreprisen! När de reflekterat över alla kvällens låtar är det tydligt vilken som är favoriten. Känns just nu som att Sverige går mot seger i den här semifinalen.

Dessutom är Måns en av få artister som är kvar i greenroom och bjuder på en personlig vinkning. Först efter det lämnar har arenan. Snyggt!

Även Israel får ett rejält jubel, och jag kan tänka mig att den kvinnliga delen av publiken står för en stor del av volymen i båda ländernas fall.

Pausunderhållning: Ett förinspelat klipp med inslag från tävlingens historia visas, där man precis som i den första semifinalen gör kreativa kopplingar till Österrike. Senare kommer ett till klipp med historiska bloopers från poängutdelningen. Björn Gustafssons insats för ett antal år sedan är med.

Röstningen stängs, och sedan pratar man med ett par ytterligare artister. Måns finns med bland dessa, och han får bland annat frågan om hur länge han repeterat för att synka rörelserna mot skärmen och hur det kommit sig att han tappat bort sitt pass. Den här eftermiddagen är det killen som var Måns stand-in i de tidiga repetitionerna i Wien (alla bidrag har en sådan) som intervjuas.

Innan vi får resultatet ropar programledarna upp de länder som är direktkvalificerade för final, och förväntar sig ett jubel efter varje land. Dålig tv. Men publiken är kvar i arenan och skanderar ”Conchita, Conchita, Conchita”.

Resultatet: Sverige finns med bland de länder som ropas upp som finalister på repetitionen och får stort jubel från publiken. När den andra favoriten Israel inte ropats upp inför det sista landet börjar de entusiastiska österrikarna skandera ”Israel, Israel, Israel”. Men det blir Montenegro.

Precis som i den förra semifinalen ropar man upp finalisterna med undermålig känsla för dramaturgi. Pausen mellan länderna är så kort att man bara får en glimt av den jublande artisten, och den som är analytiskt lagt har nästan ingen tid på sig att kontemplera över läget. En sådan miss drar ner betyget kännbart på hela produktionen av en semifinal i Eurovision Song Contest, i mina ögon.

Men vi glädjer oss åt publikens stekheta mottagande av Sverige och Måns Zelmerlöw. Det här kan räcka långt …

Nu ska jag arbeta i fyra timmar, sedan blir det en kortare liveblogg om kvällens jury-genrep. På återläsande!

Favoriterna höll i semifinal 1

Foto: Jessica Gow/TT

Jag såg den första semifinalen av Eurovision Song Contest 2015 tillsammans med hela den svenska delegationen, med Måns Zelmerlöw i spetsen (se direktrapporten här). I det stora hela togs semifinal 1 emot med en axelryckning.

Favoriterna höll, och de stora kanonerna är inte avfyrande än. För en gångs skull väntar många av de hetaste bidragen i finalen – Italien, Australien och Spanien anses alla ha chans.

I den andra semifinalen har det pratats om Sverige, Azerbajdzjan, Norge och möjligen Island, Cypern och Slovenien.

De bidrag vi redan har sett som bör ha chans på toppen är Ryssland och Estland. Belgien seglade upp i snacket i den svenska delegationen under kvällen, men där är jag mer försiktig, även om scenshowen är snygg.

Det mesta är kvar, med andra ord. Och för Sveriges del ska semifinalen vara en transportsträcka fram till final, av alla förhandstips att döma.

I övrigt ser jag tre utropstrecken från kvällen …

• Ryssland: Kvällens observandum. Polina Gagarinas snälla ögon verkar smälta många hjärtan. En fredsballad som hade kunnat eka tomt blir plötsligt fylld med innehåll för tittaren, och spekulationer om att Ryssland kan drabbas hårt av rådande antipatier mot landet kan komma på skam. Men jag har svårt att se att det ska kunna räcka till seger.

• Balladerna gick vidare: Åtta av tio bidrag som gick vidare (Georgien och Serbien var undantagen) hörde till årets stora lugna skara av låtar. Fyra av sex som åkte ut var upptempo. Det är bra för Sverige i en eventuell final, eftersom vi får mindre konkurrens inom vårt uttryck.

• Norden åkte ut: Båda kvällens nordiska länder, Danmark och Finland, åkte på pumpen. Det danska bidraget har jag blivit upprymd av att höra introt till – men efter en minut har jag hört låten till leda. Finland är i mina öron musikaliskt det kanske sämsta bidraget i tävlingens historia, och även om det är behjärtansvärt att alla ska få vara med känns det bra för musiktävlingen att de inte fick ta någon annans plats i finalen.

Dessutom … Av de sex bidrag med svensk inblandning som jag lyckats identifiera i den här semifinalen åkte hälften ut. En svag svenskstart på Eurovision Song Contest 2015. Förhoppningsvis blir den statistiken ljusare efter torsdagen.