Etikettarkiv: Sonic Youth

#26 bob hund

Att skriva något begåvat om bob hund är inte det lättaste. Många har försökt, få har lyckats. Kanske är det för att bandet inte riktigt går att sammanfatta i några välformulerade rader. Att höra dem är en annan sak. Ett bra band kräver nämligen ingen förkunskap. Ingen analytisk förmåga. Det spelar ingen roll om du var nere med Velvet Underground, The Stooges, Kraftwerk eller Pere Ubu när det begav sig. bob hund är och var något annat. Summan av delarna bjuder på något fullständigt unikt. Utan att ljuga kan jag säga att bob hund har skrivit ett av de mest viktiga kapitlen i modern svensk musikhistoria. Om du gillar dem är upp till dig.

 Live är bob hund fortfarande ett fenomenalt band. Jag har sett dem löpande sedan 1993 och aldrig sett en dålig spelning. Kanske har jag haft tur. Jag gillade visserligen inte den där första jag såg på Hultsfredsfestivalen. Inte för att den var dålig. Jag förstod bara inte. Jag hade inga ord att sätta på dem. Det verkade viktigt för att kunna sortera in. Jag tänkte aldrig på att jag inte behövde förstå. Det kom senare.

Konserten från Mejeriet i Lund är 15 år gammal. Från 1996. Det är ett bra tag sen. Folk fick röka inomhus till exempel. Det känns lika avlägset som att det på den tiden var tillåtet att hoppa från scenen. Ingen klagade om någon hamnade i huvudet på en. Alla luktade illa efter en utekväll. Konstigt att något sådant ger en känsla av nostalgi. Säkerheten och omtanken om hälsan har efter det gradvis tagit bort lite av glädjen med livekonserter, men samtidigt har mycket blivit bättre. Fler är välkomna. Åldrarna är mer spridda och många ser fler olika typer av band. Färre bryter ben.

Intervjun angående konserten från 1996 i episoden med Mats Hellqvist och Jonas Jonasson gjordes tidigt i mars, 2011.

Fler låtar med bob hund från Mejeriet (klicka på titeln för att komma till SVT Play):

15 år bakåt och 15 år framåt
Bra låt som fortfarande håller. Extra roligt att det är 15 år sedan konserten på Mejeriet. Låten minner något om vad bandet håller på med fortfarande även om den är från fullängdaren bob hund som kom 1994. På bilderna kan man bland annat se ett så kallat stagedive från sångaren i Dipper, Joachim Leksell.

”Jag tror jag spelade skivor med Harri  (basist i Dipper) den här kvällen. Minns att de inte gick på så sent. Var väl rätt blandade åldrar. Vi drack öl och jag tyckte jag skulle hedra bandet genom att hoppa från scenen som man gjorde på den tiden. Var väl inte så mycket mer med det. Vet att jag senare var på en spelning med bob hund på en parkeringsplats, kanske var det Kristianstads nation, där jag lyckades bättre. Ingen tog emot mig och jag bröt nyckelbenet.” – Jochim Leksell.

 ”När jag försöker minnas incidenten med att Joachim Leksell hoppar från scenen är det helt blankt. Men stagedivar man mitt i en ballad är det lätt att man hamnar i backen. Jag minns däremot att eftersom TV skulle spela in konserten med sin stora buss (som i praktiken är en mobil inspelningsstudio) så var soundcheck inte som det brukar. Det sprang omkring massa tekniker och satte upp mikrofoner och drog sladdar hit och dit. Jag blev oerhört nervös. Det kändes som att varje harkling från min strupe skulle förevigas med ljud och bild. När konserten var slut tyckte jag att jag hade spelat krampaktigt och fel mest hela tiden. Det var ofta så för oss gitarrister i bandet på den tiden, att vi gick ut så hårt på konserterna, med så mycket adrenalin i kroppen, att vi brukade ha kramp och mjölksyra i armar och fingrar redan i låt tre.” – Conny Nimmersjö, bob hund.

 5 meter upp i luften
En låt många minns från att ha sett bob hund live. Finns med på EP-skivan bob hund från 1993. Kanske den låt som analyserats mest av alla låtar de gjort. Daniel Novakovic, tecknare och klubbarrangör, var på scenen under låten och Thomas Öberg tyckte det var fascinerande att han var så lång.

”Jag var black metal på den tiden och det här var en av de första konserterna jag någonsin gick på. Jag vet ärligt talat inte ens varför jag var där för jag hade aldrig hört dem innan. Jag skulle kunna säga att det var nån tjej som tyckte jag skulle komma, men sanningen är att jag inte hade tjejer utan basket i huvudet på den tiden. Det jag minns är att jag klädde mig som poppare och att jag precis på kvällen klippt min mohikantofs rakt av och att jag under konserten tappade hårbandet och såg för jävlig ut med två decimeter lugg och inget hår i nacken. Thomas ville mätas med mig för att jag var så jättelång och jag fick även hålla i micken under en hel låt. Spelningen var något av det coolaste jag sett och i många år så ville jag inte lyssna på bob hund på skiva för att jag inte ville förstöra den här fantastiska upplevelsen av dem.” – Daniel Novakovic.  

”Allt har sagts om den här texten. Men låten har det inte talats så mycket om. Jag minns att de olika partierna i låten är gjorda av olika bandmedlemmar. Vi jobbade mycket så i början. Väldigt tidskrävande. Vi repade 5 dagar i veckan. Dinosaur Jr, Nirvana, My Bloody Valentine, Pavement, Pixies och Sonic Youth var ny musik som de flesta av oss intresserade sig för. Vårt musikaliska universum rörde sig kring dissonanser och rundgång (ett exempel på det är låten Dur och moll omvartannat – från vår första fullängdsskiva – har fått sin titel utifrån vår medvetna strävan på den tiden att skriva låtar med ickeortodoxa ackordsföljder). Vi ville också ta hand om utstötta melodier det var synd om, melodier som behövde någon som stöttade dem. I detta hörs influenser i vår musik från artister som Jonathan Richman, Pere Ubu och Philemon Arthur & The Dung. Jag tycker mig höra exempel på allt det ovan nämnda i 5 meter upp i luften.” – Conny Nimmersjö, bob hund.

 Allt på ett kort  
Från deras första EP bob hund. Av många ansedd som den bästa låten som bob hund gjort. Magnus Broni, bland annat mångårig programledare på Musikbyrån och stort bob hund-fan, är en av de många som håller den högt.

”Tidernas bästa svenska popdänga. Stora ord men det står jag för. Allt på ett kort är låten som, hur journalistblasé man än har blivit efter nästan 20 år i bob hunds ringhörna, fortfarande får mig att vilja tränga mig längst fram till kravallstaketet och studsa som om det vore 1993 all over again. Har för mig att bas-Mats berättade för mig någon gång att bob hund alltid måste spela den för att det ska bli ett bra gig. Men det är säkert 10 år sedan och har kanske ändrats? Vad som gör låten så bra är, precis som alltid i bob hunds universum, vanskligt att försöka beskriva. Det är liksom 2.30 ren eufori. Texten är så klart svinbra men låtens absoluta höjdpunkt är gitarr-larmet i slutet. Tack för det Johnny Essing!”   – Magnus Broni.

 ”Allt på ett kort var en viktig text för Thomas att skriva. Jag upplevde det som att det var i och med den texten Thomas kom i kontakt med sitt text-jag. Innan den var texterna mer pliktskyldiga, och lite smålarviga, tyckte jag. Från och med Allt på ett kort har alla Thomas texter bottnat mer i hans egna erfarenheter. Så den här låten förlöste så att säga bob hunds text-universum.” – Conny Nimmersjö, bob hund. Läs mer

Årets skivor enligt Klubbland. #31 Surfer Blood

Surfarkulturen och 90-talets independentrock har genomsyrat mycket av den bästa nya amerikanska rocken och popen. Det senaste året har band som Girls och The Drums flörtat vackert med Beach Boys harmonier och Dick Dales gitarrsound och i samma vatten fångar även Surfer Blood ifrån Florida sina popvågor.

Namnet till trots så surfar ingen i Surfer Blood. Det hindrar naturligtvis inte dom ifrån att drömma om havet och leka med det klassiska surfsoundet i sina låtar, men landkrabbor som de är så är de mest bekanta toner på Astro Coast hämtade ifrån collegerockens stora dagar på 90-talet. Det ekar Pavement, tidiga Weezer och Sonic Youth, men hela tiden med en skön tvist och starka melodier som gör att det känns som en ny bekantskap. Ett av årets mest inspirerade debutalbum helt enkelt.

Surfer Blood – Astro Coast

VED + NEU!

I dag spelar Michael Rother en del av sina låtar i Stockholm som Hallogallo 2010, imorgon i Malmö (då  med fantastiska VED). Tillsammans med folk från Sonic Youth, Tall Firs, and School of the Seven Bells spelar han material från NEU!, Harmonia och från sina soloskivor, och de gör det bra. Visst saknar jag Klaus Dinger bakom trummorna, men Steve Shelley från Sonic Youth vet jag gör mer än ett bra jobb. Dinger gick ju bort för ett par år sedan, så alternativet hade varit att inte få höra låtarna alls.

Jag ska inte ge mig in i någon diskussion om kraut eller legender här även om Rother var med i Kraftwerk 1971 när de rockade hårt, var med och gjorde NEU! och Musik Von Harmonia. Det räcker med att hylla musiken och glädjas över chansen att få se Hallogallo 2010 i Sverige.

Mer om Michael Rother och Hallogallo 2010 här.

Mer om VED här.

Drömmen om Kraut-Idol som serie i Stockholmsnatt här.

Lite info om en dokumentär av BBC som handlar om kraut här.

Lyssna in dig på lite musik här.

Bandet som är för sexiga för SVT


Dag för dag.

Amerikanska syskonen Sarah och Jacob Snavely som bor i Stockholm och gör musik under namnet Dag för dag har släppt en ny EP för gratis nedladdning. Jag gillar verkligen deras indierock i gränslandet mellan PJ Harvey och Sonic Youth och tänkte så klart ladda ner den. Så här bra gick det.

Antingen har Dag för dag totalt bytt inriktning eller så vet SVT:s säkerhetsavdelning nåt som jag inte vet. Ni som får surfa in på Dag för dags hemsida och ladda ner EP:n kan väl mejla och berätta. Jag är hemskt nyfiken.

När rocken blir gammal blir den seriös

Jag sitter och tittar lyckligt på min biljett till Suicide i Köpenhamn ikväll. Martin Rev och Alan Vega ska spela hela sitt första album från start till mål. Skivan som kanske uppfann synthpop. Skivan som inspirerat alla från Depeche Mode till Sonic Youth, från Jesus & Mary Chain till Bruce Springsteens Nebraska. Utan låten Ghost Rider från Suicides debut, ingen Born Free med M.I.A..

Jag försöker drömma mig tillbaka till ett mörkt Max’s Kansas City i New York, men tilltaget att spela sin första skiva gör att jag inte kan låta bli att tänka på Grammofonarkivets landstingsgula väggar. Där det finns en avdelning för seriös musik. Det vill säga klassisk musik, spelad efter noter av utbildade musiker precis som kompositören tänkt, utan att nån så mycket som harklar sig i publiken. Det seriösa står för sig och blandas inte med resten av all musik som gjorts. Den, får man anta, oseriösa musiken. Vi får se hur det blir senare idag. När fan blir gammal blir han religiös. När rocken blir gammal blir den seriös.

Suicide är ju inte ensamma om att spela ett icke klassiskt album från början till slut. Bara i Sverige i år har Orup, Jakob Hellman och Håkan Hellström gjort det samma med sina debutskivor. I England var The Stooges först ut i konceptet Don’t Look Back 2005, först i raden av konserter där band spelar sin milstolpe till skiva. Sen dess har över 60 olika skivor spelats live, bara där.

Jag anar en vilja att sätta klassikerstämpel på rocken. Att den ska få  flytta in i de fina salongerna på riktigt. Bli seriös musik. Vilket ju på ett sätt är fint, det borde ju inte vara nån skillnad på musik och musik. Men samtidigt, var det inte så här vi inte ville ha det?

I en mardröm jag har om framtiden är vi på konsert. Vi sitter ner i bekväma stolar, med Läkerol i fickan i fall nån skulle behöva hosta. I pausen över ett glas vin skrockar vi över att orkestern verkligen spelar The Stooges troget originalen även om den nye sångaren hade lite problem i första versen i Raw Powers tredje sats. Vi kommer alla köpa Naxos-utgåvan av konserten så fort den släpps. Nån bär polo, alla har lapp på kavajens armbågar och pratar P2-skånska. ”Ska du förresten se Kiss nästa vecka. Alla är döda, men originalsminkösen är kvar. De ser ut och låter exakt som Alive 2″.

Jag är helt säker på att Suicide kommer riva alla såna teoribyggen redan i första låten i kväll. Men samtidigt har jag svårt att se att konceptet med att spela gamla klassiska album not för not kommer kännas intressant så länge till. När popmusiken blir så upptagen av att titta tillbaka att den glömmer att gå framåt börjar vi komma närmare min mardröm. Det är långt mycket läskigare än samtliga primalskrik i Frankie Teardrop.