Vilket jävla år Robyn har haft. Som en popvariant av tennisvärldens Roger Federer har hon kört över allt svensk motstånd i år (utom möjligtvis en viss Håkan). Redan när man första gången hörde tonerna av Dancing On My Own i SVTs Dom Kallar Oss Artister i våras, så kändes det som att det var något stort på gång. Därifrån har bara året eskalerat och nu i juletider är det nästan omöjligt att inte ramla över Robyn sjungandes i något teveprogram.

Hittills har Robyn stakat ut sin nystartade karriär helt felfritt. Förutom att den musikaliska formtoppen ifrån förra skivan håller i sig, så gör hon allt annat runt omkring helt rätt just nu. Idéen med tre skivor på ett år som verkade som ett kommersiellt självmord när man hörde talas om den första gången har visat sig fungera mer än bra. Hennes scenshower, klädstilar, skivomslag landar hela tiden på rätt fötter. Robyn 2010 är nog det närmsta en svensk stjärna kommit Prince glansdagar, då det kändes som om han kunde gå på vattnet.

Visst, vi ska inte dra för stora växlar. Robyn har inga listettor i USA ännu och fyller inte arenor världen över. Men alla talkshowstjärnor,  festivalbokare  och våra svenska tv-chefer(Robyn lär kunna tjäna feta pengar ifall hon hoppar på nästa säsong av Så Mycket Bättre) skriker efter att få Robyn hos sig.  Vilket ändå är en liten fingervisning om att hon fortfarande är på väg uppåt. Ska bli väldigt spännande att vilken väg Robyn väljer att gå med nästa projekt.

Tre skivor blev det som sagt under 2010. Bäst utav dom var utan tvekan Body Talk Pt 1 och juvelen i kronan är Dancing On My Own. Ren popmagi.

Robyn – Body Talk pt. 1