José Gonzalez

Torsdagens schema på Stay Out West gav mig till slut inget val. Från början hade jag tänkt ta mig över stan för att se grymma Harlem jag tidigare missat och Sleepy Sun som jag längtat efter att se. Eventuellt möta upp med vänner och se hårdare band som Division Of Laura Lee och Graveyard igen. Av det blev det inget, när jag fick veta att det redan var kö upp till Götaplatsen från Park Lane strax efter åtta så var det Park Lane som gällde.

Även om jag är väldigt nöjd med att jag fick se Junip – som gjorde en fantastisk konsert - och glad över att ha sett Caribou igen så tycker jag torsdagen visade på ett fundamentalt problem som festivalen har; betalande besökare har ingen chans att se mer än en bråkdel av de band som de betalar för. Missförstå mig rätt, jag gillar Stay Out West och Way Out West, det är den festival som bokar flest bra band i Sverige, jag har bara svårt för att behöva välja ställe tidigt och förlikas med tanken att det bara är att stanna oavsett hur spelningarna blir (det andra jag inte riktigt är nöjd med är ölfållor, jag förstår inte att det inte går att lösa så att vuxna människor får dricka var de vill på festivalområdet. Det är ju inte den här festivalens fel såklart, men det är fortfarande irriterande för dem som gillar både öl och musik). Så är det ju inte utomhus, då går det att springa mellan om saker skulle krocka.

I övrigt jobbade vi mycket i helgen. Mest på fredagen då vi spelade in softa och glada Local Natives på en altan samtidigt som regnet hotade på eftermiddagen och fantastiska Taken By Trees som dokumenterades i en fullsatt och kvav kyrka på natten. Hann höra ett trött Wu-Tang och ett peppat LCD Soundsystem på håll, kolla hela The Stooges göra sitt bästa och se nästan hela M.I.A. röra och uppröra den tagna publiken. Har aldrig sett ledinkramen utföras på en sån hård spelning,  i alla fall inte samtidigt som en strid ström av besvikna lämnade.

Tidig lördag medförde trötthet för mig så det blev ingen andra chans att se Drums den här sommaren, hade tänkt försöka då Håkan Thörn och Fredrik Norberg faktiskt gillar dem. Vilade lite extra inför Pavement och Konono no.1 istället, två band som gjorde riktigt bra ifrån sig och Håkan Hellström, Lykke Li, La Roux och Chemical Brothers som jag aldrig såg. Pavement har varit en följetong i missade tillfällen, så det var skönt att äntligen få se dem för första gången. Lämnade området strax efter ett sömnigt Broken Bells för att vara säker på att komma in på Henriksberg där Bombus och Trash Talk avslutade min festival med larmande gitarrer och hög volym, något jag verkligen behövde efter att ha rusat runt på festivalen utan att egentligen hinna stanna upp och ta in den.