Hülingens strand.

På mitt första Hultsfred såg jag Primal Scream och Oasis utan Noel Gallagher. Elva år senare ser jag samma band igen vid Hulingens strand. Då som nu kör Primal Scream över allt. Oasis utan Noel, kallar sig förvisso inte Oasis, men är fortfarande inte nåt vi inte ska prata högt om. Mycket är samma, men ännu mer är annorlunda. Det återuppstådda tyskägda Hültsfred är som att kliva in i en spökstadsversion av festivalen som format mig. Samma plats, scener och Smålandsrullar men på torsdagkvällen är ingen hemma och allt är surrealistiskt.

Cut Copy spelar för klart mindre folk än i Emmaboda ifjol. Liam Gallagher sjunger ickelåtar för en gräsmatta. Hultsfredsfestivalen må ha återuppstått men frågorna från åren innan konkursen är de samma. Vad ska Hultsfred vara för festival när den inte längre är störst?

Men det är svårt att tänka på ekonomi när man ser Bobby Gillespie i en guldskjorta. Primal Scream spelar inte bara Screamadelica rakt upp och ner. De gjuter faktiskt nytt liv i den gamla syrarockgospeln och lyckas antagligen åkalla såväl gud och satan som Mick Jagger. Samtidigt. Det får mig att dansa Bezdans som om det inte fanns någon morgondag. Trots gummistövlar och regnponcho. Och nånstans börjar jag också komma ihåg varför jag bryr mig så mycket om den här festivalen trots allt. För att den bryr sig om mig.

Charles Bradley.

Många festivaler skryter med stora och breda startfält, men Hultsfred är faktiskt den enda där du har möjlighet att uppleva allt. På Roskilde och Primavera i Barcelona, till exempel, måste jag välja bort band jag vill se för att det kan ta en kvart gå mellan scener. På Way Out West försvinner potentiella musikaliska upptäckter i en kö till en klubb utanför festivalområdet. I Hultsfred går det att kryssa mellan scener, oavsett folkmängd. Man vågar chansa på en soulfarbror som heter Charles Bradley utan att vänta sig nånting. Och det är ju då riktiga mirakel händer.

Charles Bradley är 63 år, släppte sin debutskiva förra året. Efter ett att ha levt som hemlös under perioder hittade han till musiken och skapade sin egen James Brown-tribute show. Blev upptäckt av Menahan Street Band och debuterade som 62-åring. Han kallas ”The Screaming Eagle of Soul”. Få i Teaterladan fattar vad det betyder, förrän Bradley kommer ut på scen i en guldoverall och öppnar munnen. Jag vet inte om jag nånsin sett en samling människor tappa det så unisont. Som om Otis Redding återuppstått framför deras ögon, och gått i dansskola hos James Brown. Applåderna är hysteriska. Punkare i Suicidal Tendencies-kepsar sjunger med. Folk ringer och textar in sina kompisar, och jag är inte den enda som har nära till gråten. Fast mest rörd av alla är Charles Bradley själv. Han beger sig ut i publiken för att se till att krama varenda en som kommit dit. Det var längesen jag upplevde så mycket oförfalskad kärlek till musik. Just där visar Teaterladan varför det är Sveriges bästa festivalscen alla kategorier. Och det finns ingen plats i världen jag hellre skulle vilja vara på just där och då.

Solen skiner och björkarna vid Hulingen ser vackrare ut än jag minns. Tomas Öberg i bob hund säger det bäst som vanligt.

”Det handlar om vilka som är här, inte vilka som inte är det. Hur många som var på festivalen? Ingen aning, jag såg dubbelt hela tiden.”

bob hund.

Jag skulle vilja sluta där, tacka för en värdig festival och skoja till det med ett Auf Wiedersehen. Strunta i katastrofrapporterna i svensk media. Men det är svårt att låta bli det där besökarantalet om festivalen ska leva vidare. Hur mycket tålamod de tyska ägarna FKP Scorpio säger sig ha, trots miljonförlust och en publiksiffra på 10 500. Runt de nivåer Hultsfred startade på sent 80-tal.

Tittar man på Hultsfreds program är det uppenbart för mig att musiken är en ganska liten del i vad som drar en festivalpublik. Artistuppställningen i år är betydligt vassare än nästan alla konkurrenter. Folk har tröttnat på Hultsfred och det är en arvssynd svår att bli fri ifrån. För om det är tält och hålor folk vill bort ifrån varför åker ständigt fler då till campingfestivaler i metropoler som Borlänge, Norje, Hässleholm och Emmaboda?

Jag gillar tyskarnas tanke på att ta till vara på naturen, att göra en fräschare vuxnare festival med bra boendemöjligheter. I min drömvärld fortsätter man på det spåret, skrotar en av de två stora scenerna till förmån för ytterliggare en mindre. Tar hand om besökarna, bygger långsamt, låter folk dra folk och vågar lita på sina finsmakarbokningar.

Problemet är väl att det inte finns nån ekonomi i det. Kanske måste man göra festivalen för de som faktiskt kommer, inte de man hoppas ska komma. De mest peppade folkmassorna hittades framför ny hiphop som Odd Future och electro som Crystal Castles. Då detta är en krönika om musik, nämner jag inte Hoffmaestro. Med andra ord, det är en ung publik som knappt minns Suede eller Liam Gallagher, och än mindre förstår vad de skulle vara bra för idag.

Crystal Castles.

Så det finns en vacker miljö, en ny generation som gillar musik som inte är den klassiska festivalrock som byggde detta småländska festivalimperium. Problemet? Emmaboda kom på samma sak för fyra år sen.

Bäst Hültsfred 2011: Charles Bradley, Primal Scream plays Screamadelica.

Andra som gjorde bra ifrån sig: Shit Robot, bob hund, This Is Head, Morrissey, Mount Kimbie, Les Savy Fav, OFWGKTA, Cut Copy.

Hultsfred laddar för Morrissey.