Etikettarkiv: Debaser

#41 YELLE

Yelle och Skandinavien är en kärlekshistoria som startade redan 2007, då de gjorde sina allra flesta spelningar utanför Frankrike just här. Och sen dess har kärleken bara vuxit sig starkare. Fast den på papperet är omöjlig. Yelle sjunger på ett språk få i publiken förstår. Och är sprungen ur en fransk kontext som är ganska krånglig att begripa. Men vi gör ett kort försök.

Yelle,  Julie Budet från Bretagne, slog igenom genom att 2007 göra sig ovän med stora delar av Paris då så omtalade electroscen med låten Je veux te voir. En minst sagt elak disslåt mot den sexistisk rap i allmänhet och den kända franska gruppen TTC och rapparen Cuizinier i synnerhet. I korthet går den ut på att förklara exakt hur kort hans kuk är . Men allt ont blod var glömt med A Cause des Garcons, som var mer än bara en fantastisk låt.  Med  sin video blev den soundtracket för en helt ny dans Tectonik. Och även det gått över huvudet på de flesta som lyssnar på Yelle verkar sakna betydelse.

Inför festen och dansen är vi alla lika. Då behövs inga förkunskaper. Då kan publiken komma undan med att mima till låttexter utan att förstå dom. På sin senaste skiva Safari Disco Club har Yelle till viss del rört sig bort från den hårdare franska dansmusiken och riktat blicken mot landets arv av popmelodier. Men utan att tappa energin.

En septemberkväll 2011 i Malmö ringlar sig  köerna ringlar sig långa när Yelle kommer till stan. 10, 20 kanske 30 meter i flera timmar innan spelning. Men feststämningen som Yelle och hennes kollegor Grand Marnier och Tepr piskade upp gjorde det värt all väntan.

Läs mer

#35 PASCAL

Tre fullängdare in är Pascal som de alltid varit. Kompromisslösa och ointresserade av vad andra tycker och tänker. De manglar på med sin monotona popmusik som drar starkt åt något som borde beskrivas som punk. Men finns inget skådespel eller något insmickrande här, inga slagord på tänkta barrikader eller säkerhetsnålar genom kinden. Inga enkla lösningar eller någon lättpaketerad livsstil. Det är istället en genuin och massiv attack på de flesta sinnen som är svår att värja sig mot. En enkel, rak och brutal stil som känns på riktigt och som är på riktigt.

I våras släppte de en skiva där de delar utrymme med Mattias Alkberg (från bland andra Bear Quartet och solo), även han en människa som oftast ses som synonym med integritet. De släppte fyra låtar var och en tillsammans. Eller snarare en femte låt av Pascal, men som Mattias Alkberg gästade på. Efter det delade de scen på turné. Ett av de datumen spelade vi in. Vi fick även Mattias att sitta med och prata om indiesverige och kompromisser.

Läs mer

#27 Crocodiles

Chucking Crocodiles in with bands like Crystal Stilts, Dum Dum Girls and Wavves is fairly simple. Not entirely correct though. Charles Rowell and Brandon Welchez do play raw and loud pop music with their latest outing, but Crocodiles have a darker, harder past and seems to have a lot more on their agenda than, say for instance, hanging out, recording some and smoking it up.

Crocodiles had a good idea on what they’re about on the brilliant debut single Neon Jesus, developed their ideas and sound for Summer of Hate and carved out the melodies a lot more on Sleep Forever. They taken steps towards a more easy listening, but they haven’t changed much. The respect and love for Velvet Underground, Jesus and Mary Chain and Sucide are obvious throughout. The same thing can be said about the Brill Building, the sound of Motown and Phil Spector. Some of these influences they share with their peers, but none of them have the same directness and authoritative take on music history. They’re focused and have brilliantly stolen the gems from the past in the best possible way and made them theirs.  Läs mer

#27 Crocodiles

Att bunta ihop Crocodiles med exempelvis Crystal Stilts, Dum Dum Girls och Wavves är enkelt, men det är också fel. Visserligen spelar även Charles Rowell och Brandon Welchez rätt rå och opolerad popmusik med sitt senaste band, men Crocodiles är mycket mer än ett gräsrökande garageband från San Diego som mest av allt gillar att hänga.

Crocodiles var klara med hur de ville ha det redan på första singeln Neon Jesus, utvecklade soundet på första fullängdaren Summer of Hate och karvade fram melodierna tydligare på senaste Sleep Forever. Kärleken till Velvet Underground, Jesus and Mary Chain och Sucide är tydlig, liksom melodierna från Brill Building, Motown och Phil Spector. Några av influenserna har de har de gemensamt med sina samtida, ny nämnda band, men inget av dem har samma pondus, genialt snodda estetik eller självklara melodisinne. Att de sen spelar knappa halvtimme live utan extranummer gör dem bara än mer älskvärda. Läs mer

#20 Imperial State Electric

Imperial State Electric dropped their self-titled debut record in 2010, but there’s not much new about this band. Except the songs and the line-up. Nicke Andersson is already well known for his skills and knowledge, and you know there’s always something interesting happening when he’s about. In this particular case the sound and the influences come from the great history of rock, hard rock and soul. The riffs are as tight as they come, and there’s good times to be had. 60′s style. The Hellacopters might be no more, The Solution is on hiatus, great stuff might lie ahead for Death Breath, but in Nicke Andersson’s world there’s always time to do new songs and get them on the road. And why not? With this new band there’s also a lot of both rock and roll. Brilliant.

Nicke Andersson’s talking about doing Wail Baby Wail as a cover (can be seen on SVT Play here):
Little Richard is the best. So absolutely brilliant that everybody wanted to be Little Richard. Luckily that was the case, if it wasn’t, we wouldn’t have heard Kid Thomas/Tommy Louis this good. Almost better than the original. Almost.

Nicke made a Spotify playlist too. A list made out of really good songs, no specific type or genre.  Get it here. Läs mer