Jag sitter och tittar lyckligt på min biljett till Suicide i Köpenhamn ikväll. Martin Rev och Alan Vega ska spela hela sitt första album från start till mål. Skivan som kanske uppfann synthpop. Skivan som inspirerat alla från Depeche Mode till Sonic Youth, från Jesus & Mary Chain till Bruce Springsteens Nebraska. Utan låten Ghost Rider från Suicides debut, ingen Born Free med M.I.A..

Jag försöker drömma mig tillbaka till ett mörkt Max’s Kansas City i New York, men tilltaget att spela sin första skiva gör att jag inte kan låta bli att tänka på Grammofonarkivets landstingsgula väggar. Där det finns en avdelning för seriös musik. Det vill säga klassisk musik, spelad efter noter av utbildade musiker precis som kompositören tänkt, utan att nån så mycket som harklar sig i publiken. Det seriösa står för sig och blandas inte med resten av all musik som gjorts. Den, får man anta, oseriösa musiken. Vi får se hur det blir senare idag. När fan blir gammal blir han religiös. När rocken blir gammal blir den seriös.

Suicide är ju inte ensamma om att spela ett icke klassiskt album från början till slut. Bara i Sverige i år har Orup, Jakob Hellman och Håkan Hellström gjort det samma med sina debutskivor. I England var The Stooges först ut i konceptet Don’t Look Back 2005, först i raden av konserter där band spelar sin milstolpe till skiva. Sen dess har över 60 olika skivor spelats live, bara där.

Jag anar en vilja att sätta klassikerstämpel på rocken. Att den ska få  flytta in i de fina salongerna på riktigt. Bli seriös musik. Vilket ju på ett sätt är fint, det borde ju inte vara nån skillnad på musik och musik. Men samtidigt, var det inte så här vi inte ville ha det?

I en mardröm jag har om framtiden är vi på konsert. Vi sitter ner i bekväma stolar, med Läkerol i fickan i fall nån skulle behöva hosta. I pausen över ett glas vin skrockar vi över att orkestern verkligen spelar The Stooges troget originalen även om den nye sångaren hade lite problem i första versen i Raw Powers tredje sats. Vi kommer alla köpa Naxos-utgåvan av konserten så fort den släpps. Nån bär polo, alla har lapp på kavajens armbågar och pratar P2-skånska. ”Ska du förresten se Kiss nästa vecka. Alla är döda, men originalsminkösen är kvar. De ser ut och låter exakt som Alive 2″.

Jag är helt säker på att Suicide kommer riva alla såna teoribyggen redan i första låten i kväll. Men samtidigt har jag svårt att se att konceptet med att spela gamla klassiska album not för not kommer kännas intressant så länge till. När popmusiken blir så upptagen av att titta tillbaka att den glömmer att gå framåt börjar vi komma närmare min mardröm. Det är långt mycket läskigare än samtliga primalskrik i Frankie Teardrop.