Etikettarkiv: Animal Collective

Tidigare vinnare av våra årsbästalistor

30 december, 2010

Imorgon är det Dagen D. Då kommer vi droppa 2010 års bästa album enligt oss på Klubbland. Tänkte vi kunde fräscha upp minnet med vad vi rösta fram som årets bästa album tidigare år. Vi som gör Klubbland är samma gäng som tidigare gjort Musikbyrån plus Dom Kallar Oss Artister och vi har sedan 2001 roat oss med att lista favoritplattorna vid juletid. Under några år i teverutan och de senaste två via webben. Man inser vad tiden rinner iväg när man ser vilka album som blivit etta de föregående åren. Känns som om The Strokes kom för 5 år sedan och inte 10. Här är hursomhelst listan över tidigare vinnare:

 2001 The Strokes – Is This It

 2002 The Streets – Original Pirate Material

 2003 Outkast – Speakerboxx/The Love Below

 2004 Kanye West – College Dropout

 2005 M.I.A – Arular

 2006 TV On The Radio – Return To The Cookie Mountain

 2007 Feist – The Reminder

 2008 Glasvegas – Glasvegas

 2009 Animal Collective – Merriweather Post Pavilion

0 kommentarer

Animal Collectives världspremiär i Köpenhamn

1 november, 2010

Jag älskar filmfestivaler. Är det dessutom med musikdokumentärer inblandat slår den lille rockjournalistkavajen nästan frivolter av lycka. Och numera så är vi ganska bortskämda med just sådana runt om i landet. Inte minst tacka vare Music Docs ihärdiga arbete. Problemet är att musikfilmsfestivaler ofta handlar mer om festen runtomkring än själva filmerna. Inget ont om fest, jag förstår att det behövs och jag gillar det, men ganska ofta känns det mer som om det är förknippat med spritspons än artisten filmen handlar om.

Tur då att danskarna fattat grejen. Köpenhamns pålitliga filmfestival CPH Dox visar i år Animal Collectives film Oddsac. I samband med det bjuder man in bandet och deras visuella samarbetspartner (titeln!) Danny Perez till Statens Museum For Kunst. Resultatet blir en helt ny ljud- och videoinstallation som heter Globby Bodies, och alltså har världspremiär i Köpenhamn. Det är en fortsättning på filmen Oddsac och utställningen bandet skapade på Guggenheim i New York tidigare i år. Medlemmar från Dirty Projectors och Gang Gang Dance gästar på olika sätt och visar upp ett band som ständigt lyckas återuppfinna sig själv. Och förhoppningsvis är en och annan svensk filmfestival där på studiebesök.

14 november händer allt det här i Köpenhamn. Enda problemet är att just nu finns det fler Pitchfork-skägg i Köpenhamn än vad som får plats på muséet. Så det är så klart utsålt.

0 kommentarer

I väntan på Pandan

27 september, 2010


Panda Bear.

Förväntningar kan vara det som gör musik till något större än vad det egentligen är. Förväntningar är också alla besvikelsers moder. Det slog mig som hårdast på festivalen Primavera i Barcelona när jag äntligen, efter tre års väntan, skulle få se Panda Bear, Noah Lennox från Animal Collectives soloprojekt.  Jag har älskat det mesta som  Animal Collective rört vid sen mitten av 00-talet. Och hur fantastisk jag än tyckte fjolårets Merriweather Post Pavillion är så går det inte komma ifrån att det starkaste som kommit från kollektivet är Panda Bears Person Pitch.

Melodierna och den knastriga ljudbilden gjorde att det här kändes som Beach Boys för ett nytt fragmentariskt årtusende. Men live i Barcelona så var det inte bra. Visst att Noah gjorde en Bear Quartet och bara spelade helt nya låtar inför en publik av högljudda haschtomtar hjälpte så klart inte. Men musiken som skapat så många bilder i mitt huvud kändes plötsligt så platt när  den framfördes av en ensam man med gitarr och samplers. Så mycket att den tagit bort lite av peppen inför det nya album jag väntat så länge. Som fortfarande inte släppts.

Eller så släpptes årets Panda Bear-skiva idag. Det råkade bara stå Deerhunter på omslaget. På Halcyon Digest, Atlantakvartettens fjärde album, är det lite mer Phil Spector än shoegaze. Mer tillbakadraget och snällare om man så vill. Inte så konstigt då skivan är tillägnad Jay Reatard som dog tidigare i år. Och det påminner en hel del om en rakare Panda Bear-skiva. Som fångar mig på ett sätt som de första av Noah Lennox nya låtar inte riktigt gör.

När Sufjan Stevens, bortsett från de värsta orkesterexcesserna, på kommande The Age Of Adz ekar en hel del av Animal Collective så kanske jag inte behöver vara så orolig för att nya Pandan inte ska leva upp till förväntningarna när den väl kommer. Det finns ju andra som kan fylla luckorna. Kanske är det först då när förväntningarna släpper som besvikelsen inte längre lurar runt hörnet och allt som återstår är att höra musiken.

Lyssna:
Deerhunter – Halycon Digest
Sufjan Stevens – The Age Of Adz
Panda Bear Tomboy 7″ 

0 kommentarer

Blå videor i en blå tid

24 september, 2010

I nedladdningsdebatten försöker man visa på musikbranschens teknikfientlighet genom att hänvisa till att man på 80-talet trodde kassettbandet skulle bli skivans död. Home taping is killing music. Och så skrattar alla lite. Lika skrattretande känns det att man för några år sen hade diskussionen om att nedladdningen skulle döda musikvideon. Logiken inga pengar från skivor, inga pengar till videon gjorde samtidigt som MTV slutade stå för Music Television gjorde musikvideon var dödförklarad. Och allt var internets fel.

Ingen hade tänkt på att brist på pengar kan göra att idén hamnar i centrum. Att ny teknik inte alltid är av ondo utan kan vara utvecklande. Musikvideon har snarare aldrig mått bättre.  Bara på att snäva in sig på temat blå hittar jag två videor som utklassar allt från den där guldåldern man pratade om.  Guld för alla som ville vara som Hype Williams, inte för mig som tittare.

Förra årets rockjournalistkorrekt (och även objektivt sett) bästa skiva var Animal Collectives Merriweather Post Pavillion. Den vackraste sången var Bluish. Att hitta bilder som matchar de inre som den låten skapar har tagit tid. Men till slut lyckades regissören Jason Oliver Goodman. Jag störs inte ens av Avatarlooken.

”What kind of crazy fucked up world do we live in where an OK Go song is better than the video?” var det nån som genialt uttryckte det efter bandets senaste alster White Knuckles. Jag håller visserligen inte med, men ändå. Ett så gillar jag även den här videon, två så är OK Gos låtar aldrig bättre än bilderna till. Det är nödvändigtvis inget dåligt, de har snarare uppfunnit en egen genre där låten ackompanjerar bilderna i stället för tvärtom. Och skrattar hela vägen till den bank som begravde musikvideon.

Se även
OK Go – This Too Shall Pass
OK Go – Here It Goes Again
Annan spekulation om framtiden: Diskoteken dödar dansbanden (Rapport, 1979)

0 kommentarer