SLUTET HAR JUST BÖRJAT

Håkan Hellström ”Klubbland”, live från Cirkus i Stockholm 2011.

”Slutet har just börjat mellan dig och mig”, sjunger Håkan Hellström i Klubbland, låten den här sajten tagit sitt namn ifrån. Och nu har slutet börjat även för vårt Klubbland. Episoden med First Aid Kit blev vår 45:e och sista.

Vi började på Mejeriet i Lund och slutade på Mercury Lounge i New York, och det har varit en sjukt kul resa på många sätt. Vi har i effektiv tid filmat konserter en hel arbetsvecka, suttit igenom soundcheck och väntat på gig i en månad. Och det har givetvis varit värt varenda sekund.

Vi startade Klubbland för att vi gillar livemusik, för att scenen inte mått bättre på evigheter och vi tyckte den förtjänade något mer än att bara förevigas med skakig mobilkamera och klipp där bra ljud betyder att det inte distar. Att inte sänka ambitionen på kvalité bara för att det sänds på internet. Roligast har varit den direkta respons vi fått, på ett helt annat sätt än när man gör tv på det gamla sättet. Det finns ju nåt sjukt i att se ordet Klubbland mitt ibland tecken man inte förstår på en japansk blogg. Eller när ett indiefanzine i Venezuela är helt exalterad över vårt avsnitt med Cut Copy. Men viktigast är alla ni som outtröttligt går på konserter och ger oss tummar upp vecka ut och vecka in. Det är ni som håller livemusiken vid liv, och vi kommer ju fortsätta ses. Bara att vi inte har kameror med oss lika ofta.

Vi som gjort Klubbland kommer göra musikprogram som Dom Kallar Oss Artister och Hitlåtens Historia (tisdagar 21.30 SVT2 från nu). Det blir även konsert-tv i form av Eldkvarn på Cirkus 4 januari och Musik Special med The Ark och Anna Järvinen senare 2012.

Som sig bör på nyårsafton blickar redaktionen tillbaka på det som varit, listar årets bästa musik och repriserar några av våra favoritögonblick från Klubbland. Läs mer här:

Håkan: Bilden som sammanfattar allt musik kan vara
Mikael: 2011 i listor
Fredrik: Anna Järvinen en av årets vackraste livestunder
Face in the crowd: Tony har fastnat på bild flest gånger i publikhavet

#45 FIRST AID KIT

På några få år har First Aid Kit tagit en självklar plats i radio, TV och tidningar. På senaste tiden har mycket handlat om deras nästa skiva som kommer i slutet på januari. De flesta har vid det här laget hört talas om dem även om de på nåt sätt lyckats missa deras musik. Det har pratats mycket om ålder och deras sätt att sjunga, en del om syskonskap och deras naturliga behandlande av den engelska (amerikanska) språket. Det mesta som har sagts är sant, men samtidigt är allt det där inte så viktigt. Klara och Johanna Söderbergs röster och musik säger egentligen allt någon någonsin behöver veta. Låtarna går rakt på, rakt in. Inget verkar komplicerat, inget låter svårt. De dök upp, tog plats och nu förför de fortsatt med en musik som är deras alldeles egen.

Naturligtvis har det inte varit fullt så enkelt. Arbetet med att nå ut har varit omfattande. First Aid Kit ser till att komma till sina fans, oavsett om de är gamla, nya eller blivande. De kliver upp, spelar, sjunger och ger sitt allt. Oavsett var. Sen tar de sig tid till att prata med alla som vill. Ställer upp på bilder, kramas och skakar hand. Har de inte hunnit fram till dig än så finns det redan en plan på det.

First Aid Kits musik härrör till största del från amerikansk gospel, visa och country. Deras stora kärlek till den musiken påpekas också ofta. Gärna med hänvisning till det orimliga i deras förståelse och förfining av de puramerikanska uttrycken. De har också hunnit spela i USA fem vändor hitills. De har lyckats sälja sand i Sahara. Med framgång. Senaste två gångerna har de varit förband. Först till förebilderna i Bright Eyes (vars medlem Mike Mogis även producerat kommande The Lion’s Roar) och nu senast till Lykke Li.

På senaste turnén gjorde de även några soloshower. Den de gjorde i New York är en av dem. Den valde vi att spela in. First Aid Kit på Mercury Lounge i november får därmed avsluta året på ett värdigt sätt. Det är en fantastisk minikonsert med ett band som ni kommer få höra mycket mer från. Du kan också se de två nya låtarna som en liten julklapp.

Nästa vecka blir det ingen episod, men det blir lite texter om den tid som flytt. Missa inte det.   Läs mer

#44 LONEY DEAR

När Emil Svanängen jämför sig med Ingvar Kamprad när Klubbland träffar honom är det förstås halvt på skämt. Men någonstans ryms det lite sanning också.

Precis som den småländske möbelkungen började Emil Svanängen  från Jönköping med att göra allt själv i liten skala för att sedan växa och ta sig ut i världen med sitt Loney Dear. Efter att ha klippt och klistrat, både omslag och musik, till fyra album, plockades han upp av inflytelserika Seattle-bolaget Sub Pop och sen dess har albumen och turnéerna följt i strid ström. I höstas kom Hall Music, album nummer sju och ännu ett bevis på hur Loney Dears kammarpop smyger sig på och tar över lyssnaren sakta men säkert.

För även musikaliskt stämmer ju det här med Kamprad. Loney Dears låtar börjar ofta i liten skala, som en viskning och bygger sig sakta, sakta upp till ett storslaget avgrundsvrål. Det blir ännu mer tydligt och överväldigande live. Alla som var på Babel i Malmö kan intyga. Precis som du efter du kollat på programmet.

Läs mer

#43 JOSÉ GONZÁLEZ & THE GOTHENBURG STRING THEORY

José González har sedan genombrottet 2003 varit intimt förknippad med det småskaliga, akustiska. Med låtar som Crosses och covern på The Knifes Heartbeats blev han vår meste och bäste ensamma man med gitarr. Sveriges Nick Drake är en vanlig nästan uttjatad jämförelse. Men inte desto mindre sann för det.

När volymen ska skruvas upp har det skett med bandet Junip som ni kunnat se tidigare här på Klubbland. José González har hållit sig till det lilla. Tills nu. 2010 spelade José tillsammans med symfonikorkestern The Gothenburg String Theory för första gången. Inte en sån udda kombination som man först kan tycka eftersom José lärt sig spela gitarr på klassiskt vis.

Det blev en sån succé att det blev en hel Europaturné. Ett av stoppen vad Danmarks Radios nya, vackra och svindyra konserthus i Köpenhamn. Med hjälp av våra kollegor på DR fick Klubbland och ni ta del av inspelningen.

Läs mer

#42 GANGLIANS

Med Still Living har Ganglians tagit sig upp från den noppiga loppissoffan och ut från garagets rätt trygga och varma hörn. De har börjat formulerat sina idéer utifrån sina drömmar och ambitioner, tagit första kliven mot något större. Resultatet är en dubbel-LP som lutar mer åt Ariel Pink och Panda Bear än tidigare, några steg bort från Woods och Real Estate.

Tillsammans med producenten Robby Moncrieff har de tagit sin reverbindränka pop från långhårig lo-fi till ett mer psykedeliskt och skevt polerat sound. De har jobbat en del på att hitta nya vägar och de har lyckats. Samtidigt har grunderna har inte ändrats mycket. Tankarna om det enkla, rena och obrydda finns kvar, liksom kärleken till svunna tider. Ganglians låter fortfarande som de bara har kravlösa dagar i ett solskensvarmt västkustdis.

Live är det mer eller mindre sömlöst mellan nytt och gammalt. Där har lite av det sockersöta fått ge plats åt mer gitarr och larm.

Läs mer