SVT Play
Falconer Salen, oktober 2011.
Det är dags att göra bokslut nu över tiden med Klubbland. Och det finns hur mycket som helst att skriva. Men egentligen säger bilden du ser ovan precis allt jag behöver komma ihåg. Det är inte ens en sekund av jag vet inte hur många inspelade dygn i tid, men den berättar allt om hur livemusik kan vara när den är som allra bäst.
Jag är egentligen först och främst reporter, innan vi startade Klubbland var den enda konsertkamera jag fick hålla i den som står längst bak i lokalen på stativ och tar den stora helbilden. Den som inte går att misslyckas med och internt brukar kallas ”monkeycam”, för att, well, en apa skulle klara av att sköta den.
Till spelningen med Robyn på Falconer Salen i Köpenhamn hade jag av nån konstig anledning blivit uppgraderad till att stå vid kravallstaketet och fota publikreaktioner. Och det fanns gott om dom. Men i slutet av With Every Heartbeat lyckas ett kompisgäng utan att veta om det illustrera allt som låten handlar om. Två av killarna står och grovhånglar samtidigt som deras tjejkompis bredvid kämpar med att torka bort tårarna som aldrig verkar sluta rinna. Två som inte tittar tillbaka, en som känner hur det fortfarande gör ont för varje hjärtslag.
Det säger ganska mycket om hur musik kan beröra, och kanske ännu mer om Robyns storhet som artist. Då när vi filmade spelningen i oktober 2010 i Köpenhamn var 3000 personer hennes största spelning på egen hand i Skandinavien. Det har ju hänt en hel del sen dess. Hon har spelat på fler stora scener och talkshows i USA än vad man kan hålla räkningen. Men reaktionen som jag fångade på bild har jag aldrig sett sen dess. Eller som signaturen ”r8ght” som smickrande nog lagt ut klippet på youtube uttrycker saken:
”Check out 3:49-3:55 thats fucking poetic, one female crying and a gay couple kissing.”
Se hela låten här.
Här borde det ligga något inbäddat från SVT Play men det verkar som videon inte finns längre.
Beach House Zebra. Inspelat på Mejeriet 2010.
En annan sak man upptäcker genom att filma konserter är att de svåraste, mest lättsårade konstnärssjälarna inte står på scen. De är ljustekniker. Och den här yrkeskategorin gillar inte tv, eftersom kamerorna inte är lika bra som våra ögon kräver vi ofta lite mer ljus. För det mesta går det bra. Men när Beach House skulle spela på Mejeriet i Lund var det annorlunda. Jag hörde en av årets bästa konserter av bandet som gjort det årets bästa album. Men i kameran såg jag ingenting. Helt bäckmörkt, för att bevara den ”mystiska känslan” som ljuskillen uttryckte saken. Hatet inombords växer, men så i Zebra, min favoritlåt dessutom, vänder det och helt plötsligt börjar vi få ett ljus att jobba med. Det blev tre låtar till med någorlunda okej ljus och vi har en episod. Men mer fanns det inte.
Bäst 2011
Såklart ska vi lista lite också. I vanliga fall brukar problemet vara att sålla bland alla bra album. I år har mina försök till listor mer liknat min barndoms vinter-OS. Man räknade med guld men det blev bara ett gäng hedrande niondeplatser istället. Det kan vara att jag passerat 30 men känslan av att vi just nu mest ser urvattnade varianter av trender som pågått några år nu. Men som sagt. Jag är över 30. Jag bär mustasch. Tolka det som ni vill. Här är några topp 5 i alla fall.
Årets album
PJ Harvey Let England Shake
James Blake James Blake
My Morning Jacket Circutial
Lykke Li Wounded Rhymes
Kurt Vile Smoke Rings For My Halo
Årets låtar
The Rapture How Deep Is Your Love?
Gil Scott Heron & Jamie XX I’ll take care of you
Real Estate Barely Legal (Strokes-cover)
Florence & The Machine Shake It Out
Adele Rolling In The Deep (Jamie XX shuffle)
Så klart räcker det inte med fem låtar. Så samlade en spellista med årets bästa låtar här. Allt är inte nytt för i år, en del hur gammalt som helst, men det var nytt för mig och det är ju faktiskt precis så jag lyssnar på musik. Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått. Och är det nåt år jag har rätt att göra en sån spellista är det i år.
Årets spelningar:
Charles Bradley
Charles Bradley, Teaterladan, Hultsfredsfestivalen
Jag väntade mig inget. Jag fick ett stycke soulmagi som jag inte trodde fanns längre. Markus Larsson sammanfattade allt i en text med en onämnbar rubrik.
My Morning Jacket, Mejeriet, Lund
Att få se Jim James vanka in som ett gammalt bergtroll på scen med en sampler på magen var en av de största konsertstunderna på länge. Sen öppnade han munnen med änglarösten. En spelning som pågick i evigheter och gärna fått fortsätta.
Primal Scream plays Screamadelica, Hultsfredsfestivalen
Allt du nånsin kan begära av en nostalgispelning. Det får ju inte låta så här bra. Hoppas Mani noterat varenda detalj av det här och tar med sig till Stone Roses återförening.
Prince, 50-ören, Köpenhamn
Herre min skapare vilken funkfest. Inte lika fokuserat som magiska spelningen i Roskilde förra året, men ändå är det en ynnest att få se Prince och få se honom på sånt här humör.
John Cale, Primavera Sound, Barcelona
Spelade hela sitt klassiska album Paris 1919 med symfoniorkester. En skiva som varar i 38 minuter. Gåshuden på spelningen varade exakt lika länge. Och bäst av allt. Nästa år får ni se samma spelning på SVT. Fast från Malmö Opera och med lite intervju med John Cale som jag gjort.
Årets skämt
1. Att Lou Reed lyckades få James Hetfield att sjunga att han är ett bord.
2. Way Out Wests klubbkoncept och förmåga att straffa besökare som är intresserade av att upptäcka ny musik. Varje gång jag tänker på debaclet jag hade med att komma in på WU LYF undrar jag vad som ska få mig att åka tillbaka.
3. Sofia Arkelsten.
4. Att nån lät danska dövsportförbundet sköta ljudet på Arcade Fire i Ballerup Super Arena. Eller det var åtminstone så det lät. Arrangörens förklaring ”Men det lät ju bra där jag stod” bevisar ju bara tesen ännu mer.
5. Kim Jong-Il dropping the bass.
