Ben Bridwell, Band of Horses.

Det har varit det hetaste debattämnet bland Malmös 236 Pitchforkläsare under den senaste månaden. Oftast brukar vi gnälla över gratisfesten Malmöfestivalen. Langos, kranskommuner och kräftskivan på Stortorget med Grus i Dojjan (Malmös motsvarighet till räkfrossa på Avenyn med Triple & Touch).

Men kontentan brukar vara att det alltid kommer några band man vill se och då är det värt den där tjugan av ens skattepengar som spektaklet kostar.

I år har dock Malmöfestivalen lyckats sätta två Pitchfork-band exakt samtidigt. Band of Horses och Health. Så vad väljer man?

Storslagen allsångsindie, på gränsen till stadionnivå, med extra skägg, flanell och en plunta bourbon innanför västen?

Eller noisig, punkig electro i neon med mer melodi än vad första anblicken kan få dig att tro?

Att skägga eller inte skägga. Det är frågan, som alltid här i livet.

Jag är uppfödd på svensk husmanskostmusik som Creedence och Springsteen, och kommer alltid vara mer Band of Horses än Health som person. Men ikväll så blir det Health. Ben Bridwell och hans håriga kumpaner fått mig att tappa besinningen som Beatlestjej vid flera konserter. På Emmaboda 2006 överglänste de allt annat på festivalen trots att jag knappt hört bandet innan. På Accelerator 2008 skrålade jag med till No One’s Gonna Love You och Creedence-covern Effigy med indiearmen stadigt i luften.

Det är minnen jag alltid kommer vårda ömt. Men det gör inte Band of Horses senaste album Infinite Arms till mindre av ett sömnpiller. Jag har sett låtarna jag vill höra, i kväll skulle jag få gäspa mig mellan höjdpunkterna. Hellre då nåt som jag gillar fullt ut just nu. Som kommer köra över mig. Som Health.

PS. Enligt uppgifter ska mitt bortval av Band of Horses bero på nån slags bitterhet över att de ställde in vår Klubblandsinspelning i sista stund. Det stämmer självfallet inte. Inte alls.