”Om Odysseus hade försökt gå till attack mot cyklopen hade han aldrig tagit sig hem till Ithaka. I stället väntade han och med en plötslig kontring stack han ut ögat. Odysseus var inte ’anti-fotboll’. Odysseus var hjärta och hjärna, och vi läser fortfarande om honom i skolorna”.

Det låter kanske bättre på italienska. Orden fanns i La Gazzetta dello Sport efter den första semifinalmatchen. Men de levandegör ännu mer den andra drabbningen. Där Barça lekte med sitt tilltänkta offer. Där Chelsea efter en heroisk försvarsinsats med tio man och utan ordinarie mittbackar i stället svarade med att köra pålen rakt in i katalanerna. Två gånger dessutom. Och vem hade i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att det skulle vara Torres som till slut fällde jätten?

Barça reser sig. En mardrömsvecka innebär inte slutet. Men kan det göra det för den ödmjuke Guardiola (som vägrade gnälla över Chelseas spel)? ”Besked om några dagar”, sa han efter matchen om beslutet som dragit ut så förtvivlat länge. Funderar han i kväll också på om det verkligen var det bästa att låta Samuel Eto’o lämna? Eller förbannar han David Villas skada i stället? Värker huvudet av att Barça också valt att inte köpt in någon riktigt gedigen mittback? Till och med världens bästa lag kan förföljas av frågetecken. Kan göra fel. Kan misslyckas. Och tur är väl det på något sätt. För fotbollens skull.

Under tiden fortsätter Chelsea sin resa. Efter Odysseus-lika irrfärder kanske man ändå når fram till slut. Man har kört på grund med Villas-Boas, drabbats av stormen kring Terry, förlorat sikten av ligatoppen och nu tappat män till höger och vänster, men framför allt i mitten (Terry och Ivanovic). Ändå är man nästan där. Tack vare Drogbas krigarhjärta, Ramires outtömliga energi, Cechs reflexer, Lampards ledararskap och alla andra i vitt som slet på Camp Nous plan.

Här finns en hjältesaga. Något som den katalanska pressen har svårt att ta till sig i kväll. ”Fegt”, ”orättvist”, ”elakt”, staplas orden i Sport och El Mundo Deportivo. Som de andra cykloperna säkert tänkte när de till slut förstod vad som hade hänt deras cykloppolare Polyfemos. Vi andra har en fascinerande historia att läsa om länge. I alla fall över fikan i morgon. På Santiago Bernabéu är det upplagt för nya hjältar.

Noterat:
-Många engelska journalister och fotbollsexperter hade nog innerst inne hoppats på Barça, den stönande Gary Neville var INTE en av dem.
-Har snabbare bollkallar skådats vid en fotbollsmatch tidigare?
-Sky Sports-journalisten Geoff Shreeves och begreppet empati går inte så bra ihop.
-Publikens applåder till hemmalaget sekunderna efter Torres förkrossande kvittering var en vacker gest.
-När blev det gångbart ens på fotbollsdomare med lavendelblå tröjor med limegröna ränder?

Redan i ITV:s direktsändning av den första semifinalen i brittisk tv kom varningen: planen på Camp Nou är mycket större. Patrick Vieira följde linjen på Twitter: ”Chelsea har en mycket stor utmaning framför sig på en mycket stor plan”. Spanska tidningar har dragits som flugor till jämförelsen. Om hur kvicka spanska små fötter nu har oceaner att röra sig över mellan engelska träben.

I dagarna började en del brittiska journalister reagera. Hur stor är egentligen skillnaden? Jo, två meter på längden och en meter på bredden. 103 x 67 meter på Stamford Bridge och 105 x 68 på Camp Nou. Skillnaden är alltså sisådär två Messi på längden av planen och en Messi på bredden. Big deal. Camp Nou-planen är inte ens större än Wembley.

Kontringen lät inte vänta. Messi-längd visst, men också Messi-innehåll. För när de där ynka metrarna omvandlas till kvadratmeter växer de till 239. Varsågod, o-c-e-a-n-e-r.

Pyttsan. 239 kvadratmeter? På en plan av Camp Nous storlek på 7 109 kvadratmeter handlar det ändå bara om lite drygt tre procent. Ynka t-r-e procent.

Och så här kan det fortsätta.

Det är lätt att tänka i ordspråkstermer av ”lögn, förbannad lögn och statistik”. Närmare sanningen kanske är ”statistik är som en berusad med en lyktstolpe: används mer som stöd än för upplysning”. Det är alltså inget fel på statistiken, men hur den används och framför allt vad som dumpas vid sidan i jakten på statistiska förklaringar på fotbollen.

När Napoli förlorade åttondelsfinalen på Stamford Bridge beklagade sig Paolo Cannavaro: ”Vi kunde knappt höra varandra på planen”. Få tog notis om citatet. Ändå var det intressant. Här kommer neapolitanaren från en av Europas mest beryktade arenor för passion och tyckte det var jobbigt med volymen på en av alla dessa döda Premier League-arenor.

Förklaringen är enkel. Sången väller ner från San Paolos läktare, når löparbanor eller svävar iväg mot himlen. På Stamford Bridge kan fansen vråla rakt in i spelarnas öron. Det märks en viktig kväll som mot Napoli. Som mot Barcelona.

Även om löparbanorna saknas på Camp Nou är skillnaden i upplevelse av närhet stor mot intima Stamford Bridge. Det underlättar inte bara spelarnas kommunikation, det bidrar också till känslan av mer utrymme på planen. En psykologisk aspekt. Hur mäter man den i centimeter, meter och kvadratmeter?

Längd, förresten. Alla har väl koll på att Chelsea har en av fotbolls-Europas mest resliga spelartrupper med ett genomsnitt på 184,38 cm mot Barcelonas blygsamma 177,48 – den kortaste av alla i Europas fem största ligor? Om nu Chelsea mot förmodan skulle vara en tå före eller ett huvud före på en avgörande boll så vet man varför.

Statistiken har svar på allt och ingenting.

Fotnot. Statistisken över spelarnas längd är hämtad från CIES Football Observatory’s Demographic Study 2012. 

Kom inte dragandes med statistik på bollinnehav, målchanser och mumla orättvisa och tråkigt. Fotboll avgörs inte så. Fotboll spelas inte på ett sätt. Som Pep Guardiola själv kommenterade efter matchen:

”Om fotboll handlade om bollinnehav skulle vi vinna varje match. Fotboll handlar om att göra mål”.

Chelsea spelade efter resurser. Ett disciplinerat och passionerat försvarsspel med John Terry som det bultande hjärtat bakom två brutna revben, neutraliserade Barcelonas kreativitet på ett sätt som måste ha fått José Mourinho att njuta.

”Chelsea är Champions Leagues Quevilly”, sade Dider Drogba till L’Equipe häromdagen, med syftning på sensationslaget i franska cupfinalen.

Nu är det inte division III-klass på Chelsea. Men Chelsea är inte heller det europeiska kraftpaket man var för några år sedan och där finns också ett större perspektiv på kvällens prestation. Inte fullt lika smickrande. Medan Barcelona tryggt jobbar vidare efter en modell som genomsyrar hela klubben famlar Chelsea efter sin egen modell.

Ungdomslagen består numera i huvudsak av kortväxta lirare, spelet är kvickt. Ambitionen har sedan Mourinhos fysiska monsterskapelse varit tydlig: att försöka hitta en annan typ av fotboll. Men vägen dit är lång. Även om ungdomslaget har firat triumfer har spelarna funnit dörren till a-lagets omklädningsrum stängd. I sin jakt på kortsiktig framgång för att tillfredsställa ägaren har tränare efter tränare varit för rädd för att öppna dörren.

Roberto Di Matteo har lyckats revitalisera stommen i det gamla gänget genom att ge det tryggheten tillbaka, låtit det spela som det brukade. Men Chelsea har för den sakens skull inte hittat någon väg framåt.

Efter kvällens match sa Guardiola: ”Nu är Chelsea favorit”. Han övertygade knappast någon. Fabregas och Sanchez kan inte missa lika många chanser igen. Messi kan inte vara lika ineffektiv en gång till.

Men i kväll bryr sig ingen i sydvästra London. Man dansar och ler och njuter av stunden. Precis som i München i går. Semifinalreturerna har fått extra nerv. Det har också ett El Clásico som spelas däremellan.

Man kan se det här som ett spännande semifinalmöte mellan Chelsea och Barcelona. Mellan Englands sista hopp och Spaniens regerande mästare. Mellan kraft och teknik. Mellan ett lag som försöker pressa de sista dropparna ur en gyllene generation och världens bästa lag.

Man kan se mötet på många olika sett men inte bortse från dess historia. ”Så sent som i går fick jag ett mejl från en Chelseasupporter som ville döda mig och hela min familj”, berättar den före detta domaren Tom Henning Övrebö i The Times i dag.

Norrmannens bortviftande av straffar på Stamford Bridge för tre år sedan var kulmen på kontroverser mellan klubbarna sedan 2005.

Ronaldinho har smekt in bollar, Lampard har smekt in bollar men mest har det handlat om andra typer av smällar. Här är de fem mest omdiskuterade mötena:

Frisk gate 23 februari 2005 (åttondelsfinal, Barcelona-Chelsea 2-1)
Barcelonas tränare Frank Rijkaard försökte hänga med domaren Anders Frisk i halvtid, svensken visade senare ut Didier Drogba i en omdiskuterad situation, blev totalsågad av José Mourinho, mordhotad av något Chelseafan och slutade döma fotboll.

Battle of Stamford Bridge 8 mars 2005 (åttondelsfinal, Chelsea-Barcelona 4-2)
En explosiv fotbollsmatch fick ett explosivt slut när Mourinho firade provocerande och Rijkaard och Samuel Eto’o drabbade samman med säkerhetspersonal på arenan. ”Att Chelsea gick vidare är en katastrof för fotbollen”, påpekade Eto’o när han samlat sig.

Mourinho ser rött (22 februari 2006, åttondelsfinal Chelsea-Barcelona 1-2) Såren revs upp när lagen drabbade samman på Stamford Bridge igen året efter. En utvisning på Asier Del Horno hamnade i fokus för ett verbalt krig där Lionel Messi, den som Del Horno tacklade, hamnade i José Mourinhos fokus.

Vete al teatro (7 mars 2006, åttondelsfinal Barcelona-Chelsea 1-1) Redan på flygplatsen i Barcelona möttes José Mourinho med spottloskor och på Camp Nou skanderade publiken hånfullt ”Vete al teatro” (”Dra till teatern”) som svar på portugisens påstående att Messi filmat till sig utvisningen i första matchen och att Barcelona var teaterns hemort.

It’s a fucking disgrace (6 maj 2009 semifinal, Chelsea-Barcelona 1-1)
Matchen blir för evigt ihågkommen för Övrebös vägran att ge hemmalaget någon straff, för Andrés Iniestas kvittering på stopptid och för Drogbas vredesutbrott efter slutsignalen.