Buuuu….en nationalsång

Postat av -

27 sekunder på öronbedövande volym. Man vet att något gått rejält snett när man med alla medel försöker dränka protester för att pressa in en nationalsång i miniversion i en fotbollsmatch.

Men behövs verkligen nationalsången?

Det är lätt att sjunka ner i politisk kvicksand bland stridslystna katalaner, basker och nationalister genom att lyfta fram den spanska nationalsången, ”La Marcha Real”, och kvällens möte mellan Barcelona och Athletic Club i Madrid.

Den uppmärksammade finalen för tre år sedan mellan lagen i Valencia skapade ett infekterat klimat, förra året vred man upp volymen på cupfinalen och i år började problemen redan när Real Madrid inte ville ha matchen på Santiago Bernabéu och eskalerade med Madrids kommunordförande Esperanza Aguirres som ville att matchen skulle stoppas om visslingar förekom under nationalsången.

Fast jag gör ändå ett försök att styra kvällens visselorkan från den nationella till den internationella scenen. För även i engelska FA-cupfinalen och italienska Coppa Italia-finalen inträffade, av skilda skäl, liknande händelser.

En del Liverpoolfans visslade ut ”God Save The Queen” på Wembley av lite dunkla regionalistiska anledningar, Juventus- och Napolifans verkar mer ha vänt sig mot sångerskan Arisas a capellaversion som sannolikt gav otäcka flashbacks av Christina Aguilera på Super Bowl.

På elitseriematcher i hockey har nationalsången spelats på ren rutin. Där någonstans landar jag. Det borde inte vara något måste att spela en nationalsång i samband med en klubblagsmatch. Tiderna förändras. Nationalsången kan sparas till landskamper. Det är ändå där den i första hand hör hemma.

* * * * *

27 sekunder. Det var inte bara så länge som den förkortade nationalsången varade, det var också så länge det tog innan Lionel Messi lade bollen till rätta och smekte i väg sitt första skott. Tätt utanför Athletics stolpe den gången. 19 minuter senare smällde han i stället upp bollen i nättaket. Hans 73 mål.  Sjuttiotre mål på en säsong.

Pedro

Det satte också en tidig punkt för matchen. Eller rättare sagt Pedros andra mål för kvällen några minuter senare gjorde det. Efter 3-0 på 25 minuter fanns ingen återvändo. Ett fokuserat och disciplinerat Barça hade på en halvtimme malt ner ett Athletic vars hyllade spelstil mest kändes som kamikazefotboll denna kväll.

Marcelo Bielsa såg lika sliten ut som sina spelare och gav efter matchen svävande svar om sin framtid. De enda som inte tagit stryk av den långa säsongen verkar vara fansen, som trots att cupmotgångar sjöng fram sitt Athletic nonstop.

Samtidigt tog Pep avsked av sitt Barça med 14:e titeln på fyra säsonger. Flera bilder från avslutningen dröjer sig kvar. Barçafansens hyllning. Guardiolas omfamning av Tito Vilanova vid Messis mål. Skadade lagkaptenen Carles Puyols ovilja att ta åt sig äran och nobba inbjudan från Xavi att ta emot bucklan. Det var en sådan kväll.

Kommentering avstängd

Döp torg och t-bana efter Falcao

Postat av -

Bukarest, behåll ”Radamel Falcao” som namn på den där tunnelbanestationen. Ge honom något torg också. Släng in en gata med. Han förtjänar det.

Artisterna bakom skön konst förevigas ofta och Falcaos två briljanta mål på Nationalstadion platsar lika bra på Nationalmuseumet. Diegos också, för den delen.

Och där var den stora skillnaden mellan Atlético Madrid och Athletic Bilbao. Kanske inte bara artisteriet, men förmågan att ta till vara på sina möjligheter, självförtroendet. Även Fernando Llorente fick för några dagar sitt namn på en tunnelbanestation, men finaltåget passerade bara förbi utan att stanna.

Falcao mot Llorente. El Tigre mot El Rey León, tigern mot lejonkungen. Det fanns bara en med klös. Han som nu gjort 29 mål på 29 Europa League-matcher. Han som nu lett sitt Atlético till tolv raka segermatchen i turneringen. Han som segerrusig gick omkring med en t-shirt med texten ”Believe and you will see the glory of God” som säkert har en helt annan innebörd för hans tindrade fans än vad Falcao menar.

Det var lätt att läsa in ett farväl i den hjärtligt kramen med tränaren Diego Simeone efter slutsignalen. Det blir gärna så när man också ser kombinationen klubb-med-skuldberg + spelare-i-absolut-världsklass. Förra sommaren slapp Atlético-fansen uppleva att Sergio Agüero hamnade hos rivalen Real, det borde finnas en risk att det i stället är hans succéersättare som till slut drar på sig en vit tröja. Men i kväll dansar och ler alla. Det är Atléticos stund. Ingen annans. Mästare igen.

För Athletic Club slutade allt bokstavligt i tårar. Spelarna grät på planen, fansen grät på läktaren. Detta charmiga baskgäng i säsongens snyggaste bortatröjor och med säsongens mest uppseendeväckande Manchestermangling på meritlistan vägde för lätt, tårarna föll tungt.

Det ger också utrymme för eftertanke. Inom några år kan Europa League ha ätits upp av Champions League. Blivit en del av någon grådaskig division två-serie, utan eget liv. Det är svårt att i en sådan värld föreställa sig alla de känslor och den stolthet som flödade i kväll och som trängde fram genom rutan. Något för Uefas ordförande Michel Platini att tänka på i sin förändringsiver.

Kommentering avstängd

En sulfint in i framtiden

Postat av -

Där kom han, Athetics högerback Andoni Iraola. Tog emot bollen, gled undan Manchester United-mittfältaren Michael Carricks vilda glidtackling likt en elegant tjurfäktare, tog med sig bollen in i straffområdet, sulfintade Johnny Evans och gjorde samma sak med Rio Ferdinand.

En högerback alltså. Jag föreställde mig den legendariske ukrainske tränaren Valerij Lobanovskij le i sin himmel. Visserligen missade Iraola att sätta bollen i mål. Han sköt den strax utanför. Händelsen kan placeras i facket över ”snyggaste-målen-vi-aldrig-fick-se”. Men Iraola förde med sin blixtrande tekniska räd snabbt tankarna till Lobanovskijs tro på ”universalspelare”.

http://www.youtube.com/watch?v=TYE6c6oWK38

Lobanovskij blev en pionjär när han på 70-talet tog datorer till hjälp för att hitta vetenskapliga mönster för att nå maximal effekt i ett lag. Springa, pressa, passa. Alla tillsammans. Offensivt. En central tanke i Lobanovkijs värld var tron på den allsidige liraren.

”Jag sade till mina spelare att det i framtiden kommer att finnas elva universalspelare, som kan göra allt: mål, anfalla, försvara och så vidare. Till och med målvakten kommer att vara med i anfallen då och då. Intensiteten kommer att öka dramatiskt och med det den spektakulära sidan av fotbollen. När detta kommer att bli veklighet vet jag inte. Men det kommer att hända. Det är framtidens fotboll”.

Marcelo Bielsas mani för detaljer i sökandet efter perfektion, Athletics sätt att anfalla och försvara tillsammans, Iraola-sekvensen. Det finns något där.