Jag tror jag har varit i närheten av de platser där Manchester City-fansen befinner sig i kväll och där är fullständigt underbart. Decennier av lidande och besvikelser, och så en dag så är man en dag plötsligt framme vid sina drömmars mål. Man får uppleva något man aldrig trodde skulle ske under ens livstid.

Sorgen och lyckan. Jag har nämnt honom tidigare men gör det igen, filosofen Khalil Gibran: ”Er glädje är er sorg oförställd. Och samma brunn som ert skratt stiger ur har ofta varit fylld av era tårar. Och hur kan det vara annorlunda? Ju djupare sorger gräver i er själ, desto mer glädje förmår ni rymma”.

Likheterna mellan City och mitt Chelsea 2005 är mer än pengarna som pumpats in i klubbarna. Mer än Manchester United som motståndare och Goliat. Mer än en elegant sydeuropé på tränarbänken. Det är också historien.

Under delar av 80- och 90-talen var klubbarna klassiska sleeping giants som slogs i toppen av dåvarande division 2, nådde högst upp igen och trillade ner på nytt. Man har fått ta smällarna. Man har fått stå ut med sångerna från betydligt framgångsrikare grannar, upplevt smärtan när de lyft ligapokalen.

Men City var ännu längre ner och vände i seriesystemet, och dramatiken när man till slut nådde sin drömmars mål var ojämförbart större på Eastlands i dag. Medan Chelsea 2005 reste upp till Bolton och ändå hyfsat komfortabelt spelade hem första titeln på 50 år, så vann City sin första titel på 44 år efter ett fullständigt osannolikt drama. Och det med värsta rivalen flåsandes i nacken.

Jag kommer aldrig att glömma hur Frank Lampard satte sina mål uppe i Bolton. Men jag undrar om City-fansen ens kan minns Kun Agüeros 3-2-mål. Så omtumlande föreställer jag mig deras dag. Man unnar varje fotbollssupporter ett sådant här ögonblick. Det kommer inte tillbaka. På vilket sätt Manchester City än vinner nästa säsong kommer det inte att vara större än i dag. Så njut, City, bara njut.