SVT Play
Den engelska debatten inför landslagsuttagningen till EM har handlat om skandalomsusade John Terry. Ska han med i truppen? Hur mycket svagare är ett England utan Terry? Glenn Strömberg ger sitt svar.
Det blir inte större än så här, City
Jag tror jag har varit i närheten av de platser där Manchester City-fansen befinner sig i kväll och där är fullständigt underbart. Decennier av lidande och besvikelser, och så en dag så är man en dag plötsligt framme vid sina drömmars mål. Man får uppleva något man aldrig trodde skulle ske under ens livstid.
Sorgen och lyckan. Jag har nämnt honom tidigare men gör det igen, filosofen Khalil Gibran: ”Er glädje är er sorg oförställd. Och samma brunn som ert skratt stiger ur har ofta varit fylld av era tårar. Och hur kan det vara annorlunda? Ju djupare sorger gräver i er själ, desto mer glädje förmår ni rymma”.
Likheterna mellan City och mitt Chelsea 2005 är mer än pengarna som pumpats in i klubbarna. Mer än Manchester United som motståndare och Goliat. Mer än en elegant sydeuropé på tränarbänken. Det är också historien.
Under delar av 80- och 90-talen var klubbarna klassiska sleeping giants som slogs i toppen av dåvarande division 2, nådde högst upp igen och trillade ner på nytt. Man har fått ta smällarna. Man har fått stå ut med sångerna från betydligt framgångsrikare grannar, upplevt smärtan när de lyft ligapokalen.
Men City var ännu längre ner och vände i seriesystemet, och dramatiken när man till slut nådde sin drömmars mål var ojämförbart större på Eastlands i dag. Medan Chelsea 2005 reste upp till Bolton och ändå hyfsat komfortabelt spelade hem första titeln på 50 år, så vann City sin första titel på 44 år efter ett fullständigt osannolikt drama. Och det med värsta rivalen flåsandes i nacken.
Jag kommer aldrig att glömma hur Frank Lampard satte sina mål uppe i Bolton. Men jag undrar om City-fansen ens kan minns Kun Agüeros 3-2-mål. Så omtumlande föreställer jag mig deras dag. Man unnar varje fotbollssupporter ett sådant här ögonblick. Det kommer inte tillbaka. På vilket sätt Manchester City än vinner nästa säsong kommer det inte att vara större än i dag. Så njut, City, bara njut.
Inte bara Johan Elmander
Daniel Majstorovic borta från EM, stjärnskottet John Guidetti ett frågetecken och nu uppges hårt arbetande och formstarke Johan Elmander nära att tvingas kasta in handduken. Kanske EM-ångest smyger sig på. Men ha förtröstan, det är inte så lätt att vara supporter till någon av Sveriges EM-motståndare heller.
England har först nu fått en ny förbundskapten i Roy Hodgson som av engelsk press mottagits med i bästa fall en axelryckning. Man har sin fixstjärna Wayne Rooney avstängd de två första matcherna, senaste lagkaptenen Scott Parker är ett frågetecken och man kan få sin naturlige ledare John Terry petad ur truppen i veckan. Att Chris Smalling nu också missar EM känns i sambandet som en mycket liten parentes.
Englands ”Elmander”: Wayne Rooney
Abou Diaby tar sig för pannan.
Frankrike får klara sig utan Bacary Sagna, Éric Abidal, och förbundskapten Laurent Blancs favoritspelare, den ständigt skadade Abou Diaby. Givna mittbacksparet Philip Mexès och Adil Rami har problem av skilda skäl. Mexès har allt annat än övertygat i klubblaget och Rami har högljutt beklagat sig över att han är sliten. Framåt för säkert ”Les Entants Terribles” (Karim Benzema, Hatem Ben Arfa, Franck Ribéry och Samir Nasri) tankar till Knysna 2010 för en och annan nervös supporter.
Frankrikes ”Elmander”: Abou Diaby
Ukraina får klara sig utan sina tre (!) förstaval på målvaktsposten: Oleksandr Sjovkovskyj, Andrij Dykan (skadade) och Oleksandr Rybka (dopningsavstängd). Bortsett från Andrij Pjatov så har resterande tre som nu tagits ut tillsammans en landskamp på meritlistan. Dessutom har upptakten inför hemma-EM skakats av bråk mellan spelare från landets två stora klubbar, Dynamo Kiev och Sjachtar Donetsk.
Ukrainas ”Elmander”: Oleksander Sjovkovskyj
Taggar: EM 2012
Han är mest underskattad
Superlativ brukar strös över lirare som Robin Van Persie, Wayne Rooney och David Silva. Men vem får oförtjänt lite strålkastarljus på sig i Premier League? Glenn Strömberg hittar en 31-åring som borde få landslagsdebutera i EM.
Döp torg och t-bana efter Falcao
Bukarest, behåll ”Radamel Falcao” som namn på den där tunnelbanestationen. Ge honom något torg också. Släng in en gata med. Han förtjänar det.
Artisterna bakom skön konst förevigas ofta och Falcaos två briljanta mål på Nationalstadion platsar lika bra på Nationalmuseumet. Diegos också, för den delen.
Och där var den stora skillnaden mellan Atlético Madrid och Athletic Bilbao. Kanske inte bara artisteriet, men förmågan att ta till vara på sina möjligheter, självförtroendet. Även Fernando Llorente fick för några dagar sitt namn på en tunnelbanestation, men finaltåget passerade bara förbi utan att stanna.
Falcao mot Llorente. El Tigre mot El Rey León, tigern mot lejonkungen. Det fanns bara en med klös. Han som nu gjort 29 mål på 29 Europa League-matcher. Han som nu lett sitt Atlético till tolv raka segermatchen i turneringen. Han som segerrusig gick omkring med en t-shirt med texten ”Believe and you will see the glory of God” som säkert har en helt annan innebörd för hans tindrade fans än vad Falcao menar.
Det var lätt att läsa in ett farväl i den hjärtligt kramen med tränaren Diego Simeone efter slutsignalen. Det blir gärna så när man också ser kombinationen klubb-med-skuldberg + spelare-i-absolut-världsklass. Förra sommaren slapp Atlético-fansen uppleva att Sergio Agüero hamnade hos rivalen Real, det borde finnas en risk att det i stället är hans succéersättare som till slut drar på sig en vit tröja. Men i kväll dansar och ler alla. Det är Atléticos stund. Ingen annans. Mästare igen.
För Athletic Club slutade allt bokstavligt i tårar. Spelarna grät på planen, fansen grät på läktaren. Detta charmiga baskgäng i säsongens snyggaste bortatröjor och med säsongens mest uppseendeväckande Manchestermangling på meritlistan vägde för lätt, tårarna föll tungt.
Det ger också utrymme för eftertanke. Inom några år kan Europa League ha ätits upp av Champions League. Blivit en del av någon grådaskig division två-serie, utan eget liv. Det är svårt att i en sådan värld föreställa sig alla de känslor och den stolthet som flödade i kväll och som trängde fram genom rutan. Något för Uefas ordförande Michel Platini att tänka på i sin förändringsiver.
Les Enfants Terribles
Frankrike har genomgått en katharsis efter spelarmyteriet i VM för två år sedan. Ändå ser landets förhoppningar framåt i EM i sommar ut att vila på en kvartett ”bad boys”.
Hatem Ben Arfa är tillbaka i landslaget. Han fanns med när förbundskapten Laurent Blanc i dag presenterade utlandsproffsen i den provisoriska EM-truppen. Med Mathieu Valbuena, Loïc Remy och Florent Malouda antingen påverkade av skador eller svag form, kan Ben Arfa ta sig hela vägen, även peta Jérémy Ménez ur startelvan.
”Jag vill fortsätta att vara en enfant terrible, men jag vill att folk ska känna att jag är en enfant terrible som mognat”, sade han tidigare i år i L’Equipe. Här är hans polare i offensiven.
Hatem Ben Arfa
Karim Benzema
The Good Guy: Numera tung målskytt även i Real Madrid och nybliven spansk mästare efter succésäsong.
The Bad Guy: Ökänd för sina bilfärder, utpekad i prostititionshärva och framröstad som en av Frankrikes mest impopulära idrottsmän.
Franck Ribéry
The Good Guy: Flyfotad ytter som bidragit till att Bayern München spelar Champions League-final om en dryg vecka.
The Bad Guy: Liksom Benzema uppmärksammad i prostitutionshärva och dessutom nummer ett på listan över mest impopulära idrottsmän.
Samir Nasri
The Good Guy: Kvick liten lirare, med fin balans och blick för spelet. Nu ytterst nära att bli ligamästare med Manchester City.
The Bad Guy: Retade upp Arsenal – och Frimpong – med klubbyte. Har anklagats för attitydproblem och lämnades liksom Benzema utanför VM-truppen 2010.
Hatem Ben Arfa
The Good Guy: Teknisk och snabb vänsterfotad lirare som gillar överstegsfinter och som efter benbrott gjort en briljant vårsäsong i Newcastle.
The Bad Guy: Bråkstake redan som ung, fajtats fysiskt med lagkamrater samt verbalt med tränare och religiösa hiphopare.
Alla lagen i EM-grupp D har sina problem med lagdelar. Grovt uttryckt skulle man kunna säga att Ukraina har det med målvakter, Sverige med backar, England med anfallare och Frankrikes problem är mittfältare.
”Det har under längre tid handlat om en plats: i spelets hjärta”, påpekade Blanc i dagen L’Equipe, och har tvingas konstaterar att hans favoritspelare, den ack så skadedrabbade Abou Diaby missar EM.
Utlandsproffsen som tagits ut
Backar: Philippe Mexès (Milan), Adil Rami (Valencia), Laurent Koscielny (Arsenal), Younes Kaboul (Tottenham), Patrice Evra (Manchester United), Gaël Clichy (Manchester City)
Mittfältare: Yohan Cabaye (Newcastle), Florent Malouda (Chelsea), Samir Nasri (Manchester City)
Anfallare: Franck Ribéry (Bayern München), Karim Benzema (Real Madrid), Hatem Ben Arfa (Newcastle)
En möjlig startelva i EM
Hugo Lloris – Mathieu Debuchy, Adil Rami, Philippe Mexès, Patrice Évra – Yann M’Vila, Yohan Cabaye – Franck Ribéry, Samir Nasri, Hatem Ben Arfa – Karim Benzema
”Det är rent guld”
Milanoderbyt var sprakande. Tifot, fotbollen, målen, Zlatan v Júlio César. Alltihopa. Men det var i Trieste avgörandet skedde och det är de okommenterade bilderna från en länk efter slutsignalen som etsar sig fast mest.
I 20 minuter följde jag som förhäxad bilderna från innerplan utan annat ljud än det från arenan. De jublande bortafansen som rusade in, den leende Chiellini som snabbt strippades till bara kalsongerna. Men också de små udda scenerna. Supportern som med triumferande min vandrade omkring med sin exakt utskurna tårtbit av gräsmattan (hade han haft med sig verktyg för det? i vilket fack sorterar man in sådana fans?). Eller de där två poliserna på innerplan, som likt romerska legionärer med sina stora sköldar poserade vid sidan av en storögd liten flicka för ett foto.
Chiellini hissas av segerfirande fans.
Det är rent guld. Det är fortfarande inte alla som förstått det magiska i dessa stunder. Man går till studio. Man går till reklamavbrott. Man bryter sändningar. Det finns undantag. Som Eurosport när Dortmund mötte Bayern München. De flyttade helt enkelt ut studion på planen efter slutsignalen, sög in spelarna och stämningen där och lämnade den inte på säkert 20 minuter.
Själv har jag också en ny tv-kärlek i mitt fotbollsliv: spelartunnelkameror. Oftast helt avskalad från den där efter-stor-match-euforin, men också med bilder som säger mer än ord och som bidrar med små pusselbitar i helhetsupplevelsen.
Som FA-cupfinalen Chelsea-Liverpool från Wembleys tunnel. Den avmätta handskakningen mellan lagkaptener i korridoren, landslagskamraterna. Gerrards blick någon annanstans (ca 2.00). Fritt för tolkning. Om man så vill.
Eller värmen mellan de två skadade brasilianarna Lucas Leiva och David Luiz. Kanske ska man bli rädd för sig själv, för även de mest trivial saker fastnar. Hur spelarna radar upp sig, graveringen i bucklan…och vad är det Luis Suarez sörplar på (1.16)?
Men det känns som man kommer nära.
Genomslaget för spelartunnelkameror har kommit med Manchester City. Särskilt City-Arsenal, med relationen mellan spelarna, Clichy som tvingas på en Arsenaljacka. Små anspråkslösa pärlor. Jag kommer att leta efter fler i helgen, när bilden av Citys stora dag mot Queens Park Rangers ska kompletteras. Eller om det i stället blir bilden av ett Titanic-drama som ska fullbordas.
Någonstans sitter Mourinho och ler
”Man jävlas inte med José Mourinho”. Jag ser framför mig hur portugisen väser fram orden, där han sitter vid brasan, sakta stryker en kattrygg och ler ett djävulskt leende när nyheterna om Andy Carrolls ”spökmål” når honom. Revansch för Luis Garcias ”spökmål” på Anfield 2005 som Mourinho till denna dag ältat.
På Wembley i dag fick Liverpool stryk av Mourinhos gamla kärngäng: Cech, Terry, Lampard och Drogba. För några veckor sedan kunde Mourinhos också njuta av hur Chelsea välte fienden Barcelona över ända. Hans gamla gäng, hans gamla taktik.
Fast egentligen bäddade Liverpool självt för sitt nederlag i dag. Att pilla sig i naveln i 60 minuter vinner inga titlar. Att ha ett mittfält med Downing, Spearing och Henderson tar en inte tillbaka till fotbollens topp. Det gör knappast Kenny Dalglish heller.
Ljusglimten i dag var Andy Carroll. Som en oxe som lyckats kränga av sig tyngden av sin gigantiska prislapp stångades hans ursinnigt i Chelseas straffområde. Ofta hånad för den där prislappen, ofta klumpig i stilen. Men det här är fortfarande en ung anfallare i början av sin karriär. Han kan ha en framtid i Liverpool, rent av bli värdefull.
När Dider Drogba var i Carrolls ålder nötte han bänk i Le Mans i franska division två. 10 år senare är han i viktiga matcher fortfarande en av världens bästa anfallare. Och han älskar Wembley. Fyra mål i fyra FA-cupfinaler och åtta mål på åtta Wembleymatcher.
Drogba och tränare Roberto Di Matteos framtid blir de kluriga kontraktsfrågorna för Chelseas ledning efter säsongen. Sentimental skäl kan bli så starka att det väger över till förlängningar om Chelsea upprepar cupmagin om två veckor mot Bayern München.
Bayern München, ja. Real Madrids banemän, Arjen Robben…det känns som att det inte kan uteslutas att Mourinhos ande vilar över händelserna på Allianz Arena.
* * * * *
En del Chelseafans störde den tysta minuten för Hillsboroughoffren under FA-cupens semifinal. En del Liverpoolfans buade ut nationalsången i dag. Att det ska vara en sådan ansträngning att bara hålla käften någon ynka minut.
Jonas Olsson: ”Problem med Suarez”
Hur tror Jonas Olsson i West Bromwich att det går i FA-cupfinalen? Vilken spelare i Chelsea respektive Liverpool tycker han är jobbigast att möta? David Fjäll söker svaren.
Mou, mästare och motsättningar
Det är inte José Mourinho som vinner ligatiteln. Det är Real Madrid. Det är gänget som svetsats samman under resans gång och till slut haft styrkan att välta Barcelona över ända. Som kan nå 100 poäng, något ingen mäktat med förut. Som redan passerat målrekordet på 107 och nu är uppe i 115.
Det är också en av få gånger Mourinho inte vill stå i centrum, efter en titel. Nu dessutom på grund av sin pressbojkott (som dock inte gällde portugisisk tv). Ändå gör han det likt förbannat.
Som en tränarvärldens Zlatan Ibrahimovic har han retat upp folk efter vägen, men hela tiden samlat på sig titlar oavsett land. Nio säsonger, sju ligatitlar, fyra länder. Dessutom två Champions League-triumfer. Och han är fortfarande bara 49 år. Det kommer mer. Vare sig man gillar honom eller ej.
* * * * *
Mitt i allt guldfirande finns några scener som stör.
-Konfrontationen mellan Javi Martinez och Cristiano Ronaldo. Känslorna till trots, borde inte spelarna kunna uppträda med större värdighet efter slutsignalen när Spanien just fått ett nytt mästarlag?
-Jag älskar passionen på San Mamés. Jag hade uppskattat den ännu mer om man kunnat lägga rivaliteten åt sidan i just detta ögonblick.
-Till och med Josep Guardiola kändes otajmad i dag. Gratulationer till Real Madrid skickades med ett Mourinho-aktigt tillägg om att ”många saker har hänt som har dolts av vår tystnad”.
-Det hade varit befriande om även de rivaliserande sporttidningarna för en dag gav nyblivna mästare sitt ögonblick, och inte som Sport och El Mundo Deportivo i dag, kände det tvunget att smeta över med Messi på omslagen i stället.
