Harmony Korines ”Spring Breakers” blir nog min favorit i Venedig. En film om att revolutera mot den eviga tomheten, och om rap och rövar.

Tjejerna Candy, Brit, Faith och Cotty är fyra små, snygga och uttråkade collegebrudar som hatar tillvaron. De bor i en stad där ingenting förändras. Precis innan vårlovet kommer de till en av livets hårda insikter: det finns ingen utdelning med alla mål man sätter upp.  Varför i helvete ska man gå i skolan, liksom?

De rånar en diner och sticker ner till spring break i Florida med pengarna. Ett modernt Sodom för unga människovarelser.

Kåta tjejer i bikini snortar kokain från varandras bröst och bong-rökande birakillar i bakvänd keps häller öl över dem på golden shower-manér. Solen bränner, Skrillex dubstep-drop spränger högtalarna och alla röjer så hårt att man vaggas in i en vulgo-pornografisk hypnos.  Harmony Korine hjärntvättar sin publik genom att dra ut på festen i en evighetslång scen och till slut känns det som att vara med på festen, och att den är precis som den kristna flickan Faith beskriver för sin mormor i telefon: ”alla är så snälla här!”.

 Som ofta när fester spårar ur dyker polisen upp. Så även här. Tjejerna hamnar i häktet men en rappare som kallar sig Alien betalar borgen för Faith och hennes kompisar, och leder dem bort från slöddret på stranden till sina thug-kompisar med vapen och bättre musiksmak (rap). Alien är en grovjobbande knarklangare som mest extraknäcker som rappare. Hans livsfilosofi är att göra fel på alla punkter där folk tycker att han borde göra rätt.

Han älskar vapen, kepsar och pengar. Har guldtänder i munnen, dollartecken tatuerat i nacken och registreringsplåten ”BALLR” på sin Camaro-cab. Likt rapparen Lil Wayne som kallar sig själv marsian, kommer Alien från en annan planet.

James Franco smälter in i rollen lika lätt som bregott på varm toast. Han gör musse pigg-gangstern sexig.  Någonstans är han också en sårad romantiker, och trots allt krimskrams är han trovärdig för att han har integritet i sin omoral, och tjejerna har mer respekt för honom än de deffade collegegrobianerna.

 Alien är löst baserad på den verklige rapparen Riff Raff, som var påtänkt för rollen som sig själv innan James Franco knyckte rollen. Riff Raff ansågs för knäpp till och med för MTV:s realityserie ”From G:s to Gents”, där gangsters skulle rehabiliteras till svärmorsdrömmar med varierande framgång (Riff Raff blev utkastad när han bara försökte promota sig själv). Aliens kompis-som-vänds-till-fiende i ”Spring Breakers”spelas av kokainrapparen Gucci Mane, känd för att ha tatuerat in en stor glasstrut i ansiktet (och således hävdar sin kylighet) är en magisk bonus.

Harmony Korine blev känd för manuset till ”Kids”, där han visade att han fattat kraften i ungdomars sexualitet, och sen hyllad för att ha gett perspektiv på en rätt osynlig social klass i ”Gummo” (1997) – om ”white trash”-kids i Ohio. Han har samma blick här, och visar den oemotståndliga lockelsen i att fly till en värld utan regler,  ”liminal fas” som det heter på akademisk skitnödiska. Eller, Korine vill inte visa den från ett realistiskt helikopterperspektiv – utan simulera upplevelsen av hur oskrivna strukturer smulas sönder, i den grad konsten tillåter. Ett antropologiskt sätt att närma sig ett spirituellt tillstånd, kanske.

 Jag hoppas bara att ”Spring Breakers” är lika bra när jag ser om den som den känns just nu.
Efter att ha tuktat hjärnan med sydkoreansk incestfilm och Terrence Maliks voice-over-arthouse fanns det ingenting bättre än tre tjejer i rosa rånarluvor som dansar med hagelgevär till Britney Spears ”everytime”.

 Spring break 4-ever bitches.

 

fotnot: ”Spring Breakers” får svensk biopremiär under 2013.