Debatten om filmen Play har gått varm de senaste veckorna. Filmen om fem pojkar från förorten som rånar tre vita medelklassungar har väckt upprörda känslor kring klass, rasism och civilkurage. Vi på filmbloggen har sammanfattat debatten från alla kultursidor och igår genomfördes ytterligare en debatt, på Bio Rio i Stockholm.
Jag var inte där. Istället umgicks jag med några av mina kulturmarxistiska vänner, drack glögg och våndades över hur enögd och pinsam debatten varit. Hur kunde alla vara så blinda? Hur kunde så många intellektuella människor vara så film-illiterata att de inte såg vad Ruben Östlunds film egentligen handlade om?

Alla debattörer har helt klart bortsett från de religiösa aspekterna av ”Play”, som i en enkel läsning är en allegori över Jobs lidanden i Bibeln. Ett slags test för att de vita, sekulära, pojkarna skall återfå sin tro på Gud genom olika prövningar. På detta sätt är ”Play” väldigt mycket en religiös propagandafilm om skulle kunna citeras av Göran Hägglund.
Kärnfrågan i filmen är dock en annan. I en tidig scen i filmen försöker de svarta ungdomarna övertala de vita att ge upp sin mobiltelefon med det så kallade ”Brorsan-tricket”, ett av de vita barnen ger upp och säger ”men ta bara mobilen” då han tror att de svarta barnen ska råna dem. En av rånarna säger ”Hallå, är du dum eller, tror du att vi ska råna dig?”. Istället fortsätter processen med mobilen resten av filmen. Flera debattörer har pekat på att Play visar en materialistisk värld. Och den här scenen skulle kunna tolkas som att det inte är prylen i sig som är viktig, eftersom medelklasspojkarnas farsa förmodligen kan köpa en ny mobil till sin son nästa dag, utan maktutjämnandet som de svarta killarna uppnår genom psykisk mobbning. Att de vill jämna ut de orättvisa skillnader som samhället tillåter mellan svarta och vita och rika och fattiga.

Men, denna tolkning är fel. Min bibliotekarie-vän Marre var först med att förstå att mobil-”stölden” egentligen handlade om den största frågan mänskligheten står just nu: klimatmedvetande.
Pojkarna stjäl helt enkelt mobilen för att återvinna teknik. De metaller som utvinns ur gruvor i Kongo och vars industri förstör grundvattnet i de områden där mobilerna tillverkats. De svarta pojkarnas kupp är inte annorlunda än djurrättsaktivister som släpper ut minkar eller eko-terrorister som saboterar fabriker. Hur kan ni ha missat att mobilen är en symbol för västvärldens konstanta ignorans för hur skört ekosystemet är?

Scenen med vaggan som lämnats vind för våg på ett tåg är intressant och har tolkats, t ex av Stefan Jonsson i DN, som en symbol för hur massinvandringen konspiratoriskt smyger sig in i Sverige. Men för oss som haft på oss rätt glasögon är det fullkomligt uppenbart att scenen är en kommentar till skogsindustrin, och hur mycket vi slösar med trä, som vore det vatten, för att bygga sådana dyra vaggor. Man skulle kunna  kalla ”Play” för en propaganda för ekologiska lervaggor, och det väljer jag att göra nu.

Nyckelscenen i filmen kommer när en av de vita pojkarna tappar fattningen och klättrar upp i ett träd. Detta kombinerar Östlund patos för klimathotet och hans lite obehagliga nyandlighet. Trädet symboliserar självklart naturen och när en av pojkarna känner sig hopplös är det hans sista sätt att söka tröst, samtidigt som han klättrar uppåt för att komma närmare en högre makt och be om syndernas förlåtelse så att prövningarna slutar.

Hur kan ni inte se att detta är vad filmen egentligen handlar om?