Hej igen. Nu har solen gått upp efter tre dygns mordormörker här i Göteborg. Därför tänkte jag ära er läsare med en kort avrapportering.
Jag har sett två ganska poröst berättade filmer från krisens Aten. ”Boy eating the bird’s food” och ”A.C.A.B – All cats are brilliant”.

”Boy eating the bird’s food” handlar om en ung kille som lever på svältgränsen tillsammans med undulaten i sin lägenhet, och som han genom olika kortsiktiga planer försöker försörja (telemarketing, pantsätter sina datorhögtalare för tre euro). Skitjobb i en tillvaro utan tro på framtiden. Den namnlöse snubben driver omkring i ett hopplöst töcken – som inte förklaras eller kommenteras – vilket gör att Aten blir klaustrofobiskt på ett rätt påtagligt sätt.

Filmen är också baserad på Knut Hamsuns roman ”Hunger” från 1890 – en klassiker om hur människans psyke bryts ned i den moderna storstaden. Det blir ju faktiskt ännu värre då vi känner till bakgrunden: Greklands unga underklass har svikits av samhället, trojkan, den äldre generationen…huvudpersonen har inte ens ork till motstånd, mest en känsla av vanmakt. Samtidigt klamrar han sig krampaktigt kvar vid hoppet om kärlek, och det är rätt vackert att se.

”A.C.A.B” betyder som de flesta vet ”All cops are bastards”, vilket Constantina Voulgaris leker med i titeln till sin film ”All cats are brilliant”. Konstnären Elektra hänger i Atens anarkistklick som av förståeliga skäl hatar polisen (en stor procent är nazister eller nazistsympatisörer). Hon har även en pojkvän i fängelse för diverse småbrott, och som döms till 25 år samtidigt som rättssystemet låter korrupta politiker och företagsledare gå fria. Elektra försöker hantera vardagen som ensamstående morsa och sina föräldrar som verkar ha fastnat i 70-talets revolution. Klass och generationklyftorna skildras mer direkt än i ”Boy eating bird’s food” och Voulgaris har varvat dramat med dokumentärt material från demonstrationer.
Jag kan inte påstå att jag satt på helspänn under ”A.C.A.B”. Filmen rör sig ganska mycket i det nedklottrade vänsterområdet Exarchia där Elektra promererar omkring med kameran som följeslagare i en lite pseudo-Godard-anda. Det är lite skönt att det inte händer så mycket hela tiden och med tanke på situationen i landet är det faktiskt svinbra med vardagsskildringar från en slags människor man sällan ser på film. Och jag förstår inte riktigt varför med tanke på att deras sort är de mest sympatiska.

Jag besökte Aten i somras för att skriva reportage. Det var deprimerande, men coolt att se hur många unga f.d. ”livsstilsanarkister” låtit det bli mer än t-shirts och musikpreferenser och ett sätt att organisera demonstrationer och små ledarfria alternativ till den offentliga sektorn (som inte längre fungerar). Även om de ibland blir lite överdrivet förälskade i sina egna slagord.
Jag blev extra Göran Greider-blödig av en ganska anspråkslös scen när Elektra tapetserar över en reklamskylt för någon öljätte med en hemmagjort flyer för en punkkonsert.