Godnatt och hejdå Gokväll.

Så var året med Gokväll slut. En gång i veckan har jag åkt upp till Umeå, lekt med världens finaste redaktion, träffat rasande intressanta gäster, blivit ompysslad av Maud och Alexandra i sminkrummet, blivit utbjuden på galej så fort jag sovit över av alla möjliga gokväll-människor och nästan lärt mig hålla tiderna när vi bandar. Men där nådde jag inte ända fram. Och nu är det dags för Ebba att komma tillbaka! Ebba – tack för lånet av jobbet  och välkommen tillbaka.

Saker jag lärt mig under det här året:

1. Patrik Sjöberg ÄR verkligen sjukt lång.

2. Richard Herrey går inte igång på det där med guldskor längre.

3. Har du fina skinnskor så vårda dem för tusan!

4. Pekka Heino gillar smisk med liten spatel.

5. Roy gillar att smiskas hårt med större spatel!

6. Johanna Westman har lärt mig vikten av att göra Rilette!

7. Susannes tryffel är totalt ljuvlig.

8. Beppe lagar för jävla god mat och bjuder gärna på den – vilket är väldigt trevligt.

9. Vill du låna rökelser – hör av dig till Inger!

10. Att alltid komma hungrig till tv-huset, så man kan äta riktigt, riktigt mycket av Annelies goda luncher!

11. Ärligt talat – jag kan göra den här listan hur lång som helst. Jag har haft så innerligt mysigt och kul på Gokväll. Nu mot nya äventyr!

12. En sista grej. Jag slutar ju att blogga här förstås. MEN! Alla ni fina människor som jag hängt med här – följ med mig till nästa ställe. På självaste julafton sätter min och Anettes hemsida lite blygsamt igång. Och där bloggar vi tillsammans. Jag får inte länka här på SVT, men om vi säger så här. Vi heter Husmorsorna. Sätter man ett ” .se ” efter det så hittar man fram. Du är mer än välkommen! På julafton alltså. Skickar in en lite påminnelse hit på julafton om du skulle råka ha vägarna förbi. Puss och kram!

johanna
IMG_3568
IMG_3491
patrik

God Hobbit!

IMG_0153
IMG_0163
IMG_0164

Och ibland måste man bara lyfta blicken från julen en liten stund och ägna sig åt hobbitar. En fin sak med barn är att man slängs in i världar som man inte hade besökt annars. Som hela den här Herr Tolkiens världar. Jag läste aldrig hans böcker som ung, och inte som aningens äldre heller. Min närmsta relation till dessa sagor var några killar i klassen på gymnasiet som spelade spel sent in på nätterna och dagen efter (runt skolmatsalens fiskbullar) ylade om dvärgar, drakar och demoner de mött under natten. Jag trodde det var droger med i bilden, men har nu förstått att så var det inte. Det var han Herr Tolkien som hade ett par fingrar med i spelet. Men nu har jag tre döttrar. Som läser böcker, ser på film och älskar den här världen. Även några vuxna vänner med samma passion har nystats fram. Och då är inte jag den som är den! Jag hänger på! Så när dagen för premiär av Hobbit del två nalkades var jag inte sämre än att jag bjöd på middag a´la Hobbit. För mat går jag alltid igång på. Surfade mig fram till mystiska mytiska sidor där Hobbitars favoritrecept avslöjades, hur, var och  när de vill äta. VAD de vill äta, vad de verkligen inte vill äta. Till slut fick jag för mig att hobbitar fanns på riktigt och det var ju bäst att bjuda de där hobbitarna på en rejäl middag eftersom de verkar vara väldigt hungriga typer. Jag lagade grönsakssoppa med vitt vin och cheddarost, någon skum paj med massor av korv och morötter i, en stor tårta full med morötter den också, ljummen äppeldryck med kanel, kannor med öl och en stor sallad med ägg och krasse var tydligen ett måste för varelser av denna kaliber. Senap gillar de också! Sen kom det både hobbitar och några alver på besök. De åt, sjöng och skrålade. Och jag kom på mig själv med att plötsligt vara utklädd till Rosie. En hobbit som tydligen lagar korvpaj och är gift med den finaste av hobbitar. Och det jag stilla tänkte på väg mot biografen med magen full av hobbitmat var att ” vilken sabla tur att vi är människor och inte hobbitar. Tänk att försöka laga mat för en hobbit-julafton. DE äter mycket mat i vanliga fall. Deras jular måste bli helt abnorma.” På vägen hem från bion kom jag på att hobbitar kanske inte ens firar jul. Det kanske är en ren vila 24/12 i hobbitland?  Måste kolla upp detta. Den här hobbit-grejen kanske är ett riktigt vettigt alternativ när allt kommer omkring. 

Konsten i att inte gråta i en källare på julafton.

Kära du.

Nu ska du andas alldeles lugnt, sätt dig mjukt och läsa den här lilla sagan innan du jul-yrar iväg för att hinna ungefär tusen saker.  Detta lilla stycke saga handlar om tre saker. Emma, julafton och förväntningar. Titta, nu börjar den!

Jag älskar julen. Innerligt, oförställt och direkt. Men jag hatar stress. Stress och förväntningar höga som vägen till månen. Julen är som ett enda litet myrbo av just förväntningar. Och många av oss stressar ihjäl sig för att försöka leva upp till alla de här snöflingevita drömmarna.

Vi kan stressa ihjäl oss rent socialt eller med att rulla köttbullar tills vi svimmar rätt ner i glöggen av utmattning. Själv har jag suttit och gråtit i källaren för att alla inte är så glada som jag önskat. Det är sorgligt. Du ska inte sitta i en källare och gråta på julafton. Du ska inte heller känna tryck över bröstet samtidigt som du hackar lök till en frestelse.  Jag har slutat med sånt. Totalt.

Nu firar jag jul sittandes vid ett par tända ljus samtidigt som jag tindrar i kapp med julgodiset. För jag har släppt sargen. Låtit julen bli vad den blir. Satsat på det kort jag tycker är roligast och härligast. Låtit andra människor sköta resten av korten. Jag tok-städar inte innan jul, allt är så murrigt i mörkret ändå, ingen ser någon skillnad. Så låt dammråttorna vara med och fira jul! Bjud dem på lite julost. Jag hoppar inte runt bland en massa släktingar hela dagen lång, jag sitter still. Det är så svårt att tindra och springa gatlopp samtidigt. De som vill är mer än välkomna hem till mig. Vänner, släkt, dammråttor och grannar. Kom bara. Dörren är öppen.

Jag har öppnat hjälp-famnen. Slutat tro att ensam är stark. Ensam blir svag till slut, så numera ber jag om hjälp. Och får det. Vi människor gillar att hjälpa, vi mår bra av det. Vi kan nästan kalla det där hjälpandet själva jul-hjärtat. Så be om hjälp med det du tycker är jobbigt och strössla andra med det du har lätt för. Jag älskar julgröt och gör den bra efter min julgrötsproffsiga pappas recept. Alla som vill kan få en gryta gröt av mig! Ta för dig, gröten står i köket.

Julgranar, dekoration och silverputsning i all ära. Men strunta i det om du inte får energi av det. När jag är trött, men ändå vill ha julbedårande hemma köper jag sju meter rött bomullsband. Och så knyter jag små röda band precis överallt. Och då kryper julstämningen fram. Fast minus stress.

Släkt. Kanske måste vi prata lite om den också. De flesta av oss älskar vår släktingar, men det är inte alltid de älskar varandra åt alla håll och kanter. Så det kan bli spänt och konstigt med känslorna runt julgranen. Du vet väl? Att du får fira jul med precis vem du vill. Ja, precis med vem du vill! Häftigt va?! Med bara dig själv, dina närmaste vänner eller med det där lumpargänget du träffade på Riche förra veckan. Ja, det finns faktiskt inga regler alls. Man kan blanda också. Både vänner, släkt och lumpargäng – samtidigt. Det skulle nog kunna bli riktigt härligt frejdigt.

Julklappar har vi också. Jag minns en jul. Då jag var oändligt ledsen av olika anledningar. Livet hade gått i tusen bitar och jag var en trasa. Att handla julklappar fanns inte på kartan. Men vad stod det utanför min dörr fyra dagar innan jul? Jo, två stora säckar med julklappar till min familj, och främst mina döttrar. Jag gråter bara jag tänker på det. Det var fina vänner, som visste hur mitt liv var just då, som utan ett knyst samlat ihop pengar och köpt allt vi kunde tänkas önska oss. Det är det närmaste jag kommit julen tror jag. Själva meningen med julen. Och då tänker jag inte på alla de där klapparna, utan på omtanken från mina vänner. Den där varma, osjälviska omtanken. Fasen vad den är inspirerande!

Så sitt kvar ett litet tag nu, och verkligen fundera. På hur du vill och orkar att din jul ska få skrida fram. Ja, just skrida. För jag tror julen och vi människor mår bäst av en skridande jul. Inte en galet springande.

Ha det fint och unna dig livets goda ända till påska ( då kan du börja om igen!). Själv ska jag gå över till några vänner och titta på dem medan de gör julgodis. 100 % julkänsla – noll procent stress. God jul!

IMG_2307.JPG
IMG_2344
IMG_3169

Mellan dröm och verklighet

Ibland är livet lite som ett gammalt Ratata-album. Och då menar jag detta alltså. För en gångs skull pratar jag inte i flummiga metaforer. Jag menar att livet känns precis som ett Ratata-album. För att precisera detta kan jag säga att det känns som albumet Mellan dröm och verklighet. Jag träffar Mauro. Vi står bredvid varandra och ser allvarliga ut. Plötsligt är vi i svartvitt. Undra om han blir till omslag med alla han möter, eller om det vara något speciellt som hände bara mellan oss.

IMG_6706
IMG_6814

 

 

Vikten av att vila

Ibland kan man behöva sig en lite åthutning. November var en ganska hektisk månad för mig. En stor flytt, samtidigt som jag både spelade in alla Gokväll för november samt bandade de andra för december. En liten influensa på det också – bara för att krydda upp det hela.

Så kom december. Tomt i kalendern förutom lite glögghejsan här och där, samt att jag ska skriva ett synopsis på ny bok till min förläggare. Synopsis är alltså att jag skriver vad hela boken ska handla om fast på typ tre sidor. Har gått och grunnat på det där ett bra tag, har en historia nästan färdig, men den sitter inte riktigt. Äh – det där ska jag hinna lösa i december. Och nu är jag här – mitt i december. Stirrar håglöst på synopsispappret där det sitter lite ensamma klisterlappar och skramlar. Inget rör sig i skallen. Det är liksom helt tyst. Som ett sånt där ljudisolerat rum där det nästan piper för att det är så tyst. Piiiiiiiiip.

Så går jag på kalas hos en nära vän med min pipande skalle. Vi äter tårtor och pratar lite för högt om allt möjligt, och jag ylar om min tomma skalle. Då tittar min vän på mig som om jag var dum i huvudet ( vilket jag ju faktiskt är just nu också). Hon förklarar tydligt för mig att ” men vad tror du? Att du bara kan ösa järnet med en grej och sedan direkt bara hoppa över till något nytt och göra det briljant? Glöm det. Nu vilar du ett tag. Gå på bio, läs tidningar, ta en promenad, så ska du nog se att det slutar pipa så där ödsligt. Skärp dig människa”. Och direkt efter att hon sagt det skärpte jag mig.

Vi kan glömma bort vikten av att vila. Att fem minuters vila kan förvandlas till fem timmars ork. Eller en veckas vila som magiskt sedan väcker en gammal trött hjärna till liv. Vila är som glittrande stjärnstoff över oss. Som singlar ner från ingenstans och väcker oss till liv. Redan efter en dag av vila börjar min hjärna morra igång. Den noterar nya saker, börjar fundera och analysera. Kroppen vill röra på sig igen. Längtar efter att röra sig.

Tänker på julen som stundar. Som borde vara vila för oss alla. En vila mellan gammalt och nytt år. Vila efter hård höst. Men istället för att vila gasar vi upp oss ännu mer. Sätter sinnessjuk press på oss själva som ingen chef i världen skulle komma undan med. Du ska jobba heltid, baka och sylta så fort du får tid över, bränna alla sparpengar på presenter till andra, umgås nära med släktingar du i vanliga fall kan ha lite svårt för, vara glad hela tiden, tända ljus och komma ihåg att släcka dem, ta in ett träd i vardagsrummet och klä det i blingbling, dricka glögg med arbetskompisar där i mellan, glöm inte skinkan!, skicka vykort till alldeles för många människor, städa hus och hem kliniskt rent samt tänka på Jesus lite också.

Glöm nu allt jag skrev om julen, och kom ihåg bara en enda sak: vila. Lägg dig ner ett tag, med varm pläd över benen och blicken i fjärran. Vila. Hämta kraft.

Här nedan följer ett vackert bildspel på Gokvälls bildproducent och fotograf Dennis. Han kan konsten att vila. Under dagarna i Vaxholm då vi bandade decembers program passade han på att vila så fort det blev en tillstymmelse till paus. Vi andra sprang runt och försökte se ut som vi jobbade, men Dennis vilade. Shit Dennis – du kan bli rik på det här. Starta ett vilo-center! Låt människor komma i busslaster och vila med dig. Lära sig konsten att vila. Direkt från mästaren.

IMG_4889
IMG_4893
IMG_4913
IMG_4914
IMG_4925
sist

Mustaschkampen!

Detta är en kamp av vikt. Denna kamp skall tagas på allvar. Kampen handlar om vem som har den snyggast mustaschen. Är det Jonas, Emma eller Dennis? Jag tycker personligen att Jonas och Dennis överläppsfjun är aningens glesa. Ser inte min mer mäktig ut på något sätt?

2.

Vikten av att stirra på nya väggar!

Ibland vill man pröva nytt. Byta plats och stirra på sina gamla vanor från en ny vinkel. Även Gokväll kan slås av den lusten. Därför packade vi ihop kameror, en liten bit av redaktionen och lämnade Umeå för Vaxholm. Och där, mitt i hjärtat av den lilla kuststaden gömmer sig ett café. Men inte vilket café som helst. Nej, detta är konstnären Lena Linderholms café.

Glöm allt som heter less is more. Här jobbar vi på mitt favorittema less is tristess och massor is more! Massor av tavlor, koppar, fat, julgranar, fåtöljer, böcker, kakel, lampor och jul, jul, jul! Till och med en gammal uppstoppad svan hittade vi. Och denna svan är inte bara en vanlig Svenne-svan. Nej, nej – detta är Ingemar Bergmans svan. Som bland annat spelat sig själv i Fanny och Alexander. Ja – titta på filmen – du kommer hitta svanen utan problem, den har faktiskt en ganska stor roll.

Så här boade vi in oss. Och kände som en ny energi komma rusande. Av att göra på nytt sätt, i ny miljö och med andra förutsättningar. Det var lite som att vara på klassresa. Fast utan lärare. Eller bara med lärare. Och utan elever. Det beror lite på hur man ser det. Rasande mysigt var det i alla fall.

IMG_4884
IMG_4885
IMG_4887
IMG_4903
IMG_4898
IMG_4899
IMG_4918

Äta skit på djurparken.

Här är en fråga som jag verkligen, verkligen skulle vilja ha svar på. Vet bara inte riktigt vem jag ska fråga… Jag kastar ut mina frågor, men en som varit i branschen länge, drivit sommarland och gillar mat är ju Bert Karlsson. Jag provar att fråga honom.  Bert, varför serverar varenda satans nöjespark i hela Sverige skit som föda? Bert, varför syns inte ett uns av all den kunskap vi har om mat på nöjesparker? Bert, varför måste allt man äter vara friterat bara för att man äter det på en nöjespark?

Jag är totalt fascinerad faktiskt. Sitter här och försöker tänka efter, försöker hitta ett enda ställe, som på något vis liknar en nöjespark eller djurpark, och där jag ätit riktigt god mat… Nej, jag kommer inte på ett enda ställe, och då har jag varit på riktigt, riktigt många.

Jag är ute med alla ungar och man i en bil och körde runt i Sverige. Stannar på såna där ställen där familjer stannar för att roa sig lite, där det ska skrattas, lekas och ätas. Vi snackar Gröna Lund, Orsa Björnpark, Liseberg, Tomteland, Astrid Lindgrens värld, Skara Sommarland, såna place. Så vill vi äta något gott och härligt mitt i allt roande på de här parkerna, oj, det finns många ställen att välja mellan, vad ska vi ta? Nu ska vi se på menyn här… Vad står det? Jag ser inte riktigt… Jo, de serverar s.k.i.t. Inget annat? Nej, inget annat. Bara skit. Dyr är den också. Skiten alltså.

Värst var det nog i en djurpark långt upp i norr.  Denna vackra park med vilda djur som lufsar runt ( väldigt långt borta i och för sig, så man ser dem knappt, men ändå). Jag och döttrarna är inne på en utställning om polarvärlden. Där det står mängder av text om vidden av att sluta äta kött, att tänka på miljön. Vi är alla fyra hungriga och känner att nu, nu ska vi äta något totalt oköttigt till lunch, kanske en sallad? En sallad för världen! Det finns en liten matvagn av något slag precis utanför dörren till Polarcentret. Där de bara serverar… kött! Idel gamla korvar, friterade nuggets och sega burgare. Precis utanför detta världsmissionerande polarmecka!? Vi vägrar äta. Vandrar 50 mil känns det som, för att nå en restaurang på höjden, där det bara måste vankas någon liten godsak. Nix. Hamburgare, feta kycklingrätter och gegg. Inte ett uns av stil eller känsla. Gröna Lund är också ett enda stort garvande skämt. Stelfriterade langos i långa rader. Inte ens Liseberg kan skaka fram något ätvärt. Eller Skansen! Detta myller av kultur och knätofsar och pedantiskt återskapande. Vad kan man äta där? Riktigt äckliga, stela hamburgare för 75 spänn. Bra tänkt där Skansen. Hur ni nu tänkte…

Hur blev det så här? Hur kan ett helt matälskande folk acceptera att det bara serveras skit så fort det ska ätas på någon nöjespark? Och hur resonerar alla nöjesparker, när de väljer att med en dåres envishet bara serverar riktigt kass mat? Vad skulle hända om man på djurparken långt upp i norr  hade en riktigt, riktigt fin liten salladsbar utanför det där polarcentret? Med krispigt goda sallader, enkelt och snabbt mixade fruktdrinkar och bröd från något lokalt bageri? Det är inte svårare att servera sallad än grillad korv. Eller tänk den som verkligen öppnade ett bra ställe på någon nöjespark… Oj, oj, vilken affärsidé. En restaurang med god mat… Ja, det skulle kunna funka, det låter ju rätt logiskt ändå…

Själv ska jag sluta äta på såna där ställen. Jag ska bli som min egen gamla mamma. Som varje gång vi skulle iväg på någon sån här typ av park packade stor matsäck. Tonfisksallad med egen rhodeislandsås, smörgåsar, juice, frukt och kanske en duk att bre ut för en fin liten matstund. Jag har ätit min sista sega nöjesparkslangos.

Bye bye langos. Bonjour tonfisksallad.

PS: Kära nöjesparksägare, här nedan är tre bilder på lätta, rasande goda, vegetariska och billiga rätter. Pumpasoppa, nudelwok och ärtpesto. Jag kan laga dem i en husvagn utan problem. Så jag tror ett restaurangkök skulle klara biffen. Klart slut.

IMG_1611.JPG
IMG_2557
IMG_2824.JPG

 

Dregen och Sorans pepparkakor

Nu kommer en kärleksförklaring här. Var beredda. Den är till Gokväll. Det jag tror är Gokvälls storhet, är att redaktionen behandlar alla som kommer hit precis lika. Jag ska ge ett exempel. Ikväll är ju Dregen och Soran Ismail gäster. En rockgosse av tuffare slaget samt en komiker som man vet är redo att bygga kommande skämt på det som dyker upp i hans väg.

Många andra redaktioner skulle känt av läget, handskakat lite coolt med Dregen och dragit några snabba vitsar med Soran. Don efter person liksom. Men inte på Gokväll. Här väntar istället stora pepparkakor med gästernas namn samt en röd len rosett. Hur ofta ser man en pepparkaka som det står Dregen spritsat på? Nej, alldeles för sällan. Soran och Dregen blev överlyckliga. Dregens av smycken tunga musiker klappade i händerna av lycka över glöggen som Susanne blandade ihop. Vandrade sedan runt med små glöggmuggar och pratade kryddor i mun på varandra. Men gladast blev Dregen över att även hans son Sixten fått en pepparkaka. Varsamt packade han ner både sin och sonens pepparkakor i en kartong och tog med sig hem.

Pepparkakor, mjuka kanter och norrländskt lugn gör bra saker med människor. Och det där med att gästerna inte bara kan komma till studion, riva av det de kom för och sedan åka hem. Nej, nej – det går inte på Gokväll. Här är man uppe i Norrland och här får man vackert stanna tills flyget tar en hem igen. Och det är alldeles perfekt. Det lunchas ihop, fikas ihop, repas ihop, flygs ihop och när det väl är dags för själva programmet så är man kompisar.

IMG_0063
IMG_0064
IMG_0068
IMG_0062

 

Men sen när man hälsat på sina pepparkakor , smuttat på glöggen och lärt känna varandra så kan det ibland bli att det går över styr. Vilken tur att jag älskar när man hoppar över styret och springer rätt ut bland stjärnorna. Russin gillar jag också.

IMG_2087

 

Tårtan och jag

Det drar ihop sig för bokslut på Gokväll för min del. Och vad passar då bättre än att bjuda sina allra bästaste arbetsvänner på lite tårta? Och nej, det är inte jag som bakat tårtan ( även om jag önskar att det vore så). Det är en briljant människa som heter Johanna som skapat detta mästerverk. Det var lite rödamattan känsla när den landade på redaktionen. Kamerorna smattrade och alla ville bli plåtade med kändisen. Tårtan alltså.

PS: Och så tackar jag Maud för de stiliga bilderna som visas här. På mig och kändisen. Emma och Tårtan.

IMG_1470