Bloggens Allsvenska Awards 2016

Vem förkroppsligade Hillary Clintons slagord från valkampanjen mot Donald Trump, och vilka hanterade säsongens största nederlag på det mest hedersamma sättet? Bloggen har sammanfattat den allsvenska säsongen 2016 i tio små awards – vissa utmärkelser är mer smickrande än andra, men alla är lika relevanta. Här har ni den, säsongens viktigaste summering.

Årets when they go low, we go high: Andreas Alm

Till slut träffade skiten fläkten i AIK, och träningsanläggningen svämmade över av journalister som ville vara på plats när Andreas Alm officiellt fick sparken. När styrelsen och övriga ledningen i klubben gjorde sig otillgängliga för kommentarer och hela bördan föll på Alm, skötte han det bättre än någon hade kunnat kräva. I en situation där många andra hade tappat det, svarade han lugnt och metodiskt på frågor och pratade med alla som ville.

Årets mest oförtjänta kritik: IFK Norrköping i Eliasson-gate

Det är inte konstigt att vi ibland fastnar i saker som det inte är någon stor idé att diskutera, eftersom vi lever i tider då fotbollen är så tillgänglig att vi vill ha (och kan få) svar på precis allt. Men det här var väl ändå lite av en ickefråga i slutändan, va? Det går liksom att köpa både att han skulle ha spelat mot AIK, och att han inte skulle göra det. Det var med andra ord en diskussion om huruvida IFK Norrköping borde gjort en superrimlig grej eller en annan superrimlig grej.

Årets mest förhastade: Djurgårdens förlängning med Pelle Olsson

Nog för att man som betraktare utifrån ibland gör det lite för lätt för sig och kritiserar beslut som känns stökiga i efterhand men säkert var riktigt luriga när de fattades. Men det här, Djurgården, det kan nog inte ses som något annat än ett svaghetstecken. Att något ska ha förändrats så drastiskt på de fyra matcherna efter förlängningen, som man inte redan hade kalkylerat med rent riskmässigt, det känns knasigt. Vem som är ansvarig för felskäret är dock svårt att veta, men det lät på ett par uttalanden från Bosse Andersson som att det var ett styrelseinitiativ att avskeda Olsson.

Årets bäst hanterade nederlag: J-Södras supportrar i Norrköping

Vad gör man när man åkt buss i två timmar och laddat för möte med regerande mästarna, och får se sitt lag göra årets kanske sämsta insats? När man torskar med 5-1 och ingen ljusning finns i sikte? Ja nä, man drar igång ett kongatåg på bortastå. ”Tåga om du älskar Södra, hey hey!” är nog årets bästa ramsa dessutom.

Årets debatt: Avbrutna matcher och skrivbordssegrar

Två matcher i år bröts utan att återupptas och fick sitt slutresultat genom Svenska fotbollförbundets olika nämnder. Oron över att serien skulle avgöras åt det ena eller andra hållet på grund av detta hängde över Allsvenskan ett litet tag, men turligt nog slapp det bli så. Trots det fattades det mycket välkomna beslutet om att avbrutna matcher i större utsträckning ska kunna spelas klart, tack vare att man förlänger deadline för när matchen måste vara avslutad. Bra!

Årets kapten: Astrit Ajdarevic under U21-OS

Här hade man kunnat ge priset till Markus Rosenberg, som fullständigt förkroppsligar allt hans Mamö FF står för. Men det går i slutändan inte att bortse från Astrit Ajdarevic korta men intensiva period som kapten för U21-landslaget i somras. Som han trivdes! Han mös på presskonferenserna, skickade oneliners till journalisterna och höll brandtal. När han väl fick stå där och vara landslagskapten rådde inga tvivel om att han skulle maxa upplevelsen, och för detta älskar bloggen honom.

Årets wtf did I just watch: IFK Göteborg – Malmö FF på Gamla Ullevi

Mycket har sagts om den där gudsförgätna matchen då en banger kastades in och smällde precis intill Tobias Sana, som svarade med att skicka upp en hörnflagga i publiken, och där allt toppades av att en hockeyspelare som firade SM-guld stormade planen. Det har funnits många olika åsikter kring samtliga inblandades ageranden, men känslan de allra flesta delade efter matchen var: vad ända in i glödheta var det jag precis såg?

Årets feltänk: Nanne Bergstrand om kvinnorna och bengalerna

Nanne Bergstrand sa att vi måste få ner på användandet av bengalerna om vi ska få fler kvinnor och barn att komma till fotbollsarenorna. En generalisering som givetvis är helt uppåt väggarna, och som han dessutom valde att stå fast vid när bloggen ifrågasatte om det verkligen kan stämma. Han baserade tesen på kvinnor han kände, helt enkelt.

Årets märkligaste följetong: Avdic och skorna

Från allra första början ryktades det om att Denni Avdic helt enkelt inte ville spela i Adidasskor, som att det var någon form av divafason. Det skulle dock snart komma fram att Avdic hade stora problem och att fötterna blivit totalt mörbultade. Match efter match fick han avstå spel på grund av att inga skor passade hans arma fossingar. Till sist visade det sig att lösningen, i form av Per Karlssons gamla skor, stått och samlat damm rakt framför näsan på honom hela tiden. Så det kan bli.

Årets lättnad: Ängelholms åkte ur Superettan

Efter att ha levt på konstgjord andning under många år, och efter att ha avverkat livlina efter livlina, åkte Ängelholms FF slutligen ur elitfotbollen och spelar nästa år i Division 1. Det var väl nästan lika bra, va? Dels för att de vid flera tillfällen inte klarat att betala ut lön till spelarna, men framför allt för att vi helt enkelt får en sak mindre att bråka om nästa år. Det är alltid lite gött.

Önskelistan inför Allsvenskan 2017

Allsvenskan 2016 stängdes igår, och sorgearbetet är i full gång. Vill man leva lite i förnekelse eller kanske förhasta sig för att slippa vara deppig så kan man börja spana inför 2017 – för världens bästa serie kommer ju trots allt tillbaka, även om det känns avlägset just nu. Bloggen försöker i alla fall hålla modet uppe och har redan nu plitat ihop sin önskelista inför nästa år. Här är sju grejer som gärna får sätta guldkant på Allsvenskan 2017.

Johan Bertilsson går till Sirius

Enligt principen ”han hade varit en stjärna om han spelat i en storklubb” borde väl bloggen egentligen ha försökt placera sin stora MVP-favorit för året i Stockholm eller Malmö. Men det har ju aldrig varit hans grej, det där med att spela under alltför stor press. En allsvensk nykomling med fräsch framtoning, alldeles lagom stort intresse och en stark tro på den egna idén känns som Bertilsson-territorium. Make it happen, Bergstrand.

Pawel Cibicki blir kung i Malmö

Han är ingen ung talang längre, den gode Cibicki. Han har under sin tid i J-Södra visat att han håller en hög allsvensk nivå när han är som bäst, och MFF tror på honom såpass att de skrivit kontrakt över 2019. Men nu får tiden vara inne för Cibick, som faktiskt fyller 23 före nästa säsong – upp till bevis att han är gjord av storklubbsvirke. Detta säger bloggen med kärlek, få saker vore mäktigare än att Cibicki fick bli kung i Malmö 2017.

Micke Stahre spelar ut hela Micke Stahre-registret

För det första ska han ju bli officiellt klar för Häcken, men bloggen räknar iskallt med att det händer vilken dag som helst nu. När han väl kommer ska han vara sådär dryg och rolig och välfunnen som bara Micke Stahre kan vara, hela säsongen lång. Han ska göra konstiga intervjuer, smarta intervjuer, mynta nya uttryck och sprida det där lika delar härliga och lika delar skräckinjagande garvet runt sig. Sen ska han ju vara en duktig tränare också, men något annat håller bloggen för osannolikt.

stahre-jpg

De yngre tränarna sätter agendan

Såhär va: Det finns ett gäng riiiiktigt spännande tränarnamn i den här serien. Jimmy Thelin är en av dem, Graham Potter en annan, Jens Gustafsson en tredje – ni vet redan detta. Hur som helst så börjar det bli time för den här trion, kanske Axén också, att ta en lite större plats i surret kring framtidens fotboll. Med all respekt för Nanne Bergstrands fotbollskunnande så har han ju ändå inte lyckats förankra så väl vad det är han menar när han pratar om framtiden. Och bloggen är rent krasst mer intresserad av att höra vad de yngre förmågorna säger, de som trots allt väntas vara de stora namnen om tio år. Att hoppas på under 2017 är alltså massor av visioner och debatter kring hur fotboll ska spelas under de här herrarnas kommande glansdagar.

Paulinho får vara frisk hela året

Om den här killen inte hade varit skadad under nästan två tredjedelar av 2016 hade han varit det säkraste betet någonsin för att vinna skytteligan. Det är faktiskt en ren fröjd att se Paulinho spela fotboll när han är som bäst, men det var tyvärr ganska länge sedan han gjorde en hel säsong. Han har fyllt 30 nu, så många fler chanser blir det inte heller. Därför ber bloggen till fotbollsgudarna om att vara snälla mot Häcken-anfallaren, och låta honom dominera en sista gång.

paulinho-jpg

Serien avgörs i omgång 30

Det var ett superhärligt år det här, på många sätt och viss. Man ska inte gnälla egentligen, när Allsvenskan precis som vanligt bjudit på massor av överraskningar. Men ett av seriens signum är ju trots allt att det är så jämnt att man knappt ens hänger med i svängarna. Under den sista omgången 2017 kräver bloggen att guldet potentiellt kan landa på minst tre olika arenor, och att resultaträkningen är så snurrig att man inte ens klarar av att ta den i huvudet – det ska krävas livetabell för att veta vem som för stunden har labbarna på pokalen. Okej? Okej.

DRÅP, den hypotetiska skyttekungen och the magic number

Skytteligan hit och målvaktsliga dit. Assistkungar och publikrekord i all ära – men ska man sammanfatta säsongen måste man leta lite längre för att kunna utröna hur det verkligen sett ut. Bloggen har sammanfattat sina favoriter bland alla miljarders olika statistikspaningar som finns att hämta från Allsvenskan 2016.

De bästa av de näst bästa. Vad har Anders Christiansen, Markus Rosenberg, Victor Claesson och Paulinho gemensamt? Bland annat att de är erkänt duktiga och väl firade fotbollsspelare, vilket litegrann förtar hela poängen med den här spaningen. Men! Det här är viktigt ändå, för man ska aldrig glömma vikten av brett utspritt målskytte. Nu kanske du förstår vart detta är på väg – de här spelarna är de som gjort näst mest mål i de lag där skytteligans topp 3 återfinns. Viktor Prodell har gjort 13 mål i år och det ska han ha kredd för, men vad skulle man gjort utan Cleassons åtta?

claesson-jpg

9161 is the magic number. Alla vet att storklubbar som Hammarby och Malmö drar storpublik vecka ut och vecka in, och de flesta har nog noterat att Allsvenskan som helhet smög sig över två miljoner besökare även i år. Men hur många människor går i snitt på fotboll, inräknat hela spektrat från publikhysterin på Södermalm till bottenharvandet på Falkenbergs IP? Jo, det gör 9161 personer (efter omgång 29). Detta är alltså svensk fotbolls magiska nummer, och åtminstone bloggen hade nog faktiskt gissat att den var lite lägre.

RÅP eller DRÅP? Det var i somras efter att Örebro-kaptenen Robert Åhman-Persson tacklat någon på ett sätt som var lite.. mja, utanför lådan, som Aftonbladets Robert Laul döpte om honom till DRÅP. Fiffigt, och såhär inför seriens absolut sista omgång även fullt korrekt. Det är nämligen just Åhman-Persson som noterats för allra flest varningar i år, hela elva stycken faktiskt. Sen ska man ju inte glömma i det sammanhanget, att nyckelspelare som han hamnar i fler situationer och därmed löper högre risk att varnas. Men ändå!

”Våga skjuta, tufft o göra mål”. Så går en gammal ramsa, med ett rätt så solklart budskap. Men hur mycket hänger det ihop, det där med att skjuta mycket och träffa rätt ofta? Vad gäller Vidar Kjartansson och Sebastian Andersson, så ligger de båda topp fem i antal skott och antal mål. Sambandet gäller dock inte alla som skjutit mycket – Astrit Ajdarevic, Michael Olunga och Saman Ghoddos har gemensamt att de ligger topp fem i antal avfyrade skott, men inte kommit upp i så värst många mål. Allra mest ineffektiv av de här fem spelarna är Ajdarevic, med 62 skott och bara fyra mål.

allsv-oskast-01nh-jpg

Om bara om hade funnits. Skytteligan är ju rätt så fisljummen i år. Kjartansson leder fortfarande inför sista omgången på sina 14 mål, och det känns väl trist. Men om nu om hade funnits, om han hade blivit kvar – hade han vunnit då? NEJ! Det hade han inte. Lyssna på den här vetenskapliga uträkningen: Kjartansson snittade 0,7 mål per match i Malmö FF. Christoffer Nyman gjorde i snitt 0,47 mål per match innan han lämnade Peking. Men bäst snitt av alla hade *trumvirvel* Marcus Antonsson! Hela 0,83 mål per match gjorde han innan flyttlasset gick till Leeds. Skyttekungen 2016 hade alltså återfunnits i Kalmar FF, om inga spelare hade lämnat Allsvenskan i år. 24,9 mål hade han gjort – det vet man.

Öppet krig i Göteborg

Efter att ha varit en rätt så ljummen stad rent rivalmässigt i några år, bröt det plötsligt ut fullt krig mellan två klubbar i Göteborg. Det var Örgryte vs. Blåvitt efter en infekterad övergång, och alla inblandade uppträdde precis lika klantigt.

Ska man vara riktigt petig så började väl allt det här egentligen för flera år sedan, då Sebastian Ohlsson lånades ut från IFK Göteborg till Örgryte. Såhär i efterhand var det väl inte så mycket med det egentligen – det blev en lyckad utlåning, han skrev på permanent för ÖIS och har varit där sedan dess.

Utvecklingen har nu gått såpass bra att IFK Göteborg bestämde sig för att lägga vantarna på Ohlsson igen, och det var i måndags som klubben officiellt meddelade att han skrivit på för tre år med Blåvitt. I ett första meddelande på hemsidan kommenterade Ohlsson flytten såhär:

-Det är en återkomst jag drömt om under mina år i ÖIS.

Med andra ord, han har drömt om att gå till klubben man hatar passionerat om man håller på Örgryte.  Med spelarens bakgrund i Blåvitt i åtanke är det givetvis inte orimligt att han känner så, men det var här situationen började bli lite stökig. Två dagar senare skrev Örgryte ett meddelande på sin hemsida, med rubriken ”Med anledning av att Sebastian Ohlsson lämnar ÖIS”. I det meddelandet berättade man att Ohlsson inte kommer spela säsongens sista match, och att man dessutom ställer in den planerade uppvaktningen av Ohlsson för att han nått 100 spelade matcher för klubben. Man skrev också att man inte vetat om att spelaren skulle presenteras redan nu – att man fått reda på det med en timmes framförhållning, och inte hunnit stoppa det.

Göteborgs lokalmedia snappade upp meddelandet och ringde Mats Gren, som tände på alla cylindrar. GP:s Eric Hilmersson skrev på Twitter: ”Aldrig hört Mats Gren så arg. Det kom rök ur min mobil.”

-Det är den största jävla lögnen, kommenterade Gren i GP-artikeln. Jag blir så jävla irriterad och jag fattar inte hur de kan skylla på oss. Sebastian gjorde läkarundersökningen hos oss vid 12 i måndags och sedan skrev han på kontraktet. Sedan ringde jag Pierre Edström (klubbdirektör, ÖIS) någonstans kring halv tre på eftermiddagen. Jag berättade att Sebastian bestämt sig och att vi ville presentera honom i samband med matchen. Pierre tackade för informationen och sa att det är inga problem alls. Och så kommer de nu och säger att de inte informerats? Är det vårt fel att deras internkommunikation inte fungerar? Jag tycker det är totalt fräckt att skylla på oss.

Ord och inga visor alltså. Örgrytes Edström kontrade sedan med att han inte hade uppfattat det som en fråga från Gren, utan mer som ett konstaterande att de skulle presentera Ohlsson vid den här tidpunkten. Dagen efter, alltså igår, backade Edström något och medgav att han åtminstone hade kunnat försöka säga nej.

Krig inför öppen ridå mellan Göteborgsklubbarna, det ser man inte varje dag numera – Blåvitt är ju en såpass självklar nummer ett och derbyna är inte stekheta längre. Örgrytes ledning underskattade nog hur mycket känslor detta skulle röra upp, och har nu också berättat att de fått över 100 mail från arga supportrar om hur presentationen gått till. Förmodligen agerade man utifrån viljan att svära sig fria från ansvar gentemot just supportrarna.

Men var det bara Örgryte som gjorde fel? Nej. Jag skulle påstå att varenda kotte som varit iblandad i det här har gjort fel. Ohlsson behöver faktiskt inte säga att han drömt om att lämna Örgryte för deras största rival. Hos IFK Göteborg ska det ringa varningsklockor, och de ska låta bli att lägga ut det citatet. De ska helst även kunna vänta en vecka med att presentera spelaren. Men när de nu presenterade honom direkt ska Örgryte inte skarva med sanningen, för det där med en timmes varsel visade sig ju inte stämma. Det är helt enkelt oproffsigt agerat från start till mål, och alla är lika skyldiga.

I efterhand har både IFK Göteborg och Örgryte ändrat i sina meddelanden på hemsidorna. Blåvitt har tagit bort Ohlssons citat, och hos ÖIS står det nu att de blev informerade ”några timmar innan”.

Att vara bäst i ett dåligt lag

Jo Inge Berget, Alexander Isak, Daniel Sjölund och Jakob Ankersen – det är lätt att hitta uppmärksammade stjärnor bland Allsvenskans toppklubbar. Men man får inte glömma de där spelarna i lagen som har en lite tyngre säsong – de som ändå gnetar på där match ut och match in utan att få något vidare genomslag. Bloggen har plockat ut sina favoriter från de fyra lag som ligger längst ner i tabellen, och resonerat lite kring deras framtid.

Jesper Karlsson, Falkenberg

Frågan är om det ens kommer fram hur stor potential den här spelaren har, med tanke på att spelet har hackat en hel del för Falkenberg. När det går emot är det svårt att avgöra – vad hade hänt om den där passningen hade hamnat rätt och hur hade den där situationen slutat om anfallskompisen rivit upp rätt yta? Det är till största del retoriska frågor detta, men bloggen känner sig hyfsat säker på att Karlsson kan få mer uträttat i ett lag som fungerar bättre. Han borde, och kommer förmodligen, byta klubb inför nästa säsong – förhoppningsvis till ett mellanstort lag där han kan få en framträdande roll och inte hamnar på bänken.

Johan Bertilsson, Gefle

Den här killen har gjort 16 poäng i år – den enda som har fler är SM-guldvinnaren Magnus Wolff Eikrem. Det är helt sinnessjukt bra jobbat. Jämför även gärna med Viktor Prodell och Sebastian Andersson på 15 poäng vardera. Det är såna MVP-vibbar över Bertilsson att det nog inte liknar någon annan i årets upplaga av Allsvenskan. Frågan är hur han resonerar framöver – det är alldeles solklart att han skulle kunna flytta till en annan klubb om Gefle åker ur. Frågetecknet är att han inte haft den mest spikraka karriären, och aldrig riktigt har presterat om han inte fått långsiktigt förtroende och trygghet. Givetvis utan att kunna veta så tänker bloggen att han kanske kan tänka sig att vara kvar i Gefle för att inte riskera att tappa flytet igen.

Skärmklipp

Jordan Larsson, Helsingborg

Av alla pressade spelare i Allsvenskan är frågan om inte Jordan Larsson är mest pressad av alla. Han spelar trots allt i en väldigt speciell klubb, som inte har resultaten med sig. Dessutom är hans farsa Henke Larsson, OCH tränare. Nu verkar han hantera det bra, och har förutom att avstå från att prata med media någon gång här och där, faktiskt agerat väldigt samlat. Men det går inte att låta bli att undra hur bra han skulle kunna bli i en miljö där man får jobba ostört och slappna av. Huruvida han ska byta klubb går nästan inte att diskutera ens, det lär han inte göra förrän det är dags att gå utomlands. Här är en kvalificerad gissning att utgången på säsongen avgör framtiden – åker Helsingborg ur kan det såklart hända att Henke tar en utländsk klubb, och helt enkelt plockar med sig Jordan.

Stefan Silva, Sundsvall

Den här killen tyckte förmodligen att det var fruktansvärt roligt med fotboll i våras, när Sundsvall var ett lite starkare lag och de hade vind i seglen. Silva var under åren i Sirus under många storklubbars lupp, och när han nu växt in i den allsvenska kostymen lär aktierna stärkts ytterligare. Silva borde rimligen göra sig bäst i ett lag där det finns en plan och ett bygge som han har en tro på, och där han får chansen att bidra med mål. Med ny (eller nygammal) ledning i form av enbart Joel Cedergren, och kanske någon ny förmåga på mittfältet så känner sig bloggen rätt säker på att Giffarna kan hitta tillbaka till ett sådant bygge redan till våren 2017. Kanske är Silva den av de här fyra spelarna som skulle göra allra mest rätt i att ha is i magen och helt enkelt stanna kvar.

Av med hatten för Malmö – vad finns kvar av 2016?

Omgång 28 stängdes tidigare i veckan, och den delen av tabellen som fortfarande är spännande blev efter Helsingborgs förlust ännu mer spännande. Detta ska vi såklart prata mer om, men först: av med hatten och upp med händerna för Malmö FF.

Diskussionen om ett dominant Malmö FF och huruvida det är bra för svensk fotboll att de varit starka i Europa, lämnar ibland en eftersmak som inte känns helt rimlig. Bloggen är den första att önska en jämn tabell där tre-fyra lag fortfarande slåss om det i de sista matcherna, och där ett Norrköping som träffar plankan mycket väl kan vinna. Samtidigt så kan man ibland ana en underton mitt i allt det här, av att Malmö inte riktigt ska ha förtjänat sin framgång. Man kan förvisso ha invändningar mot att Champions League-pengarna är såpass stora, men man får inte glömma att andra svenska klubbar har fått chansen att förvalta såna situationer och misslyckats. MFF, med Daniel Andersson vid rodret, värvar hittills oerhört smart sett utifrån de förutsättningar man skaffat sig. Man har konsekvent plockat in spelare som är riktigt bra, men som ändå ser en utveckling i att spela i en toppklubb i Allsvenskan.  Att Kjartansson piper iväg efter ett halvår som 26 år gammal skytteligaledare betyder inte så mycket i det sammanhanget, så länge en stomme med spelare som Wiland, Berget och Rosenberg fortfarande är motiverade. Den där balansen, att inte tappa fotfästet och sväva iväg när pengarna trillar in, ska man inte ta för givet att en sportchef enskilt och en klubb som helhet klarar av att hålla.

Det är bara att ta av sig hatten och sträcka upp händerna för ett Malmö FF som gett sig själva möjligheten att vara såhär bra, och sedan tagit den. De vinner för att de har hela registret – en bra ekonomi, en klok ledning, en bred och skickligt sammansatt trupp, rätt mentalitet och en publik som pushar dem att inte prestera en milimeter under sin förmåga.

Men, en avgjord serie med två omgångar kvar väcker ändå frågan – vad finns nu kvar av 2016? Europaplatserna är satta och Falkenberg åker ur. Sundsvall säkrade allsvenskt spel nästa år trots förlust mot Göteborg. En enda fight återstår, den mellan Helsingborg och Gefle, och den ser ut att kunna bli en rysare. Helsingborg ger sken av att vara alltmer pressade, inte minst på grund av det snabba baklängesmålet efter kvitteringen mot Djurgården – men även för att Henke Larsson verkar ha kulminerat i sin stundtals tveksamma hållning gentemot media (har du missat Larssons märkliga intervju med Sportbladet – läs eller lyssna pronto). Samtidigt har inte Gefle förlorat på fem matcher, och ser ut att kanske inte ha förbrukat sitt nionde liv än.

Mer då? Ptja, skytteligan ska ju avgöras. Både John Owoeri och Victor Prodell har påbörjat ett sista ryck för att kravla sig över Kjartanssons 14 fullträffar, och det vore ändå välkommet att någon som spelat hela året tar hem det.

Så visst har vi anledning nog att fortsatt kasta ljus över Allsvenskan de här två sista omgångarna – sen ska vi titta på önskelistan över saker som gärna får hända 2017. Den är givetvis lång redan nu.

ÖSK har mest otur i Allsvenskan

Som fotbollssupporter får man ofta för sig saker. Man får för sig att ens lag är ett höstlag, att en viss domare har något emot ens klubb, att en viss motståndare är ett boogey team eller att man inte kan vinna på ett visst underlag. Det är en stor del av att vara intresserad av fotboll – att hitta mönster på ren magkänsla och sedan älta det. Det är såklart mest bara en rolig krydda på tillvaron att ha sina egna idéer om hur saker ligger till, så länge det handlar om hyfsat harmlösa grejer.

Men om man vill, så kan man göra som en riktigt pigg lyssnare till min podd gjorde. Han heter Marcus och han fick för sig att laget han håller på, Örebro SK, alltid möter lag som är inne i en bra trend. Sen tog han det steget längre, och bestämde sig för att kolla upp huruvida det stämmer. Han gjorde det genom att sätta en Excelsnurra på att räkna ut var i trendtabellen (antal poäng och målskillnad de senaste fem omgångarna) lagen man mött i snitt har legat under året. Snittet för samtliga lag ligger på 8,5 – har man ett lägre snitt än så har man alltså haft otur med spelschemat, och har man högre snitt har man haft tur. Såhär ser tabellen ut som helhet:

Örebro 6,71
Jönköping 7,14
Helsingborg 7,19
Norrköping 7,86
Djurgården 8,10
Östersund 8,24
Kalmar 8,33
Falkenberg 8,38
Hammarby 8,5
Malmö 8,81
AIK 8,90
Gefle 9,29
Sundsvall 9,38
Göteborg 9,43
Elfsborg 9,57
Häcken 10,10

Poddlyssnarens ingångstes här stämde alltså – Örebro SK har i snitt mött lag som legat på plats 6,71 i trendtabellen och har därmed haft det svåraste spelschemat. Men vad finns det då mer för intressanta tendenser här? Jo, till exempel att båda nykomlingarna gjort en bra säsong trots att de ligger topp sex i oturstabellen – credd till detta.  Av topplagen är det helt klart Malmö och AIK som blivit serverade bäst förutsättningar, medans Norrköping fått kämpa med att möta lag med bättre form.

Det är en populär åsikt att Göteborg, Elfsborg och till viss del även Häcken har utmanat alldeles för dåligt i toppen i år. Är man av den uppfattningen får man lite vatten på sin kvarn här, då dessa tre lag ligger längst ner i tabellen och alltså har haft mest tur med motståndets form. Däremot kanske den som är besviken på Djurgården och Helsingborgs säsonger, hittar anledning att förlåta dom en smula här.

Bloggen är i vanliga fall av den bestämda åsikten att det inte existerar någonting som heter tur i fotboll, men här är det svårt att hitta ett bättre begrepp. Sen går det såklart inte att utifrån enbart den här informationen veta hur mycket lagen påverkats av motståndarnas trend. Men utgår man från att man påverkas lika negativt av en motståndare i bra form som man påverkas positivt av en motståndare i dålig form så kan man i alla fall slå fast att årets tydligaste lag är Hammarby. De ligger så nära man bara kan komma snittet, och har alltså vare sig haft tur eller otur. Bajens nuvarande poängskörd på 38 pinnar är alltså precis så bra som de är.

Jesper Karlsson + Daja = Sant?

En nykomling som stal showen (igen), en publik som försvann, och en önskedröm inför 2017 som var svår att värja för. Fotbollshelgen har i vanlig ordning bjudit på massor av godbitar, och här är bloggens favoriter.

Wilsons psykning av Skrabb

Snackar man om Gefle snackar man oundvikligen om Simon Skrabb, som mycket väl kan vara Allsvenskans bästa spelare av de som spelar i ett för dåligt lag. Skrabb är inlånad från FF Jaro, och åker Gefle ur bryts lånet. Var han ska ta vägen inför nästa år, nu när degradering ligger ganska nära tillhands, är en fråga de flesta som nördar Allsvenskan ställer sig. Någon som missat hypen fullständigt är dock Sundsvalls stjärnskott Peter Wilson. Inför mötet mellan de två Norrlandslagen i fredags drog han till med den kanske mest klassiska härskarteknik som existerar – ”vem är du?”. Det var i en intervju med Sundsvalls Tidning som Wilson fick frågan, och var fullständigt oförtstående: ”Simon Skrabb? Jag har ingen koll på honom.”

Video: Minns Skrabbs galna mål i förra årets sista omgång, då för Åtvidaberg.

ÖFK satte sig själva i centrum igen

De lyckas ju gärna med det – visst minns väl alla hur de fick en yrvaken svensk fotbollspublik att haja till när de mötte Hammarby på Tele2 Arena i våras? Nu har de gjort det igen, och de gjorde det mot ett Malmö FF som har öppen gata att promenera hem guldet. När allt skulle handla om att MFF sopar rent resten av matcherna, så fick vi istället se Östersund koppla greppet om matchen och inte släppa det på 90 minuter. Bloggen har sagt det förr, men det tål att sägas igen – Allsvenskan skämdes bort med två riktigt inspirerande nykomlingar i år.

Publikfiasko på flera håll

Oktober, elljus, duggregn i bästa fall och för optimistiskt val av jacka – vet inte folk att det är det som är fotboll? Till Behrn Arena i Örebro dök 4628 personer upp för att se matchen mot Helsingborg, vad hände där? Ska det skyllas på att ÖSK inte har så mycket att spela om kan vi istället rikta blickarna mot Östgötaporten – 5723 blev publiksiffran när Norrköping säkrade europaspel nästa år. Det är ju inte klokt vilken underkänd siffra. Passa på att gå på matcherna för bövelen, för snart är det över. Snart står vi här med bara hockey att titta på.

Jesper Karlsson + Daja = Sant?

På tal om att vara väldigt bra i ett väldigt dåligt lag – Jesper Karlsson, Jesper Karlsson. Idag gjorde han mål på en tabbe av Christopher Telo, men det var hans tionde poäng i år – och det är inte lätt att åstadkomma när man spelar i ett lag som vunnit futtiga två matcher på hela säsongen. Samtidigt briljerade Daniel Sjölund i Norrköping med framspelningar till båda hemmalagets mål, och det var svårt att inte drabbas av en liten önskedröm. Tänk att få se Sjölund slå de där patenterade bollarna till en sån som Jesper Karlsson nästa år. Jesper till Peking känns rimligt på alla sätt – ett lagom steg, han skulle få en framträdande roll direkt och en bevisat bra miljö att utvecklas  i. Och viktigast av allt, passningar precis där han vill ha dom.

loftet-jpg

Dags för Lundevalls upprättelse

Sedan Simon Lundevall kom till Elfsborg har han periodvis blixtrat till och periodvis varit en hackkyckling. Han känns som en sån där spelare som man skulle kunna prata i all evighet om hur mycket fotboll han har i sig, men inte komma på så värst mycket han fått uträttat. Ibland kommer inte potentialen ut, men bloggen har ändå länge vurmat för den här killen. På Tele2 Arena ikväll brann Simon Lundevall, han var inblandad i allt. Och bloggen hoppas att det fortsätter flyta på såhär under de sista omgångarna, så att Lundevall har med sig en upprättelse och ett självförtroende in i nästa säsong.

De nya tränarna – vem lyckades bäst?

Vilka slutsatser kan man dra när man går igenom poängmässiga förändringar, kort- och långsiktigt, efter ett tränarbyte? Bloggen har försökt ta reda på det och kommit fram till att svaret är: allt, och nästan ingenting.

Fem lag har bytt tränare mitt under Allsvenskan 2016, och bloggen vill givetvis ta reda på vilka som lyckades bäst – men GIF Sundsvall har sorterats bort. Det här beror på att det helt enkelt spelats för få matcher sedan de gjorde sin förändring på tränarsidan. Fyra matcher är ett lite för tunt underlag för att kunna slå fast effekten – vi får helt enkelt titta närmare på det efter säsongen. Här följer dock uträkningar på hur poängskörden förändrades i Norrköping, AIK, Djurgården och Gefle – både totalt sett och kortsiktigt, efter att de fått sin nya tränare på plats.

Norrköping – Jens Gustafsson gjorde sin första match 9 juli

Janne Andersson: 12 matcher, 24 poäng (2 poäng i snitt)
Jens Gustafsson: 14 matcher, 29 poäng (2 poäng i snitt)
Differens efter tränarbytet (snitt/match): +0,07
Trend före bytet: 3 poäng på 3 matcher
Trend efter bytet: 7 poäng på 3 matcher

Kommentar: Om det gör någon skillnad för hur man vill utläsa effekterna, så ska det kanske för protokollet sägas att Norrköping inte bytte tränare för att få bättre resultat – utan för att man helt enkelt blev tvungna. Det här kan alltså mer ses som en sammanställning av hur väl man parerade sitt tränarbyte. Jens Gustafsson klev trots allt in till ett dukat bord på ett annat sätt än de övriga tränarna, som ju kom in i klubbar som behövde sättas på rätt köl.

bb160723bb357-jpg

AIK – Rikard Norling gjorde sin första match 16 maj

Andreas Alm: 8 matcher, 12 poäng (1,5 poäng i snitt)
Rikard Norling: 18 matcher, 41 poäng (2,27 poäng i snitt)
Differens efter tränarbytet (snitt/match): +0,77
Trend före bytet: 4 poäng på 3 matcher
Trend efter bytet: 9 poäng på 3 matcher

Kommentar: Här ska det poängteras att detta förmodligen var en ganska dyr historia, något som kanske gör en jämförelse med andra tränarbyten lite orättvis. Det är givevis inte alla lag som har förutsättningar att bryta ett kontrakt med en tränare, samtidigt som man tar in en såpass högprofilerad person som ersättare – även om man är fullt kapabel att göra analysen att just det vore det bästa för klubben.

Djurgården – Mark Dempsey gjorde sin första match 8 augusti

Pelle Olsson: 16 matcher, 15 poäng (0,93 poäng i snitt)
Mark Dempsey: 9 matcher, 19 poäng (2,11 poäng i snitt)
Differens efter tränarbytet (snitt/match): +1,18
Trend före bytet: 0 poäng på 3 matcher
Trend efter bytet: 4 poäng på 3 matcher

Kommentar: En tanke värd att bära med sig gällande siffrorna för Djurgårdens tränarbyte är att man i första hand tog in Dempsey för att få kortsiktiga resultat. Tidpunkten för bytet skvallrar om detta (se trend på Pelle Olssons sista tre matcher), samtidigt som man också valde att till en början skriva ett väldigt kort kontrakt med Dempsey (säsongen ut).

markdemp-jpg

Gefle – Thomas Andersson gjorde sin första match 9 juli

Roger Sandberg: 12 matcher, 5 poäng (0,41 poäng i snitt)
Thomas Andersson: 13 matcher, 11 poäng (0,84 poäng i snitt)
Differens efter tränarbytet (snitt/match): +0,43
Trend före bytet: 0 poäng på 3 matcher
Trend efter bytet: 3 poäng på 3 matcher

Kommentar: Detta tränarbyte är, av fullt naturliga skäl, den mest uppenbara budgetlösningen. Hade Gefle haft råd med ett annat drag än att sparka huvudtränaren och ge ansvaret till sin assisterande, så är det inte otänkbart att de hade gjort det. Man motiverade trots allt beslutet med att man behövde en ny röst, och Andersson har varit i klubben länge – så nog fanns hans prägel där redan innan.

Vad kan man då dra för slutsatser?

Massor. Eller inga alls, det beror på hur man vill se på saken. Börjar vi med att titta på trendbrotten så höjde Jens Gustafsson poängskörden för Norrköping med fyra poäng på tre matcher, men han kom också in i laget efter att Janne Andersson haft en av sina mer ljumna perioder under det senaste året. Rikard Norling är den som gjrode den största ökningen, med fem poängs höjning på tre matcher. Då kan man, om man vill, slå fast att han var den som ordnade det bästa trendbrottet. Men! Man kan också argumentera för att en ökning från noll till fyra, som är Mark Dempseys facit, är bättre – eftersom laget uppenbarligen var längre ner i dyngan innan han kom in, och därmed bör ha varit svårare att styra upp. Samtidigt så måste då också Gefle har varit svårare att styra upp, och trendmässigt så var bytet till Thomas Anderson bara marginellt sämre än bytet till Mark Dempsey.

Men resultaten övertid, då?

De är ju såklart mest intressanta, det är ju trots allt en tabell efter 30 omgångar som det här handlar om. Det ska nämnas, nu när bloggen ändå har den vetenskapliga hatten på sig, att om en riktigt bra tränare tar över efter en annan riktigt bra tränare, så kan ökningen i snittpoäng se pytteliten ut fastän man gör bra resultat. Exempel: Tränare A snittar 2,9 poäng och Tränare B snittar 3 poäng. Då har ökningen bara varit 0,1 poäng, men resultaten är ändå svinbra. Det scenariot finns såklart inte i Allsvenskan 2016, men vill man leka vidare med de här tankarna så kan det vara bra att komma ihåg. Nåväl. Mark Dempsey, som kom in utan att någonsin ha varit i svensk fotboll tidigare, har den snittmässigt bästa poängökningen. Thomas Andersson har den sämsta, och han hade redan varit länge i Gefle. Kan detta säga något om att helt nya, fräscha ögon och röst ger bättre resultat? Ska vi applicera det på de två andra tränarbytena blir svaret nja. Rikard Norling har gjort bra resultat, och han har varit i AIK förr. Jens Gustafsson har stadigt hållit samma snittresultat som sin företrädare, men är till skillnad från Norling inte alls rutinerad på högsta allsvenska nivå.

Så det går alltså inte att bestämt slå fast en endaste grej?

Jo, en – och det är ett gott besked: alla klubbar blev, även om marginalerna är små, både kortsiktigt och långsiktigt bättre efter att de bytte tränare. Det finns alltså inga uppenbara felbeslut på den här fronten.

Allsvenskan är avgjord – vi kommer ha det såhär ett tag

Malmö FF har med största sannolikhet tagit hem årets upplaga av Allsvenskan. Samtidigt som jag tar av mig hatten känner jag mig snuvad på en guldstrid in i det sista – men kan faktiskt erbjuda en liten, liten tröst för dig som går i samma tankar.

Jag befann mig längst ner på Drottninggatan i Norrköping igår, strax före 17.30. Precis runt hörnet från Tyska Torget, där IFK Norrköping firade sitt SM-guld för ett år sedan. Av någon anledning kastade jag ett öga över axeln och fick syn på något så omisskännligt som en klunga fotbollssupportrar på väg in i en stad för bortamatch. Man kan se det på 200 meters avstånd – det är något med gångstilen, sättet att hålla sig tätt ihop, attityden, skorna. Jag förstod genast att det var Malmö FF:s supportrar som hade intagit Norrköping, givetvis för att plocka tre avgörande poäng.

En Pekingsupporter stod i närheten och ville snacka fotboll. ”Jag är livrädd inför den här matchen”, berättade han. Varför är oklart, eftersom han i nästa andetag menade att guldet är kört oavsett hur matchen mot Malmö skulle sluta. Kanske handlade det om någon slags vilja att visa att man har i den allsvenska toppen att göra, att man inte – som det gärna sägs lite förvirrat – spelat över sin förmåga. Jag vet inte, jag kom inte på att fråga, men såhär i efterhand är det nog det Peking får ta med sig. Inget lag kommer längre till Östgötaporten och promenerar hem en seger, inte ens MFF. Av det Norrköping som blev överkörda av AIK strax innan landslagsuppehållet fanns inte ett spår. Med lite annan studs åt det ena och andra hållet hade det här kunnat sluta annorlunda.

Skärmklipp

Risken att Malmö ska tappa sju poäng när det finns 12 kvar att spela om, den får man nog bedöma som obefintlig. Tvärtom är det rimligt, när man kastar en blick på det kvarvarande spelschemat, att räkna med full pott för Allan Kuhns gäng.

De flesta är nog överens om det här, inklusive de båda tränarna. ”Guldet? Det tar Malmö”, konstaterade Jens Gustafsson på presskonferensen efter matchen. ”Det är klart att vi ligger bra till”, sa Allan Kuhn – men la snabbt in en brasklapp – ”Fotboll är fotboll”.

Men vad betyder allt det här då? Vad innebär det för Allsvenskan att MFF i princip tagit hem det i omgång 26? Förmodligen att vi kommer ha det såhär ett tag. De enda tråkiga nyheterna för Malmö, och det här skiter dom säkert i en kväll som denna, är att det blir svårt att få den här dominansen att vara alltför länge. Det är helt enkelt väldigt svårt att vinna jämt, och Allsvenskan har bara en Champions League-plats. Det är troligtvis lättare för 2-3 lag att dominera tillsammans i en bättre serie, där man inte behöver vinna ligan vartenda år för att ha chans på de stora CL-pengarna. I Sverige måste man vara ensam herre på täppan, och givetvis är Malmö det just nu – säkert ett par år framåt också. Sen får vi se vad som händer, det beror alldeles på huruvida MFF fortsätter att investera sina pengar klokt och göra försäljningar med hyfsat kallt huvud. Norrköping knackar givetvis på och står redo bakom dörren så fort Malmö börjar göra misstag. Under tiden får de fortsätta göra det de säger att redan gör, lägga allt fokus på att utvecklas individuellt och kollektivt.

MFF kommer att fira SM-guld efter alla de fyra matcher som återstår av Allsvenskan. Det vi lite hastigt och lustigt får rikta blickarna mot nu är att AIK helt plötsligt utmanar Peking om andraplatsen. Den såg man väl kanske inte komma, åtminstone inte innan Norrköping åkte på den där förlusten mot Djurgården – och alla dagar i veckan är det ju sömnigare än en tight guldstrid.

Nåväl. Nu marscherade Malmö in i Norrköping, med allt det där självförtroendet och hela sin patenterade attityd, och tog med största sannolikhet hem Allsvenskan 2016. Vi får leva med att vi har en serie som avgörs alldeles för tidigt. För den som känner sig snuvad på en fight in i det sista kan jag ändå erbjuda en tröst – en liten kanske, men en tröst. Vinner Malmö med större marginal än med två poäng, så har de i alla fall inte gjort det tack vare sin skrivbordsseger mot Göteborg. En sån serie vill vi väl ha ännu mindre?