Önskar att jag var frisk och pigg men är tyvärr fortfarande fast hemma med en tredje mjölkstockning – via en rejäl släng maginfluensa. Jag säger då det. Hade jag varit frisk och kunnat tänka klart, då hade jag skrivit en vettig text om mina tankar kring författaren Maria Svelands erfarenheter av Janne Josefsson. Då hade jag också orkat medverka i ”Medierna i P1″ som vill att jag ska kommentera. Hur som helst, här kommer lite kort från mitt trötta huvud om detta, som ändå berör mig mycket, varför jag vill ta upp det…

Nu var jag inte där. Däremot har Maria Sveland skrivit en redogörelse för kvällen. Jag är, till skillnad från många andra, inte ett dugg förvånad. Jag känner ju så väl igen mig i de känslorna. Jag ‘drabbades’ av Janne Josefsson förra året då han insinuerade att jag fått jobb på grund av mitt efternamn, att jag var inkompetent och samtidigt passade på att välja och vraka bland härskartekniker (och använde, som jag upplevde det, några av de ”manliga härskartekniker” som professorn Berit Ås identifierat som: osynliggörande, förlöjligande – till exempel att förminska någons kunskap och arbete, undanhållande av information, dubbelbestraffning – vad och hur du än gör så blir det fel, och påförande av skuld och skam – till exempel att få någon att skämmas för sina egenskaper). Förvisso praktiserades härskartekniker den kvällen även av en kvinna, Stina Dabrowski – så jo, jag tillägger att de givetvis också används av kvinnor!

Maria Sveland berättar hur han ”vägrade möta min blick och istället tittade ut på publiken”. Och jag inser att precis (precis!) så gjorde han mot mig – och nu, liksom då, tyckte han sig ha rätt att använda en debatt för att oförberett ”göra upp” inför publik. Jag vet också vilken oerhört obehaglig upplevelse det var för mig, jag lämnade Kulturhuset den kvällen med skakande händer. Jag var rädd, arg, ledsen och kände mig kränkt. När jag så fick frågan om att medverka i hans program, ”Uppdrag granskning” om näthat tackade jag vänligt nej, då jag helt enkelt inte ville råka ut för Janne Josefsson igen. Att det sedan, liksom så många Uppdrag granskning, var ett utmärkt och oerhört viktigt program, det tycker jag liksom många andra. Jag respekterar och följer den redaktionens viktiga arbete – detta handlar inte om det.

Sveland återger hur hon efteråt fick höra att ”Janne är Janne”. Även detta sa många till mig, skrockade och gav mig en klapp på axeln. Det här gör mig nog allra mest förbannad. VARFÖR accepterar vi denna typ av beteende från en viss typ av människor*? Hur kan det få avfärdas med argumentet ”äsch, sådär är de ju”?

* Ändrade ”män” till MÄNNISKOR här, tyckte det blev mer korrekt så. Ändrade även insisterade till insinuerade en bit upp i texten, som sagt, rätt trött och seg i huvudet och var inte direkt beredd på att kvällstidningar skulle ringa mig mitt i amningen om detta inlägg. Att jag skulle ‘rasa’?! Puh… Men allting finns ju filmat och för min del, så skrev jag om detta för ett år sedan. Att nu bli påhoppad om huruvida mina ”upplevelser” om den där kvällen är korrekta eller inte, bli kallad ‘hovreporter’ (en viss typ av journalister gör alltid det, för att förminska det jag gör / den jag är. Tröttsamt…) det orkar jag inte debattera nu tyvärr. Kanske borde jag plocka bort hela inlägget, var kanske inget vidare att skriva hemifrån sjukstugan – vad tycker ni?! Gonatt!