Kikade på bilderna från förra årets Guldbaggen och såg den här i något annat inlägg, från samma vecka. Jag laddar inför sändning och minns precis att jag, just det här dagen, kände mig pigg, stark och ”back on track”. I kroppen men också i huvudet. Härlig känsla det där!

Då var min älskade skatt ungefär tio månader, jag började ju jobba igen när hon var fem månader (eller okej, jag jobbade redan efter fyra dagar och cirka 50% därefter – men fullt ös var det först på hösten…). Vissa kanske tycker att det låter som lång tid med tio månader, ja nästan ett år, men det var det inte för mig. Alla dessa mammor som är tillbaka i sina gamla ”snyggjeans” två månader efter förlossningen, herregud, det är och förblir ett mysterium i mina ögon. Grattis till dem, det låter underbart – men jag fick inse att jag helt enkelt inte en av dem!

PS. Jag ber alltså inte om ursäkt för nåt, som någon här nedanför verkade läsa in mellan raderna. Jag är nöjd och himla glad som det är, jag lät det ta så lång tid och stressade inte. Får så mycket frågor kring detta så jag tänkte bara dela med mig.