Exakt samma utsikt som igår. Ännu en kväll i sällskap av datorn, en lång ”att göra”-lista, en hög böcker jag borde (…) läsa, enorma mängder blodapelsin, en kopp te och en chokladbit. Men ikväll har jag inte alls samma desperata stresskänsla i kroppen. Det är tack vare er. Jag har läst och läst, inte bara kommentarerna här nedanför utan även de kloka, snälla mail som ni vänliga själar, som valt att skriva den vägen, har skickat. Tack, tack, tack. Tänk, att det ibland kan göra så mycket att få veta att man inte är ensam. Att så många andra därute har gått igenom precis samma sak.

Nej, det gör inte en ömmande tröttheten i kroppen bättre men det gör faktiskt skillnad. Detta är en av många saker jag älskar med att skriva i bloggformat. Det är så häftigt att få ta del av alla era berättelser, tankar och åsikter. Dessutom fick jag ju en drös bra tips och idéer. Många nämnde till exempel att lämna spjälsängen för ”barnsäng”, vi ska nog kika efter en sådan. Flera skriver också att det kan vara vettigt att hålla fast vid de rutiner som funkat, på ett ungefär, vilket jag försöker göra.

Oavsett vilken ”skola” man tror på, så är kommentarsfältet här som balsam för förlamande trötta föräldrar – för det visar att, många gånger, spelar det verkligen ingen roll VAD man gör, det är bara att härda ut och tänka detgåröver-detgåröver-detgåröver. Barn är så olika. Och man är inte ensam.

Så hur gick det då ikväll? Ta i trä, nu sover hon som en liten stock i sin egen säng. Efter mycket lek och bus och en rejäl middag (tack snälla Malin och Vivienne som kom hit och lagade köttfärssås och spagetti och lekte) satt jag med henne i knät i hennes rum, nästan helt nedsläckt, och läste favoritboken om Alfons 24368349 gånger. Därefter boken när Emma byter blöja på lillebror 8976524 gånger. Och sedan kom pappa in och läste Alfons en sista gång, innan han stoppade om henne med en flaska välling. Sedan dess, inte ett ljud. Nu håller vi tummarna. Hårt. För oss och alla ni därute som är med om samma sak. Hang in there!