Framgångsrikt knäckt prestationsoffer sökes


Detta tyckte jag var intressant, inte bara för att Clara refererar till mig. Men jag har tänkt i samma banor många gånger, eftersom en fråga jag alltid, nästan undantagslöst faktiskt, får i intervjuer är just något i linje med: Hur tänker du kring att vara en förebild, du din prestationsprinsessa som stressar och jobbar så, hur tror du att du påverkar andra tjejer och kvinnor därute, hur i hela friden hinner du, du med ditt perfekta liv? Jag har aldrig något bra svar på den där frågan. Inte ett svar jag trivs med. Oftast blir det något i stil med – stopp, inte är jag så himla perfekt. För det är jag förstås inte, det är ingen. Då berättar jag om svackorna, baksidan, att jag är självkritisk. Att jag väldigt ofta känner mig fel, tjock, för stor, dålig eller misslyckad. Allt jag missar, allt jag inte hinner.

Detta är något jag gärna diskuterar, som småbarnsmamma och egenföretagare i en tuff bransch brinner jag för hela problematiken kring – suck för ordet men vafasen – livspusslet. Har inga problem att svara på frågor om ”hur jag får ihop det”, jag vill ju också läsa om hur andra gör. Samtidigt blir jag illa till mods av att ständigt, varje gång, behöva prata svagheter, baksidor och svackor. För det är den vinkeln de vill ha. Med mitt förflutna som chefredaktör, redaktör och reporter och över 10 år på olika tidningsredaktioner så vet jag att det är vad som säljer. Ändå hindrar det mig inte från att fundera kring detta och tycka att det trist. Journalisten ligger på och har en sak i sikte: en rubrik som fokuserar på det JOBBIGA. Men HUR dåligt mådde du då? Har du haft någon riktigt, riktigt, riktigt jobbig svacka? Och kanske blev du till och med lite, lite utbränd? Inte ens lite? Eller lite sjuk? Knäckt? Tårar? En släng av ätstörning då? Och så medger man att visst, det är jobbigt ibland. Voilà, de har fått sin offervinkel. Då tänker jag på den här fantastiska serierutan av briljanta serietecknaren Liv Strömquist

När läste ni senast att en framgångsrik man fick frågan om huruvida han, genom sin framgång, sina barn och sitt till synes härliga liv, stressar och pressar (!) andra? Visst ska man berätta om baksidorna, det är jätteviktigt. Men ur ett genusperspektiv är det faktiskt bedrövligt att det ser ut som det gör. Kort sagt, superklokt skrivet av Clara.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

  • https://fragmentarybiography.wordpress.com/ Malin

    Jag håller med Anne här nedan, kvinnor som vill göra bra ifrån sig blir genast ”prestationsprinsessor” och ”duktiga flickor”, men ingen skulle någonsin komma på att kalla en snubbe med ambitioner för ”prestationsprins”. Det är aldrig någon som ifrågasätter en man med driv och höga krav på sig själv, han är på sin höjd målmedveten, kanske tävlingsinriktad. Ingen frågar om hans bettskena eller spända axlar. Själv gillar jag att prestera, av den enkla anledningen att jag oftast tycker att det är roligare att vara bra än dålig.

  • http://www.coralle.com/ Sandra

    Du är en förebild då du visar en genuin sida av dig. Glad, ödmjuk och jordnära! 

    Vi verkar leva i ett negativt samhälle då folk som du beskriver vill fokusera på det dåliga. Varför inte möta dagen som den kommer istället, och det med glädje! Du gör det du brinner för och därför mår du bra och trivs med tillvaron. Det gör dig till en förebild, enligt mig! Ibland har man sina svackor och givetvis måste man ha det, för att kunna växa och lära sig.

    Vi bör fokusera på allt det positiva i tillvaron istället! Vi ska idag inspirera våra medmänniskor till att ta större kliv och våga utforska sina drömmar. Uppmuntra och inte trycka ner. Det känns som att det borde vara självklart att få ett positivt samhälle istället för att fokusera på det negativa. Det vi kan göra är att umgås med människor som får oss att må bra. Som är positiva och vill väl. Som ställer upp och hjälper till. Få bort negativiteten och fokusera på allt bra istället.

    Sandra Thorén
    http://www.coralle.com

  • Mermeri

    Skriv något vettigt istället, genus är en massa bluff å båg.

  • Manligt_P-piller?

    Många kvinnor vill inte vara mammor, men de ska ändå göra det, schysst mot barnet.

  • Guest

    anus smörja.

  • Ellie

    Visst ska man berätta om baksidorna, det är jätteviktigt. Men ur ett anusperspektiv är det faktiskt bedrövligt att det ser ut som det gör. Kort sagt, superklokt skrivet av Clara.

  • Mermeri

    genus smörja.

  • Karin

    Läs kristians gidlunds blogg så får ni perspektiv på vad livet går ut på!

  • Linda

    Åh älskar Liv Strömqvist!

  • http://www.lindasfilosofi.se/ Linda

    Jag är för övrigt så stolt över min bror – det är han som jobbar deltid (i ett mansdominerat, relativt karriärinriktat yrke), och hans tjej som jobbar heltid (de har två små barn) :-) Han är ledig på onsdagar, så när hon kommer hem från jobbet då är hemmet städat, maten på bordet och barnen harmoniska. Mitt i veckan, varje vecka. Tror det gör underverk både för förhållandet och för hur barnen ser på kvinnligt och manligt.  

  • http://www.lindasfilosofi.se/ Linda

    Bra inlägg. Det här – att man bara frågar kvinnor, inte män, hur de får ihop det med barnpassning och livspussel och karriär (var det inte någon av dina kollegor som ställde just sådana frågor till just en kvinna under en Nobelintervju?), kan vara en otroligt viktig del i att det ser ut som det gör (att kvinnor är mer sjukskrivna än män, t ex), för i frågan (särskilt i kombination med avsaknad av samma fråga till män) ligger ju en implicit anklagelse. Det är sådana här genusfrågor man bör fokusera på och ifrågasätta, snarare än att vägra klä tjejer i rosa. 

  • Emmalotta

    Bra att du lyfter detta Ebba! Möter ofta denna inställning i vardagen, t ex du som har små barn ska du verkligen jobba heltid? Tyvärr kommer ofta kommentarerna från kvinnor (äldre) som inte alls har inblick i ens vardag. Jag älskar mina barn och känner mig väldigt trygg med deras vardag på förskola och skola. De mår bra när jag mår bra!

  • Susanne

    jag tror att du säkert hinner med din älskade familj som du behöver
    tror också att du älskar ditt jobb o det syns därför orkar du
    tror också att du har en bra man o ett bra nätverk runt dig som också hjälper till
    jag tycker det är lite små mysigt att läsa om glamoren runt dig, hur du ser ut i det vardagliga tillhör
    ditt privatliv
    kram

  • Malin

    Jag jobbar på ett mansdominerat företag med en väldigt sund inställning till föräldraledighet. Jag ser inte alls de här sk. problemen. Här är kulturen att man som förälder delar föräldraledigheten med sin partner oavsett om man är man eller kvinna och vad man har för roll på jobbet. Kvinnor behöver inte stå till svars annorlunda än män.
    Småbarnsåren är en kort period av livet. Jag vill verkligen njuta av denna tid. Både jag och min sambo jobbar 80% för att ha varsin dag hemma med barnen i veckan. Den dagen i veckan som min sambo är hemma behöver jag inte passa några hämta och lämna-tider. Jag kan jobba mellan vilka tider jag vill och passa på att träffa kompisar och träna. Det kan jag förstås göra andra dagar också när inte min sambo har samma planer.
    Som nån annan redan har skrivit här får man ibland känslan av att den här bloggen speglar en drömvärld som inte finns.Självklart är det fantastiskt att du fokuserar på det som gör dig glad, sluta inte med det. Men hur effektiv du än är hinner du inte städa, vara med Marianne, jobba heltid, laga fin middag, träffa vänner och allt detta på samma dag. Skäms inte för att du har hjälp med städning och barnpassning. Stå för dina val, det stärker dig! Sen tror jag även din man gör en hel del men eftersom du inte skriver om honom på bloggen låter det som du själv roddar allt.

  • Miro

    Blä vem skulle någonsin vilja gifta sig med en västerländska kvinna som tycker sig vara för bra för allt och alla. gött att slippa :D

  • Anne

    Frågan du får är egentligen oförskämd. Du ska alltså svälja definitionen av dig själv som ”prestationsprinsessa”, pressad, stressad osv. Samt att detta måste spilla över på alla tjejer. Detta visar hur fruktansvärt snävt vi tänker om kvinnor/män. Tanken att ställa frågan på samma sätt till en ”prestationsprins” är ju bara löjlig.

  • _malin

    ja, så sant så sant det du och Clara skriver om. Människor är olika, t ex hur mycket energi någon har handlar det inte om man är kvinna eller man. Vissa har mer energi än andra och har kanske andra svaga sidor osv. osv. Det kan t ex handla om olika perioder i livet. Vissa perioder är man starkare och i andra perioder har man kanske inte lika mycket driv. Eller så har ngn mkt driv hela livet. Det är olika helt enkelt. Trist att så många journalister driver denna fråga ur ett könsperspektiv och ställer vinklade frågor. Journalister har ju en skyldighet att visa sanningen och inte förstärka felaktiga föreställningar.

  • Cecilia i Göteborg

    Hej Ebba!

    Ditt och Claras inlägg kunde inte komma lägligare! Satt i en situation igår på jobbet där jag ansågs som hård och hade för höga krav och för mycket energi. Trots att jag är en mycket känslosam person som också blir trött. Ingen man hade fått dessa kommentarer. Han hade ansetts som rak, tydlig och veta vad han ville, samt vars höga kapacitet hade setts postitivt på!
    Visst var jag trött och ledsen igår kväll, men efter era inlägg, så finns det bara en sak att göra – Komma igen!

  • Sara1234

    Ja. Ett tydligt exempel är denna intervju med no doubt från nyhetsmorgon. Där bara Gwen´s roll som mamma ifrågasätts.
    http://www.youtube.com/watch?v=ABe8OnO2yGQ

  • Katarina

    Bra inlägg! Mozzarella stavas dock med två z, hälsar jag till Clara. Annars skulle det heta mosarella. 

  • Lina

    Barnen i främsta rummet har varit mitt rättesnöre.  Mina barn är redan vuxna och mammaledigheten var kort på den tiden – endast 5 månader efter förlossningen.  Vi var så lyckligt lottade att min mamma kunde sköta det första barnet efter min mammaledighet.  När andra barnet kom fick jag passligt ett lärarjobb kvällstid inom vuxenundervisningen och kunde vara hemma själv på dagarna.  Efter 10 år i det jobbet, fick jag igen en tjänst på dagtid och kunde då bättre hjälpa till med barnens läxläsning när det behövdes.  Här i Finland har barnen mycket läxor och prov, vilket egentligen skulle kräva mycket också av föräldrakontroll.  Tyvärr är det inte så många föräldrar som orkar engagera sig, för de har så fullt upp med att ”förverkliga sig själva”. 
    Man måste inte vara med på alla sorts inbjudningar, kvällsfester och tjejmiddagar.  Gallra och sätt barnen i främsta rummet! Vi har dem bara till låns – ett tu tre är de 18 år och går vidare i livet.

  • Astrid

    Bra! Mycket, mycket bra!! :-)

  • Maria Magdalena

    Jag har alltmer kommit fram till att livspuzzlet är att tänka perioder. Det går att få ihop alltihop men då får man sträcka ut det över längre tid och prioritera på ett bättre sätt än att vräka ut hela lådan av puzzelbitar på en gång och nervöst försöka klämma ner alla bitarna samtidigt. Några bitar i taget får det att gå ihop bättre. Jag är nu 70 år och har 3 barn och 10 barnbarn och ser ut över mitt lagda puzzel och ser mönstret. Varje period som framträder har olika färger och hela tiden är barnen det viktigaste. Hur i hela världen ska ni kunna kämpa för era barn om ni är nedtyngda av bekymmer av både vikt och utseende och hur det har det på överfulla dagis och alltmer misslyckade skolor. PRIORITERA. Ta bort en massa oväsentligheter från listorna.

  • Gabba

    usch genus terror.

  • Avenymamma

    Riktig bra skrivet och så sant så sant. Rock on, du är grym!

  • Tea

    Viktig fråga. Jag måste säga att jag inte håller med om att det mest är den negativa sidan som syns i media. I kvällstidningar kanske. Men annars väller det av berättelser om kvinnor som är perfekta småbarnsmammor och högt uppsatta chefer på samma gång och lovorden haglar. Och det får mig att känna mig pressad, visst. Det är som att det är den enda bilden för hur en ”lyckad” kvinna får vara nu för tiden. Efter min första mammaledighet jobbade jag heltid och jag tyckte att den tiden var fruktansvärt jobbig. Jag kände att jag inte hade tid för nåt riktigt ordentligt. Inte för jobbet och inte för mitt barn. Nu är jag hemma med min andra son och jag bävar redan inför att gå tillbaka till jobbet trots att jag egentligen gillar mitt jobb. För jag tycker inte att man ska behöva känna så, att man inte hinner med livet. Jag har bestämt mig nu för att återgå till jobbet på deltid till en början men jag vet att detta egentligen inte är politiskt korrekt och kommer inte ses med blida ögon på jobbet. En och annan kommer att tycka att man är bakåtsträvare, ojämställd och hamnat i den så kallade ”kvinnofällan”. Det politiskt korrekta är att börja jobba heltid så fort som möjligt och ha ungarna på dagis så tidigt som möjligt och sedan få ihop det berömda ”livspusslet”, ett ord som jag för övrigt skarpt ogillar. För jag vill ha tid för mitt barn och inte känna att jag måste rusa om en kvart och pussla varenda sekund. 
    Så jag välkomnar faktiskt en mer nyanserad debatt om detta angelägna ämne och även berättelser om kvinnor OCH män som valt annorlunda, dvs inte satsar fullt på karriären när de befinner sig mitt i småbarnsåren. För man kan fortfarande vara karriärsugen, prestationsinriktad och ambitiös trots att man väljer att ta det liiite lugnt när man har små barn hemma. Denna vinkling tycker jag saknas i dagens debattlandskap.

  • Helena

    Bra diskussionsämne, verkligen! Och lite svårt att förhålla sig till på ett balanserat sätt. I ärlighetens namn har jag ganska ofta blivit matt av hur du målar upp ditt liv. Det är många ”hurra”, ”spännande möten” varvat med nystädat hem, och att känslan av att vara småbarnsförälder, med allt vad det innebär är ett bihang, inte ens är något värt att nämna. Det praktiska menar jag nu. Det är tråkigt tycker jag. Ett tag blev bloggen fiktion… Jag tror att fler än jag skulle vilja veta hur du får ihop livspusslet bortom det där som är ”hurra!”. DET är ju detta som är tufft – att få ihop det! Sen har jag respekt för att det skulle vara svårt eftersom kvällstidningarna skulle ÄLSKA att förvränga, förminska och överdriva bilden av en hårt arbetande och framgångsrik power woman för att få henne att verka nedbruten.

  • Mikael

    Den sorgliga sanningen är att det är kvinnorna själva som sätter egna och andras krokben. Varför ska det hela tiden skrytas med misslyckanden och tillkortakommanden. Det är inte intressant att alltid vältra sig i offeravd. Det bästa med din blogg och dina intervjuer är att du skildrar livsglädje. Din lycka över din familj, lyckan med det väntade barnet m.m. Jag minns att jag kände mig så glad och lycklig i din situation för 45 år sen. Tids nog kommer sorger också men varför vältra sig i konstruerade bekymmer? Fortsätt vara den du är Ebba.

  • Elviralonn

    Väl talat (skrivet) som vanligt. Jag fastnar också för att du skriver ”Har inga problem att svara på frågor om ”hur jag får ihop det”, jag vill ju också läsa om hur andra gör.” Det är just det som är så generöst av dig och andra som delar med sig via t.ex. bloggar! Och jag kommer genast att tänka på två inlägg du gjort under det senaste året. Det ena gällde en helt vanlig dag mitt uppe i högt tempo då du varvade ner på kvällen ”i nystädat hem”. Frågan infinner sig: hade DU verkligen hunnit med det mellan varven? Om inte, vore det enligt mig så rakryggat att nämna det, för just hushållssysslor är ju det som för många blir stressmomentet i vardagspusslet. Vilken är din kommentar till detta? Det andra jag tänker på är din underbara checklista då man reser med barn. För mig var det så befriande då du skrev att det inte gör så mycket om det blir mest gröt nån dag åt den lilla. Det kan man kompensera dagen efter. Tack, tack, tack för den! :)

  • Melissa

    Du är grym! Men jag stör mig lite på att jag tänkte ”vad skönt att hon både kan skaffa barn och göra karriär” när du väntade Marianne. 

  • astrologen

    Jag har jobbat på arbetsplatser med enbart män och måste tillägga att ibland blir det lika mycket prat om jämlikhet och hur stressade papporna är för att leva upp till alla krav och hur misslyckade dom kan känna sig när dom inte orkar hjälpa till hemma mer. Även män har ju komplex för sitt utseende och man diskuterar det minst lika mycket. Min man var hemma med den yngsta sonen precis lika mycket som jag och vi delade på hemarbetet så jag förstår   inte den ständiga diskussionen att det bara är kvinnor som är ”offer”. Ställ krav på era partner och var inte så rädd att säga ifrån. Även om männen oftast tjänar mest kan man dra ner på sina utgifter under en kortare småbarnsperiod. 

  • Karin

    Och klokt skrivet av dig! Bra inlägg!

  • Ally

    Detta är något jag också funderat på ett tag, saknar verkligen information om hur framgångsrika män och kvinnor får ihop det så kallade livspusslet. Som du säger så nämns detta väldigt sällan i intervjuer med män, och med kvinnor fokuserar de oftast på det negativa. Som heltidsarbetande (är läkare) småbarnsmamma får jag ständigt dåligt samvete om hur man ska prioritera. Skulle verkligen uppskatta om framgångsrika människor (som du Ebba) skulle berätta hur de gör, så att man kan få lite inspiration, och förhoppningsvis känna att man inte är ensam. Vad har du valt att prioritera, vad har du valt bort, hur mycket jobbar du, hur bemöter du förutfattade meningar om att småbarnsmammor inte går att lita på, hur fördelar ni ansvaret mellan mamma/pappa/morfarföräldrar/barnvakter osv? Kan du inte skriva lite mer om det Ebba, råd och tips som inte fokuserar på ”tidningssäljande” rubriker. Skulle blir jätteglad. Med vänlig hälsning, Ally

  • http://snabbmakaroner.wordpress.com/ snabbmakaroner

    Det är ju både Jantelagen och krav på kvinnorna som ställer till det. Det som irriterar mig mest är att yrkeskvinnan försvinner i en sån framställning. Vad har hon fokusserat på? Vilka är hennes styrkor? Hur kom hon dit hon är idag? Vilka yrkesrelaterade problem har hon övervunnit? Eller för den delen svårt med? Hur utvecklar hon de fantastiska idéerna hon kommer med hela tiden? Den värsta frågan jag nånsin läste var till Lisa Ekdahl: hur hon kunde leva med att en del reagerade allergiskt när hennes namn nämndes och rentav hatade henne. Det var som om journalisten ville sätta henne på plats med den frågan: tro inte att du är nåt.

  • http://www.esterii.blogg.se/ esterii

    Så glad jag blir att kika in här, har omvänt mig och beundrar dig som entreprenör, att du också råkar vara en kvinna gör inte saken sämre. Tyvärr ligger jag för tillfället på botten men vem har sagt att man behöver stanna där? Lycka fortsättningsvis..

  • Bello

    Det är definitivt ett samhällsproblem att kvinnors framgång och ambitioner alltid alltid ska framställas som att det är på bekostnad av någonting – barnens välbefinnande, träning, kosthållning, powerwalks, shopping- och skönhetsritualer, när mäns framgångar och ambitioner förutsätts som någonting naturligt och självklart. ”Man måste ju jobba och försörja sin familj.” Ja, det måste kvinnor också göra. Och om inte män tar (och framför allt: av samhället förväntas ta) lika stort ansvar så blir det på bekostnad av allt detta. Det är omöjligt att få ihop livspusslet själv.  

    Självklart måste detta debatteras, just eftersom det är ett så stort samhällsproblem, men jag är så trött på att det alltid görs på ett sätt som skuldbelägger kvinnor och aldrig vinklas holistiskt och samhällsmedvetet.  

  • Mia

    Titta in på den här: http://www.genusfotografen.se/?p=1337
    Otroligt intressant sammanställning över hur kvinnor framställs i media – eller hur ”folk” reagerar när kvinnor bestämmer själva över sina kroppar.

    Kolla framförallt hur ”karriärskvinnor” (varför pratar man aldrig om ”karriärsmän”?) framställs! SKRÄMMANDE!

  • Lina

    Men det är ett samhällsproblem att många lever ett så frossande, härjande liv! Att man ska ha allt på samma gång och helst genast. Jag har själv bränt ut mig och det är tyvärr ett problem som drabbar fler kvinnor än män (pga invanda föreställningar om vad en ”duktig kvinna” ska klara, dvs både 100 % mamma och 100 % karriärskvinna t.ex.). Därför är det en helt befogad – och viktig! – diskussion. Sen behöver naturligtvis inte journalister alltid ta upp det för det och de skulle gärna få fråga män det samma också. Men att inte ta diskussionen kommer att göra oss ont i längden. Ställ istället upp på frågan och berätta om hur ni lyckas balansera det. Då kommer ni att hjälpa många kvinnor som försöker det samma nu – och som kanske offrar karriären om de inte får rätsida på det hela. 

    • http://blogg.svt.se/ebba/ Ebba von Sydow

      Hej Linda – absolut, jag instämmer helt! Det är en mycket viktig diskussion som brinner för! Saken är den att de aldrig vill skriva om ”hur man lyckas balansera”, utan bara om svackorna, svagheterna och det ”jobbiga”. Och alltid vill de ha det till att jag är på randen till att bli utbränd, när jag inte är det. Jag mår bra, älskar mitt jobb och trivs väldigt bra med de flesta bitarna i mitt liv, för det mesta. Inte alltid förstås, herregud, man är ju människa, men jag mår faktiskt bra. Det är nästan som att man inte får göra det – heller… Svårt detta och som sagt, en viktig diskussion!

  • Marie

    Men handlar inte dessa, i viss mån ledande frågor, om en enda sak egentligen – att sälja fler tidningar. En rubrik som den du refererar till, ”EvS knäckt av kritiken”, är såklart mer säljande än något i stil med ”EvS trivs som fisken i vattnet”. En tidning som Expressen vinklar ju alla sina ”scoop” åt det säljande (negativa) hållet. I samma tidning kan man just nu läsa om Andreas Carlssons hektiska jobbtempo under rubriken ”Carlsson: Jag har inte kunnat gå ur sängen”. Så det där med att tidningarna drar fram det negativa enbart då det gäller framgångsrika kvinnor, det stämmer inte riktigt.

    • http://blogg.svt.se/ebba/ Ebba von Sydow

      Hej Marie – Jovisst, jag har själv arbetat på både kvällstidning och magasin i nästan 10 år, borde kanske lagt till att jag inser att det är precis så: tidningarn ska krängas, punkt slut. Men det hindrar mig inte från att fundera kring detta… Bästa hälsningar från Ebba