Detta tyckte jag var intressant, inte bara för att Clara refererar till mig. Men jag har tänkt i samma banor många gånger, eftersom en fråga jag alltid, nästan undantagslöst faktiskt, får i intervjuer är just något i linje med: Hur tänker du kring att vara en förebild, du din prestationsprinsessa som stressar och jobbar så, hur tror du att du påverkar andra tjejer och kvinnor därute, hur i hela friden hinner du, du med ditt perfekta liv? Jag har aldrig något bra svar på den där frågan. Inte ett svar jag trivs med. Oftast blir det något i stil med – stopp, inte är jag så himla perfekt. För det är jag förstås inte, det är ingen. Då berättar jag om svackorna, baksidan, att jag är självkritisk. Att jag väldigt ofta känner mig fel, tjock, för stor, dålig eller misslyckad. Allt jag missar, allt jag inte hinner.

Detta är något jag gärna diskuterar, som småbarnsmamma och egenföretagare i en tuff bransch brinner jag för hela problematiken kring – suck för ordet men vafasen – livspusslet. Har inga problem att svara på frågor om ”hur jag får ihop det”, jag vill ju också läsa om hur andra gör. Samtidigt blir jag illa till mods av att ständigt, varje gång, behöva prata svagheter, baksidor och svackor. För det är den vinkeln de vill ha. Med mitt förflutna som chefredaktör, redaktör och reporter och över 10 år på olika tidningsredaktioner så vet jag att det är vad som säljer. Ändå hindrar det mig inte från att fundera kring detta och tycka att det trist. Journalisten ligger på och har en sak i sikte: en rubrik som fokuserar på det JOBBIGA. Men HUR dåligt mådde du då? Har du haft någon riktigt, riktigt, riktigt jobbig svacka? Och kanske blev du till och med lite, lite utbränd? Inte ens lite? Eller lite sjuk? Knäckt? Tårar? En släng av ätstörning då? Och så medger man att visst, det är jobbigt ibland. Voilà, de har fått sin offervinkel. Då tänker jag på den här fantastiska serierutan av briljanta serietecknaren Liv Strömquist…

När läste ni senast att en framgångsrik man fick frågan om huruvida han, genom sin framgång, sina barn och sitt till synes härliga liv, stressar och pressar (!) andra? Visst ska man berätta om baksidorna, det är jätteviktigt. Men ur ett genusperspektiv är det faktiskt bedrövligt att det ser ut som det gör. Kort sagt, superklokt skrivet av Clara.