I helgen hände det! Jennifer Aniston visade upp förlovningsringen. En gigantisk sten, förstås. Även med Hollywood-mått mätt. Nej, detta har absolut ingenting med högen av jobb jag har framför mig, detta upptäckte jag på en helt omotiverad surfrunda på skvallersajten People. Hur som helst.

Man har ju följt Jennifer genom åren, sett alla filmerna (Jennifer Aniston + romantisk komedi = säkert kort en regnig kväll i soffan). Och såklart, hennes bergodalbana till kärleksliv sedan drömparet Jen och Brad bröt upp.

Det är liksom Jennifer och Cameron Diaz, i film efter film gifter de sig, blir gravida om och om igen, får barn, blir dumpade, hittar kärleken igen. Alltid lyckligt slut, vilket i den romantiska komedins värld = kärlek och tvåsamhet. Och i verkligen livet blir det liksom aldrig riktigt så. Alla de där pengarna på banken, ändå… Nej, att skriva ”ändå singlar” blir fel, för det är då rakt inget fel med att vara singel. Jag menar nog snarare, ändå verkar de hela tiden fortsätta jaga efter den perfekta mannen. Jaja. Hade jag haft en egen podcast hade jag kunnat ägna ett helt avsnitt åt denna kvinna.

Men en sak som förvånade mig var att jag någonstans läste att ”alla har väntat på att han skulle fria”. Gör folk verkligen så fortfarande? Går en modern, 43-årig kvinna och ”väntar” på att bli friad till, trots att hon inte vill något annat? Kan hon då gå och vänta i flera år? När man uppenbarligen lever tillsammans, säkert ofta bor ihop och då (förhoppningsvis) pratar om det mesta? Är det bara jag som är himla oromantisk och lite praktiskt lagd, som tycker att detta låter urkonstigt? Vill man gifta sig, så kan man väl prata lite om det ihop, och tja, helt enkelt tillsammans säga att – men, ska vi inte slå till då? Visst, han kan ju fria ändå, gå ner på knä om man vill, men någon total överraskning behöver det väl ändå inte vara?!