Godmorgon måndag. Lite försenad start på min dag efter en mycket ynklig och vissen liten tjej inte velat vara mer än en centimeter ifrån mig sedan igår kväll. Morgonen löste jag till slut genom att plocka fram selen igen, mitt växande midjemått är lite i vägen men det gick faktiskt fint att bära runt två stycken (!) på magen.
För mig har det verkligen fungerat bra med bärsele, vet inte hur jag skulle klarat mig utan denna fiffiga uppfinning. Friheten i att snabbt och lätt kunna sticka ut på en promenad, babyn på magen, plånbok och det nödvändigaste i jackfickan – klart. Att småprata, pussa och vara i ”samma nivå”, båda två. Att slippa allt stök med vagnen ibland också väldigt härligt. Inte minst på flygplatser, vi har ju rest en hel del under det senaste ett och ett halvt året. Vi började riktigt tidigt med M, det tänker vi göra med nummer två också. En snusande liten baby som slumrar in mot huden, jag längtar så. Det var också himla bra, tyckte min man, eftersom det var ett mysigt, bra sätt för honom att komma nära långa stunder den allra första tiden, när mamman ofta är nummer ett. Det kändes viktigt för oss. När M var sådär tio veckor var vi ju i alperna och vandrade, då bar till och med min lillebror runt henne uppe bland alpängarna i timmar.
Den första selen vi provade var min mamma och pappas gamla 70-talssele (!) från Japan, som de hade när min syster föddes där. Utvecklingen har förstås gått framåt men även den selen funkade faktiskt galant. Det finns ju flera ”skolor” inom bärselar idag. Jag har testat runt och tyckte absolut att det kändes bäst och mest naturligt för M (och mig) att hon satt i ”grodposition”, eftersom det var så hon gärna somnade om hon låg på mig, från början. Hon trivdes i den positionen, helt enkelt, satt stadigt, tryggt och nära. Sedan ville jag ha ett ”höftband” som fördelar tyngden, för att inte få ont i ryggen (jag har en tendens att få det, varför jag inte valde sele med ”ryggplatta”, det passar säkert andra – men inte mig). Det finns flera märken som kör med detta, bland annat Pognae, Ergo Baby och Beco. Ja, säkert många fler i olika prisklasser så undersök marknaden innan du slår till. Ett tips är att kolla hur tungt de säger att du kan bära upp till, det kan variera från 12 kilo upp till 20 kilo. Desto tyngre desto bättre, säger jag – för vem vet, du kanske (som jag) får ett barn som trivs där och vill bli buren länge.
En klassisk bärsjal då? Läste på en del om det och det lät som en bra filosofi, men det såg för krångligt ut att ta på, tyckte jag. Även om jag säkert hade fått in ”knixet” rätt fort, så vet jag inte om jag lyckats få min man att snurra in sig i sjalen. Och det var som sagt viktigt, för oss, att vi båda skulle kunna bära henne i selen. Fram för fler selbärande pappor, säger jag!
Och jo jag vet, egentligen är M stor nog att bäras i ryggläge nu (alltså, man vänder på selen som en ryggsäck) men idag ville hon vara riktigt nära. Då får man förstås det.
PS. Ett litet tillägg, såhär på kvällskvisten. Jag är inte någon experttestare, jag skriver bara om mina personliga reflektioner och erfarenheter. Tja, det är ju trots allt min blogg ni läser. Det är förstås väldigt olika beroende på barn, vad man trivs med och så vidare.