Såhär såg det ut, där man satt och kommenterade. Omgiven av hundratals andra journalister, som smattrade på lika många språk. Häftigt! En tanke som slog mig när jag satt där var det egentligen är märkligt att det inte är mer sport, en kväll som denna. Väldigt mycket fest och jippo, men det är ju ändå världens största sportevenemang som invigs?

Visst, jag ska inte klaga. Tvärtom, jag tycker att det är super! Jag var ju där just eftersom det INTE är så mycket sport utan till 90% kultur, musik, dans, livsstil och historia i en popkulturell megashow signerad av av Storbritanniens främsta filmregissörer (som förvisso är svag för fotboll, men framför allt brittisk indie). Ändå funderade jag över detta. Varför inte lyfta fram kulturarvet i form av sport, som nationalsporten fotboll? Och de klassiska engelska sporterna, rugby och cricket? Alla engelska gamla OS-hjältar (de fick skymta förbi i några minuter, av den totalt nästan fyra timmar långa showen – brittisk barnlitteratur fick nästan en kvart)? Sportstaden London och dess historia? Klassiska Wimbledon och ”The Boat Race” mellan Oxford och Cambridge?