Jag fortsätter trots detta att reflektera över det jag läser i bloggvärlden. Storbloggaren Engla ska förstora brösten. Min första tanke var att, det kan väl bara inte stämma? Denna avundade, framgångsrika, beundrade, rara, otroligt söta, vältränade och trådsmala unga småbarnsmamma. Min andra tanke var: så sorgligt, att det är hit vi har kommit.
En människa bestämmer naturligtvis över sin egen kropp. Märk väl, jag kritiserar inte Englas beslut, jag dömer henne inte heller. Hon har garanterat tänkt igenom det noga, förhoppningsvis får det henne att må bättre på något sätt. Det är modigt av henne att vara så ärlig och öppen. I mina ögon är hon en jättesöt och duktig människa och mamma – men uppenbarligen vill hon göra detta ingrepp. Och om nån kommer dragandes med det: det handlar inte om avundsjuka (man måste ju vara djupt missnöjd för att göra en sådant stort ingrepp, det är jag inte avundsjuk på). Som alltid, så finns det säkert många unika fall där det varit jättebra och viktigt att möjligheten finns. Och nej, man blir naturligtvis inte en sämre mamma!
MEN i ett större perspektiv, så står jag för att jag tycker det är oerhört sorgligt med denna hetsjakt på den perfekta kroppen bland unga mammor. För det är inte bara Engla, vilket man snabbt förstår när man läser alla uppmuntrande kommentarer. ”Du gör helt rätt”. ”Jag har själv bestämt mig för operation”. ”Jag kommer fixa både magen och brösten när jag är klar med barnafödandet”. ”Har själv gjort det efter att ha fått barn. Du kommer att bli jättenöjd!”.
Eller ”Mina bröst är obefintliga efter 4 barn… Vill aldrig visa mig i bikini eller tajta kläder för då syns det… Så hejja Engla! Stå på dig, jag vet hur du känner å jag är den första som skulle åtgärda mina problem om jag hade ekonomi”.
”Jag är också snart framme vid full viktnedgång och då kommer denna mamma att behöva genomgå bukplastik och bröstoperation, men det är endast för att jag vill. Stor kram och lycka till”. Och sådär fortsätter det. Styrkekramar och hejjarop. Jag läser till och med kommentarer som ”Jag opererade brösten för snart 3 år sedan, det är det bästa jag gjort!”. Som att en bröstoperation är den rätta, vettiga och modiga vägen för en ung mamma att gå. Hjälp, jag kanske inte riktigt hängt med här, men jag är uppriktigt överraskad. Det verkar helt enkelt som att en normalgraviditet och några omgångars ammande kräver att man lägger sig under kniven. Lite bukplastik och en ny C-kupa tack, inga konstigheter 2011.
Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag skulle tycka att det var svårt att förklara för min dotter att jag, när hon var liten och ammat mig, blev så missnöjd med mina bröst att jag gjorde en stor operation för att ändra på dem. Föder man barn ändras kroppen, blir man äldre så kommer det synas. Eller? Sånt är livet, så är vi skapta, det är mänskligt för unga mammor. Varför, varför, varför måste vi ständigt sträva efter att vara så omöjligt perfekta?
Kan heller inte låta bli att tänka att man kan lägga den där energin, all den där tiden – och pengarna – på så väldigt mycket annat…