Godmorgon. Nej, detta tillhör inte (!) vanligheterna men hör och häpna, träningsskorna har åkt på två dagar i rad. Det är ju faktiskt värt att blogga om…
Läste ni förresten i DN om kvinnliga förebilder? Blir offentliga personer automatiskt förebilder? Jo, jag tycker nog det. Genom åren har jag märkt att jag är rätt ensam om att tycka så. I intervju efter intervju får jag frågan om huruvida jag ser mig själv som förebild. De flesta som befinner sig i min position, eller på något sätt är en kvinna som har en stark plattform, väjer undan. Svarar att de absolut inte vill vara förebilder, det är inget de bett om. Å ena sidan håller jag med dem – det borde inte vara så. Det är fullkomligt befängt att man, bara för att man är kvinna, ska behöva axla något slags ”förebildsansvar” bara för att man hamnar i rampljuset. Som någon nämner i artikeln, Zlatan behöver knappast ta ansvar för hela manligheten.
Samtidigt är det ett faktum att man genom att skapa sig en plattform har en möjlighet att påverka. Då tycker jag, i alla fall för min egen del, att man kan försöka använda det där till nåt bra. Man måste verkligen inte vara någon slags övermänniska men man kan ju ha i åtanke, om man till exempelvis har många unga, påverkbara tjejer i sin målgrupp, att de lyssnar på vad man säger. Passa på, liksom. Men som sagt, det är förstås upp till var och en.
”Bilden av en god förebild är någon som är superlyckad, en helylleperson som ordnar middagar hemma för sina vänner, som inte tar skit i relationer, som inte röker eller dricker”, säger journalisten Quetzala Blanco i artikeln. Nej, där håller jag inte alls med. En god förebild är mänsklig, gör misstag, är tvärtom inte alls så himla perfekt jämt. Annars är man ju en urjobbig förebild som bara stressar, eller?
Vad säger ni, har man ett ”förebildsansvar” eller inte?
SVT Play
