Det drog ihop sig mot Guldknappen och jag ringde barnvakt efter barnvakt. En efter en trillade de bort, det var som ett skämt – absolut ingen kunde. Och pappan var upptagen pÃ¥ annat hÃ¥ll, bokat sedan länge. SÃ¥ när klockan var tio över sju (galan började halvsju) satt jag hemma i soffan, osminkad och trött med värkande rygg iklädd shorts och amningslinne med Marianne i knät och kände mig som askungen. Kände mig kort sagt hundra mil frÃ¥n Guldknappens galakväll med klädsel smoking.
Försökte intala mig att det kommer fler guldknappar. Okej, det var 30-Ã¥rsjubileum och Anna, en av mina absolut bästa vänner, har jobbat och slitit med detta i mÃ¥nader. Ville inte minst vara där för hennes skull men… Nej, jag la Marianne i vÃ¥r stora säng med alla sina favoritleksaker, hoppade in i duschen i tolv sekunder, drog pÃ¥ en svart klänning, letade fram en glittrande partyväska, slängde ner nycklar och mobil, snabbsminkade mig pÃ¥ tvÃ¥ minuter, matade Marianne och stoppade ner henne i selen.
Eftersom det inte gÃ¥r att ta taxi med henne i selen promenerade vi. Sjöng Klas Klättermus pÃ¥ vägen och hade riktigt trevligt – och kom perfekt i tid till Nordiska muséet för att smyga sist in och se den storslagna nomineringsvisningen och därefter hur vinnarna korades. Grattis Dagmar! Bilder frÃ¥n galan ska komma upp här under dagen.
Vi minglade en stund i baren, Roland Hjort beundrade Mariannes hår och hon fick en klapp på kinden av både Cafés modechef Daniel Lindström Michael Bindefeld. Jag sippade lite vin med Karolina och company, pratade med några gamla fina Bonnier-kollegor och sedan traskade jag och Guldknappens yngsta besökare genom tiderna hemåt. Mycket nöjda och glada.



