Tänkte egentligen inte ens ta upp det här i bloggen, ingen stor grej. Men när jag för femtioelfte gÃ¥ngen fÃ¥r ett oroligt ”men hur är läget?” mÃ¥ste jag faktiskt förklara: nej, nej, nej jag är inte knäckt. Däremot kan jag ju passa pÃ¥ berätta hur det gÃ¥r till när man blir ”knäckt” eftersom folk vägrar acceptera att man är glad, välmÃ¥ende och gillar sitt jobb och sig själv. För det fÃ¥r man inte göra, som kvinna i karriären.

1. Blir uppringd av hälsotidning som vill göra längre intervju, eftersom det är viktigt med press inför ”Det kungliga bröllopet” tackade jag självklart ja. Kul, tänkte jag. Träffar trevliga reportern över en kaffe i över en timma, vi pratar jobb, karriär och livet.

2. Hey, jag kan tidningar, man vill ha bra citat. Tyvärr gör jag dem nog besvikna, för jag kan inte ge roligare, smaskigare svar om stress, vikt, träning och karriär än – ja, självklart är det tufft ibland, man är väl människa. Men jag mÃ¥r bra, accepterar mig själv hyfsat, är glad för det mesta, har ett fantastiskt roligt jobb och kan knappast gnälla. Nej, jag hetsbantar inte. Ja, jag älskar smÃ¥godis och glass, har hopplös karaktär, är lÃ¥ngt ifrÃ¥n en perfekt 36:a – önskar kanske att jag var en ibland – men jag är rätt bra pÃ¥ att gilla läget. Här och nu. Livet är för kort för att sikta pÃ¥ beach 2012, typ.

3. Men det dög inte, fÃ¥r ett uppföljningsmail med frÃ¥gor som: ”Vi pratade om kosten, det känns ju verkligen som du har en skön och sund inställning till detta. Hur har det varit tidigare? Har du provat dieter? Haft problem med förhÃ¥llandet till mat? Tänker pÃ¥ ätstörningar och liknande som ju tyvärr är väldigt vanligt?” – jag ger samma svar Ã¥terigen. Nej, ingen anorexi. Nej, ingen hetsbantning. Jo, jag gillar faktiskt mig själv (hyfsat) som jag är.

4. Att mÃ¥ väldigt dÃ¥ligt, ska man ocksÃ¥ gärna göra/ha gjort. Naturligtvis har jag mÃ¥tt dÃ¥ligt, inte minst under förra Ã¥ret, men det är knappast nÃ¥got jag mÃ¥r bättre av att berätta för en reporter. Istället ville jag dela med mig av hur jag gör för att försöka vända dÃ¥liga grejer till nÃ¥got bra. Det dög inte heller: ”Vi pratade ju om hur du vänder det jobbiga/svÃ¥ra till nÃ¥got bra. Har det alltid varit sÃ¥, eller har det funnits perioder dÃ¥ du mÃ¥tt dÃ¥ligt och inte lyckats vända det?”

5. …Men jobbet, visst mÃ¥ste det vara tungt ibland? Absolut. Roligt, utmanande och skitkul men visst fÃ¥r jag ta skit och kritik. Tar pÃ¥ mig för mycket. Kass pÃ¥ att säga nej. Men hade jag inte fixat det, hade jag inte varit där jag är idag. En gÃ¥ng pÃ¥ SVT, när jag var urtrött och kände mig allmänt usel och dessutom blev pÃ¥hoppad i ett jobbigt läge, sÃ¥ fällde jag en tÃ¥r pÃ¥ toaletten. Men – ett viktigt men – det är banne mig inte synd om mig.  Äsch, tänker jag, det där blir nog bra.

6. SÃ¥ ringer expressenreporter. Jag, som jobbat där, frÃ¥gar glatt vad  han ska skriva. ”Jo, alltsÃ¥, om att ditt program är en stor succé… Runt en miljon tittare och sÃ¥… AlltsÃ¥… Det… Är ju jättekul”. Skrattar och svarar att det lÃ¥ter som en mycket (!) ovanlig vinkel, säkert att det är det han ska skriva? JodÃ¥, säger han. Han har nämligen fÃ¥tt en exklusiv förhandstitt pÃ¥ nya numret av hälsotidningen, där jag berättar lite om det.

7. ”Ebba von Sydow knäckt av kritiken”, vilket jag fÃ¥r reda pÃ¥ dÃ¥ min bästis ringer och undrar vad det är frÃ¥gan om. Oh well, det blev en lÃ¥ng harang men sÃ¥ kan det alltsÃ¥ gÃ¥ när man rÃ¥kar berätta om en liten tÃ¥r. Och blir knäckt. Utan att ens veta om det själv. NÃ¥gonstans är det lite fascinerande. Det som oroar mig, pÃ¥ ett större plan, är hur man som kvinna ständigt mÃ¥ste visa sig svag och skör. TÃ¥rar, känslor och leenden. För det är sÃ¥ det ska vara. Eller?

8. Glad valborg!