Oscar de la Renta död

Oscar de la Renta, vårkollektionen 2012. Foto: TT
Oscar de la Renta, vårkollektionen 2012. Foto: TT

En gigant i modevärlden gick bort igår när designern Oscar de la Renta avled 82 år gammal. ”The king of the ladies who lunch” skolades hos Balenciaga och Balmain Couture och grundade sitt eget märke 1956, hans eget hus blev sedan hollywoodelitens givna favorit när det kom till röda mattan. Det är inte svårt att förstå varför när man ser hans sagolikt feminina kreationer. Jag har alltid varit svag för hans prinsessvackra, krispiga aftonklänningar som är moderna men samtidigt alltid lika klassiska. Titta bara på den guldgula sidenklänningen här ovanför, eller det skira, svävande regnmolnet här nedan…

Tylldröm från Oscar de la Renta, höstkollektionen 2012. Foto: TT
Tylldröm från Oscar de la Renta, höstkollektionen 2012. Foto: TT

Jag kopplar också Oscar de la Renta till klara, vackra färger och exklusiv brodyr. Som den här valmoröda klänningen som visades på modeveckan i New York, i våras. Den som nu tar över som kreativ chef på modehuset är Peter Copping, som kommer från Nina Ricci.

Sidenklänning i rött från höstvisningen i New York, 2014. Foto: TT
Sidenklänning i rött från höstvisningen i New York, 2014. Foto: TT

…Och vi kan inte prata om Oscar de la Renta utan att frossa lite i bröllop. Titta här på brudnäbbarna på catwalken för ”brud”-höstkollektionen 2014. Åh!

Skärmavbild 2014-10-21 kl. 16.46.55

Gravida Kate jobbar igen

Kate och William representerade i London idag. Foto: Justin Tallis / TT
Kate och William representerade i London idag. Foto: Justin Tallis / TT

Hon verkar vara lite piggare, så himla skönt för Kate därborta i England! För första gången sedan de gick ut med graviditeten så är hon ute ”på jobb”. Såhär var hon klädd lite tidigare idag, när hon representerade tillsammans med sin man. Nu har paret också gått ut med datum för den kungliga nedkomsten, det blir i april. Åh, så kul för den! Hennes outfit då? Klassiskt Kate, det måste vara Alexander McQueen med tanke på snittet och det grårutiga tyget. Här har hon verkligen hittat en stil som hon trivs bra i, det klär henne dessutom väldigt bra.

Men god jul då?

8517799_fullsize

Inte nog med att jag minst en gång i veckan läser ”Petter och Lottas jul” för dottern som gonattsaga, för att liksom börja ladda upp. Då har jag fixat i ordning och beställt julkort också. Såhär i oktober. Som den brev-, pappers- och frimärksälskare jag är, så tycker jag att det är himla kul att skicka iväg ett gäng julkort på posten. Det är också ett tillfälle att skicka en liten hälsning till dem man tycker om och tänker på. Och så blir jag ju själv så glad för post hem som inte är räkningar.

Man skulle väl kunna tolka detta som att jag är i oerhört god tid och har vansinnigt god framförhållning. Men, mer sanningsenligt, så är det snarare ett resultat av att jag har en på tok för lång ”att göra”-lista antecknad i telefonen. Med alldeles för många saker som jag verkligen, verkligen måste ta tag i. Nu, idag och igår. Det är alltid likadant. När det hopar sig med massvis med grejer, så har jag en tendens att komma igång med ett projekt som inte alls står högst på listan. Typ: ”jag har tusen saker att göra, alltså sätter jag igång med… julkorten!”. En ohyggligt dålig – men ack så trevlig – prioritering. Och nu blev ju de där julkorten, för en gångs skull, inte gjorde i sista stund.

Så god jul och hoppas att ni har en härlig oktoberfredag därute! Själv ser jag fram emot en skön hemmakväll efter en mycket rolig, ganska lång kväll på stan igår som bestod av boklansering, födelsedagsdrink och slutligen en härlig middag med en välbehövlig uppdatering med mitt BVC-gäng från när dottern var ny, världens bästa mammagäng.

Snart, snart, snart

-4

Såhär startade min morgon. Eller, nej, det är faktiskt inte sant att den startade bland sminkborstarna. Den startade med en panik-räddning i form av en utryckning till exakt samma butik dit jag gick i förra veckan, för att vara ute i god tid till dagens plåtning. Jag skulle ha på mig en specifik färgskala idag och var så nöjd med att ha hittat rätt. Min lillpojke hade ju ingen aning om detta när han imorse spillde smoothie och annat härligt kladd över hela tröjan. Det gick inte att rädda (nej, inte ens med wipes) så efter lämning fick jag kasta mig i en taxi, hänga på låset till butiken, införskaffa ny tröja, sedan iväg till fotograferingen…

Men sen så, sedan blev jag förvandlad i sminket av Mia. Penslar, skuggor, svisch, rouge, skimmer och voilà. Och i den här ganska o-glammiga miljön togs sedan bilder, som jag hoppas blir något riktigt bra – något jag kan berätta mer om snart, snart, snart.

-2

Blir det tvillingar?

Albert och Charlene på Princess Grace Awards Gala i onsdags. Foto: Frazer Harrisson / TT
Albert och Charlene på Princess Grace Awards Gala i onsdags. Foto: Frazer Harrisson / TT

Har jag drömt det – eller har hovet i Monaco bekräftat att Charlene väntar tvillingar? Såhär såg hon ut när hon i onsdags hade flugit över till Beverly Hills för att närvara vid Princess Grace Awards Gala. Åh, det vore ju gulligt med tvillingar. Och tänk vad kul för Charlene med babylycka, hon har sagt i intervjuer att hon verkligen längtat efter att få bli mamma. Inte minst, så blir det nog en härlig omställning som ger bra perspektiv på det märkliga liv man ändå måste ha som furstinna av pyttelandet Monaco. Tomma rum har de nog så det räcker och blir över därhemma i palatset, det blir nog skoj med lite barnspring och stök i den kungliga vardagen.

Lite extra spännande är det ju också med kungliga tvillingar, vem får ärva titeln som regerande furste av Monaco? Den som kommer först ut, förmodligen, förutsatt att det är en pojke (pojkar har företräde i Monacos furstefamilj). Blir det två flickor, vad händer då? Enligt monegaskiska konstitutionen är ju, såvitt jag vet, också syskon till regerande furste, och deras avkomma, arvsberättigade. Oh well, någon gång i december är det dags för Charlene att tvätta och fixa i ordning babykläderna, packa BB-väskan och bädda barnvagnen. Om man nu gör det själv, när man är furstinna?

Lördagstorsdag

-3

Min torsdag? Flygande, farande, snett regn, bra snack och banne mig, det blev ett riktigt bra program också. Det vågar jag faktiskt lova, utan att ha sett det själv. Det var helt enkelt en sådan där dag då jag, som så ofta, påminns om att jag älskar mitt jobb och alla givande möten med bra människor det innebär. De där korta, lite oväntade stunderna och samtalen som kan ge så mycket, när man kommer rakt på det där som är viktigt och rör sig i huvudet just precis nu.

Hur som helst. Jag ger er en av dagens sista sändningsminuter fångad i en bild av webbredaktör Nils Pejryd. Härliga Hulda, superstylisten och glädjespridaren från tidningen Mama, andas just här ut lite efter att ha levererat höstmode i 180. Modellen Rebecca visar proffsigt nog inte alls att det egentligen är på tok för varmt i studion för att stå där ullkappa – allt för konsten. Konditorn Gustaf, som just genomfört en lysande premiärsändning, försöker att inte skräck-smälla upp bubbelkorken i sändning. Den där programledaren, jag alltså, har nedräkning i örat och en blick i stil med ”hjälp, det är 23 sekunder kvar till musiken ska börja, vi ska hinna provsmaka och gästen har nu fått tag i kastrullen” och samtidigt freestylar fenomenala Josephine Bornebusch friskt med hallonsåsen. Svischar upp sås över Gustafs no-bake-cheesecake som om hon aldrig gjort något annat. Ja, ni ser ju själva. Och för rörliga bilder, ja då slår ni på SVT1 på lördag 18.15.

Nu ska jag göra det första jag tänkte på när klockan ringde 06.10 imorse: krypa ner i sängen igen. Åh. Så. Skönt. Gonatt på er!

Meningen med livet – premiärkväll för Alex och Sigge

bild(4)

Egentligen vet jag inte riktigt vad vi förväntade oss av kvällens premiär av Alex Schulman och Sigge Eklund på Cirkus. Att få reda på meningen med livet? Nä, knappast. Däremot hoppades vi, min kompis Anna och jag, på en kul kväll – och det fick vi absolut. Även om vi inte riktigt fattade… Vad det var vi fick. En show? Nja. En föreställning? Snarast var det väl en ”direktsänd” podcast som iscensattes. Ett 90 minuter långt samtal med manus-planerade ”övergångar”, inslag av ett par klipp, musiksnuttar, några stillbilder och ytterligare några moment för att fylla och ge ”scen-liv” åt monologerna. Och naturligtvis, premiärnerver för de två huvudpersonerna. Vilket man verkligen förstår. Det var ingen dålig publik som samlats där ikväll, begreppet ”alla var där” har sällan varit så passande. Två stolar bakom oss satt Mona Sahlin, bredvid oss satt David Batra med frun Anna Kinberg Batra, på stolarna framför satt en TV4-maffia med Jesper Börjesson, Jenny Alversjö och Steffo i spetsen.

Hur såg det ut framme på scen då? En ytterst enkel scen, två svarta stolar, en skärm och så förstås då dessa två män i kostym som pratar väldigt, väldigt, väldigt mycket om sig själva. Jo, jag fattar, det är ju grejen. Och folk älskar det, det finns förstås en storhet där som jag ännu inte hunnit upptäcka då jag inte hunnit lyssna på podden. Frälsta podcast-lyssnare tycker säkert allt grävandet i deras barndom är toppen, de driver med sig själva, berättar dråpligheter om sina tonårsjag. Man fnissar då och då, det glimrar till stundvis, stundvis undrar man stilla varför vi som publik ska sitta där och lyssna.

Nej, själv gillar jag mycket bättre när duon tolkar samtiden: då är de bra. Fenomen, flykt och bekräftelsebehov, som exempelvis den 40-årskrisande, nyfrälsta löparen som ständigt visar upp sina lopp, rundor och flashiga löparskor på Instagram. Lyssnar på ”Happy” i lurarna och springer, springer och springer. Allt snabbare. Är nästa lopp meningen med livet? Mitt i prick, hög igenkänning. Samma sak när de driver med dessa hopplösa visdomsord som folk ständigt publicerar på sociala medier. För min del hade det gärna fått vara mindre egofilosoferande och mer av deras träffsäkra samtidsbetraktelser!

Under My Umbrella

Scarlett Johansson i "Lost In Translation".
Scarlett Johansson i ”Lost In Translation”.

Regnet låg kompakt över Stockholm idag. Regnsmatter mot rutorna inatt när jag väcktes av gnyende dotter i en mardröm, regnsmatter mot fönstren när jag vaknade imorse, regnsmatter nu på kvällen när jag sjönk ner med en kopp te i soffan efter att med (ganska) mycket möda och stort besvär ha nattat två små. Det är en konst att göra det ensam (puh) och jag har inte riktigt lyckats få ordning på det ännu. Men vi jobbar på det…

Hösten är här, med besked. Och jag kan inte låta bli att njuta, tycka att det faktiskt är riktigt mysigt. Tända ljus, barnens rosiga kinder, te och pepparkakor (visst är det dags för årets första snart?) och att vara inne med gott samvete. Jag måste bara hitta mig ett snyggt paraply, eller åtminstone en fin regnjacka.

Ett härligt paraply kan faktiskt vara lycka. Imorse var det verkligen det. Att få dottern på bra morgonhumör, så att det blir en bra start på dagen, handlar ju ofta om att börja med något kul. Imorse väckte jag henne med ett ”kom, kom, skynda, det är något vi måste titta på utanför ditt fönster”. Regnet! Sedan stod vi där, i pyjamas, och spanade ner på människorna som hastade iväg till jobbet därnere på Sibyllegatan under stora paraplyer. ”Tänk, då MÅSTE ju du ta med ditt Pippi-paraply till förskolan…”, sa jag. ”Ja, det måste jag verkligen”, sa en strålande glad, nyvaken dotter. Vips, så åkte kläderna på, sedan skyndades det ut i hallen för att inspektera så att paraplyet stod på sin plats.

Nu ska jag försöka att lägga mig i tid, började läsa lite i Helen Turstens nya deckare (med en ny hjältinna, Embla – Irene Huss har tydligen fått sparken) igår. Ska ge den en chans i alla fall, även om jag mest av allt längtar efter att kasta mig över Jo Nesbøs senaste, ”Sonen”. Åh, kan inte FATTA att jag inte köpte den på Bokmässan, när den förhandssläpptes. Gonatt!

Den o-hemliga flytten + 30-talsinspiration, någon?

Detaljbild från kök i byggnad från 30-talet. Foto: Bo-laget.se
Detaljbild från kök i byggnad från 30-talet. Foto: Bo-laget.se

Nej det blev ju ingen hemlighet att vi sålde och packar flyttlasset direkt. Det där är ändå bra märkligt med det här ”offentliga” jobbet man har, att det är ett nyhetsvärde (inte min bedömning, men jag hörde att det stod i flera tidningar) att man flyttar. Att någon tidning tydligen spekulerade i skilsmässa och en annan i den enorma villa som vi skulle ha slagit till på?

Hur som helst. Ingetdera stämmer, vi blir kvar i stan. Vi flyttar faktiskt inom samma område (bara ett par minuters gångväg från där vi bor nu) men till en grönare, lugnare gata med lummiga träd utanför, mindre kommers, mindre trafik och en fantastiskt trevlig gård med sandlåda och annat kul, helt enkelt härligt barnvänligt. Jag längtar så mycket! I december går flyttlasset, vilket jag väl ser fram emot med viss skräckblandad förtjusning. Men allra mest, och nästan bara, förtjusning faktiskt. Dottern pratar redan om hur och vad vi ska packa, vilka väskor hon kan bära och att vi kanske till och med (!) måste ta den där jättestora vagnväskan för att få plats med allt. Jodå…

Vi lämnar sekelskifte och nu blir det istället tidig funkis och 30-tal. Det ska bli så kul. Någon renovering gör vi inte den här gången, det behövs verkligen inte. Däremot börjar jag nu snöa in på tidiga 30-talsstilen inom inredning, en stil som dessutom finns bevarad i nya hemmet i form av vackra stavparkettgolv, gamla glasdörrar i original, öppen spis och annat. Det är inte helt lätt, det finns massvis om 50-talet och 60-talet och en uppsjö av inspiration när det kommer till sekelskifte. Men inte perioden däremellan.

Har lyckats klura ut att det är mycket räta vinklar, sparsamt med dekor, sobert och rätt stramt. Men mera, när det kommer till beslag, tapeter, färger och annat? Är så nyfiken. Tar tacksamt emot tips, om någon vet mer?

Bornebusch är veckans gäst

14-svyle-193219542bde00e5103

Förra veckan Amanda Schulman (intervjun ligger uppe som klipp här) och nu laddar jag om inför att intervjua skådespelerskan och författaren (jo, hon roman-debuterade i slutet av sommaren) Josephine Bornebusch i soffan till lördagens sändning. Ska bli så kul! Josephine, som har en lång karriär inom teater, tv och film, är snart bioaktuell med komedin ”Hallonbårsflyktingen” där hon spelar en av huvudrollerna. Jag var på pressvisningen i fredags och Josephine var briljant i rollen som syster till ”hallonbåtsflyktingen” Mikko, som spelas av Jonas Karlsson.

Fimen, som redan vunnit pris, är baserad på Miika Nousiainens succéroman med samma namn. Ska bli spännande att prata mer med Josephine om filmen, livet och de två platser som är extra viktiga för henne…