Bekännelseböcker av kändisar duggar tätt numera. Alla har något att berätta. Alla har betett sig illa men är numera godhjärtade medborgare som ber om bot och förlåtelse. Och det är väl fint att man vill förändras och ångrar den man en gång har varit. Frågan är hur intressant det egentligen är att läsa sådana böcker gång på gång. Frågan är om alla ens måste skriva böcker om sina liv. Frågan är hur intresserad publiken till slut blir av ännu en superstjärna som sitter och ser sorgsen ut i tv-soffan medan journalisterna lägger huvudet på sned, av medlidande.

Det här med att många kändisar skriver böcker är förstås inget nytt. Det har pågått ett bra tag nu. Ännu äldre är bekännelselitteraturen som fenomen. Augustinus skrev ju sina redan på 300-talet e. Kr. Men det är också skillnad på exempelvis Karl-Ove Knausgårds Min kamp-böcker, som håller hög litterär kvalitet och har skönlitterära ambitioner, och Kikki Danielssons bekännelsebok (med all respekt för Kikki som person). De förra har något allmängiltigt att säga, de senare glöms ofta bort efter ett kort tag och många sålda exemplar.

Senast i raden av kändisböcker, är fotbollsspelaren Magnus Hedmans När ljuset släcks. Han vaknar en dag i smoking i sin kompis skinnsoffa, bakfull och misströstande, och bestämmer sig i det ögonblicket för att förändra sig. Boken handlar om det liv han levt tidigare. Det som innebar att han knappt vågade gå ut av rädsla för illavarslande löpsedlar. Ett liv fullt av droger, alkohol och lögner. Nu har han tagit sig ur det hela. I Nyhetsmorgon satt han nyligen och förklarade hur han numera kan dra en vit lögn men sedan rakryggat erkänna att han ljugit för personen.

Syndaren har biktat sig och fått syndernas förlåtelse. Eller? Är det så enkelt som att skriva en bok om hur man har betett sig mot sina närstående och sedan ska allt vara glömt? Det är åtminstone ett enkelt sätt att framstå som ett helgon, sno åt sig en liten stund till i rampljuset och dra in pengar på kontot tack vare bokförsäljningen. För den kommer ofrånkomligen, och det är väl därför som förlagen kontaktar kändisar för att be dem att skriva om sina liv. Den litterära kvaliteten bortser man antagligen helt ifrån, och ser att man riktar sig till en annan publik än den som normalt konsumerar mycket litteratur. Att Zlatan-boken gått så bra lär knappast minska utbudet av kändisböcker framöver.

Jag funderade kring om det till slut finns en publik för sådana här böcker. Naturligtvis råder regeln att ju större kändis, desto fler sålda. Men själv känner jag mig mycket mätt på att se Liam Norberg, Kikki eller Magnus Hedman gråta ut i teve och böcker. Det kan kännas som att de är skrivna mer för kändisarna själva, för att de en gång för alla vill förklara händelserna bakom löpsedlarna och därmed nyansera bilden av sig själva gentemot allmänheten. Jag tror att de flesta kommer tröttna till slut och rycka på axlarna. Därmed utarmas hela genren och förlagen kan återgå till att fokusera på annat. Men till dess är det värt att diskutera vem som vill ha dessa böcker – och varför.

Det är den tiden på året då det börjar bli varmare, ljusare. Fler människor ute på stan och man är allmänt mycket gladare! Det är också nu då alla nöjesfält öppnas, som Gröna Lund och Liseberg. Många unga söker sig till dessa parker, men vad är det egentligen som drar oss dit? Är det alla attraktioner? Är det Extreme på Gröna Lund och Balder på Liseberg? Ja, dessa är nog de mer populära attraktionerna, men tröttnar man inte på att åka samma sak år efter år?

Också hur kommer det sig att våra parker i Sverige inte drar till sig internationella besökare som USA? Hur kommer det sig att det inte är lika trångt i våra nöjesfält? Nu säger jag inte att det är någonting som man önskar sig för några en minut långta åkturer, men detta är bara ett tecken på popularitet.

Under mitt utbytesår i USA under de senaste 10 månaderna har jag lagt märke till skillnaderna mellan Sverige och USA och hur amerikaner älskar att göra allting mycket större och mer extremt, exakt som man föreställer sig USA att vara. Detta gäller allt från storleken på läskmuggarna på McDonald’s till storstäder till nöjesfält.

Alla har vi hört talas om Sixs Flags, Disneyland, Disneyworld, Universal Studios och liknande parker runt om i USA. Hur kommer det sig att dessa parker är så omtalade men inte många från andra europeiska länder blir suktade att åka till Sverige för att besöka Liseberg?

Det är förmodligen just detta extrema som drar oss unga. Ju läskigare, desto större adrenalinkick och desto roligare. Också längden på åkturerna spelar roll en stor roll. Det är inte värt att stå i en kö för en timma för en kort åktur. I vissa fall så hinner man bara börja njuta av åkturerna då det är över.

Det jag också har lagt märke till på sistone är att för varje år är det mer och mer konserter på nöjesfält i Sverige. Gröna Lund börjar bli mer populär för dessa event än deras åkturer. Jag minns inte när det var sista gången jag satte mig på djurgårdsfärjan för att bara åka några åkturer på fritt fall eller vilda musen. Nej, det är mer konserterna som lockar, vilket jag inte tycker att ett nöjesfält endast borde vara för.

För några år sedan så köpte Grönan in Insane, vilket blev väldigt populärt och det finns en motsvarig het till den i Six Flags här i USA. Så Sverige kanske är på väg åt rätt håll?

Parkerna jag har besökt är universal Studior och Disneyland, båda parkerna har ett tema. Alla parker har någon slags tema och de bygger inte bara attraktion på attraktion lite hejvilt. Parkerna är väldigt organiserade här.

Så istället för att locka oss unga till nöjesfält med LMFAO och liknande Ulrik Munther, borde parkerna lägga pengarna på att köpa in mer extrema attraktioner och istället för att byta ut redan populära saker, som vikingabåten, bygga ut mer! Det finns andra platser för artister att uppträda, som tja, peace and love, Kungsträdgården, Globen, och så vidare.

Statens kulturråd ger organisationen planka.nu 28 000 kronor i litteraturstöd. Det handlar om stöd till essäsamlingen Trafikmaktsordningen utgiven av Korpen Koloni. En bok som beviljats litteraturstöd får automatiskt också distributionsstöd, vilket innebär att de litteraturstödda titlarna distribueras till samtliga huvudbibliotek. Reaktionen har inte låtit vänta på sig. Eftersom Planka.nu uppmanar till civil olydnad ifrågasätts på vilka grunder kulturstöd ska ges.

Men varför riktas ilska mot stödet till just denna bok? Varför inte mot det system som gör att medborgare tvingas bekosta åsikter och opinionsbildning som de inte delar? Det är denna typ av situationer man får man när man har en politiserad kulturpolitik. Då utdelas stöd till organisationer som Planka och presstöd till tidningar som Nationell idag.

Ett samhälle där opinionsbildning, kultur och kulturproduktion får offentliga pengar skapar en samhällsordning där den staten och politikerna formar samhällsordningen. Offentliga stödformer skapar beroendesituationer där den offentliga finansieringen blir en institution i sig. Hos kulturskapare befästs ett incitament att politiskt främja den ordning som gynnar dem bäst. Det är inte en slump att en överväldigande majoritet av kulturskapare och journalister röstar på något rödgrönt parti. Beroendeställningen främjar en pragmatisk konservatism. Ett konserverande av den ordning som gynnar just den egna klassen, nischen och kulturen.

Kultur blir med kulturpolitiken något som särskiljs, upphöjs. Finteater, opera och genussäkrad teater ingår. Cosplay och noisespelningar hamnar utanför. Uppdelningen är helt godtycklig. Kulturpolitik kommer aldrig kunna vara något annat är ett uttryck för den etablerade, salongsfähiga, politiskt moderiktiga kulturen. Något som uttrycktes elegant i den klassiska brittiska serien Yes minister: ” Subsidy is for art, for culture. It is not to be given to what the people want! It is for what the people don’t want but ought to have!”

Det går inte att planera fram en perfekt, heltäckande lösning. Det finns ingen ”bättre kulturpolitik”. Perfekt information om medborgarnas preferenser och behov saknas. Marknaden – det vill säga alla de människor som producerar, nyttjar och konsumerar kultur – är alltid överlägsen träiga kommittéer där rätt och nyttig kultur ska premieras. Mellan vänstern och högern sker därför en konstant kamp om vilken typ av kultur som ska stödjas eller inte stödjas. Man bråkar om innehållet i kulturpolitiken men aldrig om kulturpolitiken som sådan.

Kulturstöd handlar inte bara om direkta stöd, att kulturform x premieras framför kulturform y. Även indirekt genom skilda momssatser, tillståndsgivning hos kommuner och lagstiftning sker det alltid en premiering av någon kultur framför en annan. Istället borde målet vara att underlätta för kulturproduktion och utövning i grunden.

Kulturpolitiken ställer oss inför ett olösligt dilemma: antingen ska allt som påstår sig vara kultur stödjas, eller inget. Så fort det sker en begränsning av stödet måste den definieras. Är det, för att låna Jasenko Selimovic ord, ”kvalitet” som står i centrum. Eller är det att det är för demokratin essentiell kultur som måste stödjas. Så fort man ger sig in i den diskussionen hamnar man i en position av absolut godtycke, ett träsk av undantag och tunna motiveringar.

Jag är ganska nyligen hemkommen från Afrika där frågorna kring rätt och fel och kring vad som ska skrivas i media är lite tyngre. Men precis som i Sverige skriver man om musik, sport och kändisars privatliv. För vi människor har ett behov av att både fly undan vardagen och av att lära oss, vilket vi ibland gör genom att leva oss in i andras liv.

It’s a win win situation. Tidningen säljer lösnummer genom att surfa på kända personers varumärke. I sin tur har kändisens varumärke byggts upp och förstärkts av media, i ett kretslopp av ömsesidigt behov på gott och ont.

Mediabyråer, management, skivbolag och stora filmbolag har genomskådat medias hunger för nyheter och utnyttjar det. ”Inget säljer som en skandal”, är ett uttryck som både TV, film och skivbolag tagit fasta på. I sökandet efter den ultimata hypen har tidningar i samarbete tv-kanalers pressavdelning och skivbolagsbyråer skapat stories och strategier. Tidningarna har tagit stafettpinnen vidare och i många fall utvecklat ett klimat som är krasst, människofientligt och cyniskt.

Under åren har jag arbetat med de största av våra artister och även suttit i pressintervjuer själv. Kanske är tiden svunnen då ett band eller en artist kände upprymdhet och en positiv stjärnglans genom att träffa tidningar och via dem möta sin publik. För många artister är det helt enkel inte kreddigt att träffa journalister utan ett nödvändigt ont som man gruvar sig för.

Man vet att allt man oskyldigt tidigare sagt i media kan bli en nyhet i händerna på en nöjeschef på en större tidning med något lägre moral. Därför drar vi som är i offentlighetens ljus oss undan.

Skivbolag, management och tv-bolag skriver kontrakt om att artisten MÅSTE prata med media, och att ta x antal presskonferenser ingår. Är inte detta ganska talande fingervisning om var vi är på väg. Jag har själv studsat till en presskonferens i glada skutt för att sedan bli mer otillgänglig. Det ingår i människans natur att skydda sig.

Man kan nu i ljuset av allt detta fundera över varför ett så stort band som Kent väljer att inte ge individuella intervjuer utan samlar allt i en presskonferens öppen för alla. Det kanske helt enkelt är så att Kent med sin enorma publik och med försäljningssiffror i en annars så krisdrabbad bransch kan få vilken skivbolagsdirektör och riskkapitalist som helst att gå upp i brygga. Media behöver Kent men Kent behöver inte media.

Samtidigt finns risken att Eskilstunabor blir så arga på Kents vägran att prata med lokalmedier att det skadar bandets varumärke. Bör Kent ge P4 Sörmland en specialintervju för att undgå jantelagen? Eller är det så att Kent vill värna om sitt privat liv och affärsmässigt sköter media som de stora stjärnor de är. I en presskonferens kan Kent lättare styra det som skrivs. Alla är där och hör vad som sägs, det skapas inget utrymme för skandalpress vilket för en artist kan vara skönt.

Baksidan är att media styrts av de stora tidningarna i en negativ riktning där små media och mindre tidningar får svårare att delta och därmed skapa en mångfacetterad bild av en nyhet eller ett band. Det går ut över de goda journalister som kan ge oss en fördjupning, vi riskerar därför att sakna variation.

Klart är att ju mer media framstår som en marionett för riskkapitalismens cyniska affärsmodell, desto mer genomskådar också publiken media och tappar tilltro till dess nyhetsalster som god journalistik.

Frågan vart är vi på väg? Har journalistiken snart slagit sista spiken i kistan? Jag hävdar att vi är på väg att hota demokrati och det fria ordet. Genom missbruket att låta det fria ordet gå i koppel på riskkapital, cynism och toppstyrning har vi skapat ett frö till ett diktatoriskt samhälle – ett Niceville.

“Det här bandet är arbetarklassens seger över borgarbrackorna” sa Joakim Berg, sångare i Kent, i en paus under den vita konserten på Stadion, sommaren 2003. Just den formuleringen rymmer så mycket av det perspektiv som är Kents att jag inte kan låta bli att nämna den politiskt sett mycket grunda kommentaren i den här texten.

För att den säger något viktigt om hur Kent förhåller sig till sin omvärld.

I tidningen Journalisten skriver P4 Radio Sörmlands Fredrik Blomberg att Kent är “Sveriges mest mediefientliga band”, efter att de inför släppet av albumet “Jag är inte rädd för mörkret” meddelat att de inte gör några intervjuer – utöver den presskonferens som hålls idag på Berns i Stockholm.

Till presskonferensen är tidningar, radio, tv, frilansar, webbsajter och bloggar välkomna.

Det är lätt att roas av Blombergs formulering, ety den rymmer hela musikens och musikjournalistikens förändring, problem och framtid i en enda vasst formulerad kommentar.

För det första: Fredrik Blomberg har rätt. Det är själva poängen. “En gemensam presskonferens är ett stort förakt mot tv, radio och tidningar” skriver Fredrik Blomberg.

Jag förstår den hållningen – det blir onekligen svårare för P4 Radio Sörmland att få ordentliga intervjucitat. Men jag tror att det är dags att sluta kräva medial äganderätt av vår tids stora popartister.

“Man måste faktiskt inte” upprepade till exempel Pelle Hellström, känd under artistnamnet Nordpolen, i en numera vida spridd intervju i Nyhetsmorgon där Hellström helt enkelt inte ville, eller kunde, svara på de frågor som ställdes.

Man kan förstås argumentera för att det då är lätt som artist att då tacka nej, men för en hyfsat obskyr artist som Nordpolen är det möjligen inte alltid så lätt att förutsäga vilken effekt den evigt klämkäcka ton med vilken Nyhetsmorgons reportrar ställer sina frågor har på en person i direktsändning.

Kent måste faktiskt inte. De har tagit sig till sin position som Sveriges största band på helt andra meriter än att bada bland guldfiskar på bästa sändningstid. Är det någonting som övriga artister i Sverige har att lära av Kent så är det just detta.

För det andra: Den bästa musikjournalistiken idag görs sällan av etablerade medier. Borta är den tid då Expressen Fredag eller tidningen Pop kunde diktera vad som är bu och bä. Om musiken under senare år har blivit allt mer fragmenterad gäller detsamma dess bevakare.

Kent har släppt tio regelrätta studioalbum och trettiotre singlar som, oavsett om du har tillgång till en exklusiv intervju eller inte, rymmer tusen journalistiska berättelser.

Vilka är egentligen karaktärerna Isis och Bast, som nämns på det nya albumet? Varför ekar den tyska tv-serien “Heimat” i Kents musik? Vad spelar serietecknaren Neil Gaiman för roll i Joakim Bergs universum?

Vad hände under de åren när kroppskomplex och otillräcklighet långsamt ersattes av mer svartvit klasskamp i hans texter (utmärkt skildrat av journalisten Elin Grelsson Almestad i Expressen Kultur, 25/2 2010)?

Eller vad vill den numera världskände konstnären Makode Linde säga med sina bilder i innerkonvolutet till 2009 års album “Röd”? Vad har författaren Evan Hunter och Kents tredje album “Isola” gemensamt?

Svaren finns därute.

För det tredje: Kents ovilja mot medieframträdanden säger något mycket allvarligt om den breda musikbevakningen idag. Vid sidan av Public Service-företagens idoga jobb, tillsammans med en handfull journalister på frilansbasis, är de stora mediehusens bevakning allt för ofta bedrövlig. Sedan de förlorade sitt tolkningsföreträde i beskrivningen av popmusiken famlar de i mörkret.

Men i hörnet strax bakom Aftonbladets nöjessidor frodas musikjournalistiken. Det är ingen underdrift att säga att Sverige aldrig har haft så bra musikkritik som nu. Det råkar bara vara så att det är fler personer som läser olika publikationer. Musiken, tillsammans med texterna om den, har aldrig varit så subkulturell som idag.

Publikationer och bloggar som Tidningen Mums, Throw me away, Law & Order, Lisa/Jon, Look Notes, Tidningen Novell, PSL och Fas 4 formulerar alla, på sitt eget vis, en egen berättelse om musiken. Genomskinlighet: Jag är involverad i två av de ovannämnda själv.

För att citera “Petroleum” från det nya albumet: “Tror du att det finns något okänt där ute, som mirakulöst förblev oupptäckt?”. Det finns berättelser om Kent som är mer värda att berätta än den om vilket Depeche mode-album som just den här gången råkar ha influerat Kents ljudbild. Men de historierna kommer inte de små nätpublikationerna att berätta, hur inbjudna till presskonferensen de än är.

Deras uppdrag är – och ska vara – något annat än att bevaka Sveriges största rockband.

“Det handlar inte om att polisen eller några politiker och tjänstemän ska lämna några besked. Det gäller en ny skiva och en kommande turné med ett av Sveriges mest framgångsrika rockgrupper”, skriver Fredrik Blomberg. Med all respekt för politiker och tjänstemän: Musiken är viktigare än så. De bästa texterna om musik är inte beroende av exklusiva intervjuer. Det gäller såväl liten som stor.

Det är dags att låta musikjournalisten tro på sin egen förmåga igen. Det är hon som är experten. Det är bara hon som faktiskt måste.

När Björn Randelid ställde sig på scen med en eurodiscoartist i Melodifestivalen och rabblade osammanhängande drapor om kärleken försökte jag föreställa mig en kvinnlig kulturpersonlighet göra samma sak, till exempel Bodil Malmsten eller Kerstin Ekman. Det var svårt. Att tramsa i tv utan att förlora sitt kulturella kapital är fortfarande ett strikt manligt privilegium. Manliga författare behöver inte heller göra samma omsorgsfulla uppdelning mellan sitt privata jag och sin yrkesroll: för dem verkar livet vara ett estetiskt projekt där alla bisarra infall kan rättfärdigas som en del av showen.

Som Åsa Beckman skriver i DN finns det i kulturvärlden fortfarande en manlig genikult som tillåter manliga konstnärer att göra vad som helst i konstens namn: varje medierykte om utbrott, misshandel, otrohetsaffärer och krogslagsmål bara förstärker deras aura. Deras odrägliga beteenden kallas bara charmigt excentriska medan kvinnor som gör samma sak betraktas som psykiskt instabila. Tänk på Per Morberg som vägrar svara på frågor, skäller ut sin fru och alla reportrar och ändå möts av ”fascination och skrattlystnad” enligt en intervju i DN. Det manliga geniets sociala inkompetens kallas inte aspergers, det är ju bara en del av hans personlighet.

För några veckor sedan i SVT:s talkshow Skavlan satt Horace Engdahl och gav utlåtanden om ”Mannen” och ”Kvinnan” och påstådde att svenska kvinnor felaktigt tror att de klarar sig bra utan män. Att en akademiledamot kan sitta i ett underhållningsprogram och vädra Paulo Coelho-tacky persoliga funderingar om ”manligt och kvinnligt”  är tydligen inget som sänker hans trovärdighet.

I Torbjörn Forslids och Anders Ohlssons bok ”Författaren som kändis” beskriver de hur böckers meriter idag bygger mindre på det skrivna innehållet och mer på författarnas kändisskap, och att författarens trovärdighet inte längre kräver att han skiljer sanning från påhitt.

En författare kan ena dagen vara tv-underhållare, nästa dag ge ut en utlämnande bekännelseroman, nästa dag vara politisk debattör: det finns inte längre några krav på att leva upp till absoluta sanningar, istället kan man glida runt mellan de roller som för tillfället passar och skriva de berättelser om sig själv som gagnar ens varumärke. Det är inte längre omöjligt att både ta emot priser från Svenska akademien och göra skandalomsusande uttalanden i tabloider och tv-soffor.

Men fortfarande verkar detta vara en rörelsefrihet som främst manliga författare vågar unna sig. De har ett svängrum som tillåter dem att röra sig mellan högt och lågt och fin- och fulkultur utan att bli anklagade för att vara oseriösa.

Ibland har det slagit mig hur svårt många män har att förlika sig med att man som kvinna kan vara flera saker samtidigt: intellektuell och utåtriktad, tänkande och kännande. När jag skickade in en bylinebild där jag hade en glittrig klänning skrev min redaktör till mig att ingen skulle ta mig på allvar och att jag bara skulle signalera sex. Det spelar ingen roll hur mycket jag pratar om Heideggers fundamentalontologi, det finns alltid kulturmän som påpekar för mig att jag är för mycket som en ”kvinnlig stereotyp” för att man ska kunna ta mig på allvar. Att deras beteende är stereotypt manligt är tydligen inget som hotar deras bildade image: själva kan de där männen tillbringa fem dagar i veckan på krogen, prata vitt och brett om alla tjejer de träffar och hur många mingel de går på, men det är inget som befläckar deras kulturella kapital, snarare tvärtom. De tillåter sig att vara allting samtidigt, både svårmodigt intellektuella och skörlevande flanörer. Till skillnad från mig har de en tradition av manliga konstnärsideal att luta sig tillbaka mot, från Baudelaire och Bukowski till Ranelid.

Man kan säga att ”bengtohlssondebatten” handlar om dragkampen mellan attityd och engagemang. Förenklat uttryckt: ”Satsa-på-dig själv” kontra ”Tillsammans är vi starka”. Ohlsson väljer det första och förhånar det andra. Jag har med nöje läst BO:s krönikor i DN, gillat hans släntrande hållning till liv och samhälle just för att han känts fri och obunden, oförutsägbar med ett eget tumavtryck i det mediala bruset.

Med bredsidan om vänsterns förhållande till kulturen, och vice versa, hade BO i kraft av sin kulturstatus på DN kunnat öppna för en intressant diskussion om konstens plats i samhället men istället visar hans text på avsaknaden av denna viktiga debatt när den nu reduceras till avbön – och just attityd: mig fångar ni minsann inte in i den kollektivistiska vänsterhåven!

Den italienske socialisten och demokratikämpen Antonio Gramsci, som satt inspärrad i fascisternas fängelse under stor del av sitt vuxna liv, myntade begreppet hegemoni, det vill säga den bild som ges tolkningsföreträde i samhället vid en given tidpunkt. Vems bild av det snart inte ens blandekonomiska Sverige är det som dagens medborgare får? Är det skattebetalarnas förening genom statsminister Reinfeldts version eller är det de utförsäkrade, de asylsökande, de långvårdsintagna eller dagisbarnens perspektiv som gäller? Och vem ger de motbilder där folkflertalet kan känna sig inbegripna, ja ”hemma”? Vem kommer till tals i ett samhället där en vanlig slogan heter ”Du som inte syns, finns inte”!

Det som kallas ett upproriskt, kritiskt ifrågasättande eller solidariskt handlande förutsätter förstås en synlig motståndare, någon som faktiskt handhar makten. Om vi under en längre tid hade levat under en socialdemokratisk eller rödgrön regering som ansvarat för rikets affärer, då kanske BO:s attack hade känts lite begripligare. Men nu, under högerstyret, väljer BO ”andra sidan” och kastar skit på alla oss, som faktiskt finner mening i att utvidga demokratins gränser att gälla även ekonomin, den över allas våra liv så bestämmande.

Individualismens känselspröt manar BO till uppror mot konformitet och vänstertänkande. Men vem utmanar han: ingen!

Vem kittlar han: makten. Hans utspel är mumma för den moderata kulturpolitiken, som gärna sluter en augustnominerad författare till sin barm. Det har gått hundra år sedan August Strindberg dog och det är fullt begripligt – ideologiskt, men oförlåtligt – kulturpolitiskt, att regeringen satsar ett par ynka miljoner på Strindbergsjubileet medan 100 miljoner satsades på Linné härom året. Siffrorna talar sitt tydliga språk.

Varför så många av de kulturellt verksamma står politiskt till vänster är ett lika litet mysterium som att så många inom näringslivet röstar borgerligt. (Salig Marx uttryckte det sålunda: Det är det samhälleliga varat som bestämmer tänkandet.)

Rent klass-, eller låt oss säga inkomstmässigt, tillhör ju bland annat BO:s egen yrkeskår, författarna, den verkliga låglönegruppen som har allt att vinna på sammanhållning och solidarisk kamp för litteraturstöd, biblioteksersättning, bibliotekens oberoende, pensioner och rimliga levnadsvillkor. I dessa frågor har Vänsterpartiet utmanat regeringen på olika fronter. Vi kämpar för en kulturens mångfald och tillgänglighet, mot ett snedvridet könstänkande inom till exempel film och teater, mot all annan diskriminering och förtryck av såväl enskilda människor som olika grupper i samhället. Med andra ord: vänstern har en människosyn som uttrycks i vårt kulturprogram, Kulturkompassen.

Att stora borgerliga författare som Balzac förmådde skildra sitt samhälle mot sin övertygelse, att en nazistiskt påverkad nobelpristagare som Knut Hamsun kunde skriva så svindlande vackert, eller att den ryske tonsättaren Sjostakovitj lyckades skapa stor musik med Stalins skugga i ryggen visar bara på konstens oersättliga värde. Men detta hindrar förvisso inte konstnärerna att välja mellan attityd och engagemang.

Raoul Wallenberg var den svenske diplomat som räddade tusentals judar undan Förintelsen under sin tid vid den svenska legationen i Budapest. Han var ett av andra världskrigets mest kända svenska offer och svarade genom sin gärning för den kanske främsta svenska insatsen under det fasansfulla andra världskriget. Raoul Wallenberg gjorde en heroisk insats för att rädda tusentals, kanske så många som 100 000, judar från Förintelsen. Hans handlande slutade med att han kidnappades i Ungern och fördes till ett fängelse i Moskva, där han troligen utsattes för tortyr och kanske till sist avrättning. Hans insats har inte alls fått den uppmärksamhet den förtjänar, åtminstone inte i Sverige.

I utlandet uppmärksammas Raoul Wallenbergs arbete ofta. Det finns flera minnesmonument över Raoul Wallenberg, han är hedersmedborgare i flera länder, otaliga torg och gator bär hans namn världen över.

Jag har motionerat att Sverige borde anordna ett minnesår för Raoul Wallenberg. Det är inte alltid ens motioner går igenom men denna har gjort det till min stora glädje. Det är särskilt glädjande för att Raoul Wallenbergs insatser förtjänar att uppmärksammas likaså hoppas jag att fler ska kunna inspireras av hans ärlighet, medkänsla, mod och handlingskraft. Han visade att en människans handling kan förändra mycket. Det därför viktigt att regeringen har tillsatt en nationalkommitté, under ordförandeskap av utrikesminister Carl Bildt, för att uppmärksamma Wallenbergs gärningar och hedra honom med ett minnesår 2012. Syftet med ett år i Raoul Wallenbergs namn är enligt den officiella hemsidan hos regeringen dels att visa på hans personliga handlingar i andra världskrigets Ungern, men också dels i ett vidare perspektiv belysa och diskutera frågor som rör mänskliga rättigheter, främlingsfientlighet och antisemitism så väl som vikten av personligt ansvar och mod och möjligheten för en enskild människa att göra skillnad.

Raoul Wallenberg var en förebild med sitt civilkurage genom att markera mot de krafter som motverkar demokratin och rättsstats principer. Mycket arbete återstår för att hävda respekten för mänskliga rättigheter och alla människors rätt till ett värdigt liv. Jag hoppas också att detta minnesår till Raoul Wallenberg minne ska öppna mångas ögon för det som kan göras för att hjälpa människor runtom vår värld som får sina mänskliga rättigheter kränkta. Den kamp som Raoul Wallenberg utkämpade mot antidemokratiska krafter är ingalunda avslutad.

Tekniken är heller inte det enda som rubbat grunden för den nuvarande filmpolitiken. Under de senaste 20 åren har regionala filmcentrum växt fram. Film i väst står idag t.ex. som samproducent för ca 50 % av alla svenskproducerad biograffilm. Samtidigt har globaliseringen förändrat villkoren för filmproduktion radikalt. Sverige är idag medlemmar av Europeiska Unionen – och även EU-stöd har i många fall blivit helt avgörande för om ett filmprojekt blir av eller inte.

Även branschen i sig har genomgått otroliga förändringar sedan det första filmavtalet. I Sverige har vi idag i princip bara en stor biografkedja kvar, samtidigt som antalet produktionsbolag ökat markant. Den digitala revolutionen har möjliggjort för allt fler att producera filmer på allt lägre budget – för allt fler plattformar – och vi har idag fler företag än någonsin som på ett eller annat sätt jobbar med rörlig bild.

Även Sverige har förändrats radikalt sedan Harry Schein konstruerade det första avtalet på 60-talet. Folkhemstanken har ersatts av ett samhälle präglat av mångkultur, där det blir allt svårare – och mindre relevant – att försöka definiera vad som är ”svensk film”. De flesta företag verkar idag på en internationell marknad med global konkurrens. Filmbranschen är i många avseenden inte annorlunda. De flesta produktioner samproduceras med bolag i andra länder och utlandsförsäljningen är för många en av de viktigaste intäktskällorna. Samtidigt går idag en betydande del av det svenska filmstödet till utländska filmprojekt (som samproduceras med svenska produktionsbolag) och många av de svenska produktionerna spelas inte alltid längre in i Sverige.

Den ursprungliga tanken med filmavtalet, där de publika och kommersiella filmerna skulle finansiera utvecklingen av de mer experimentella och smala, har sedan länge gått förlorad. Idag stöttas allt från breda komedier till polisfilmer, som utgör del av en franchise, med bidrag från Svenska Filminstitutet. Något som man kan misstänka inneburit att distributörer och andra aktörer blivit allt mer försiktiga med att gå in med egna pengar i projekten – i alla fall i ett tidigt skede.

Listan på alla de problem som det nya filmavtalet förväntas lösa är lång. Allt från illegal fildelning, jämställdhetsambitioner till det avtalet faktiskt var till för från början – ska nu lösas med ett och samma avtal. En och samma organisation. Frågan är varför? Varför klamra sig fast vid något som är dömt att misslyckas? Svaret är sannolikt, som så många andra gånger, att man vet vad man har – men man vet inte vad man får. Det är naturligtvis också enkelt om att enas om att filmavtalet inte fungerar bra, men inte lika enkelt att enas om vad som skulle kunna fungera bättre.

Men en grundförutsättning för den politik som bedrivs borde ju vara att den är relevant, förankrad i verkligheten och på ett bra sätt hanterar de utmaningar som framtiden för med sig. Inget av detta gäller dock för avtalsmodellen. Filmavtalet fungerar bra för vissa filmer och mindre bra för andra – och det är just det som är problemet. Att vi försöker hitta en lösning för att stötta så många olika typer av filmer med en och samma politik.

Allt från experimentella micro-budget filmer till kritikerhyllad konstnärlig film och oberoende genrefilm ska stöttas med samma modell. Varför? Vad filmpolitiken istället borde fokusera på är att försöka hitta så många olika sätt att stötta filmproduktionen på. Att slussa alla pengar genom svenska filminstitutet och låta dem avgöra vilka som ska få ta del av kakan och inte kan inte vara grunden för en modern – liberal – filmpolitik. Det gör även filmprojekten mer strömlinjeformade, mer politiskt korrekta och mindre utmanande. Vi får helt enkelt ingen bredd med den modellen.

Det som skrämmer mig här är regeringens bristande initiativförmåga att föra fram egna alternativ till filmavtalet. Istället för att se över alternativ till filmavtalet, alternativ som faktiskt skulle innebära förbättrade villkor för produktionsklimatet, så kör man istället på i samma gamla hjulspår. Sannolikt av rädsla för att stöta sig med den högljudda kulturvänstern – och trots att jag är en övertygad liberal och har förtroende för regeringen i de flesta andra frågor, så kan jag inte blunda för att problemet bottnar först och främst i en otrolig kompetensbrist.

Utöver hänvisningar till utredningar, rapporter och förhandlingar, så är det enda försök till nytänkande från regeringens kulturminister ett diffust prat om mer entreprenörskap, sponsring och volontärarbete inom kultursektorn. Inga konkreta förslag har ju dock presenteras för att underlätta detta. Redan idag så utgör ju dessutom en stor del av finansieringen i många svenska filmer av praktiska insatser där företag och personer satsar teknik och arbetsinsatser i filmerna, d.v.s. en form av sponsring och/eller volontärarbete.

Vi ser även hur allt fler länder och regioner väljer att satsa på skattelättnader för filmproduktion, för att locka producenter att förlägga inspelningen sina kommande filmer just där. (Kort – och förenklat – innebär skattelättnader att producenten får tillbaka en del t.ex. 30 % av det denna spenderar på filmproduktionen, förutsatt att den förläggs i den aktuella regionen). Något som borde övervägas som ett komplement till den rådande filmpolitiken även i Sverige. Dels för att enklare kunna stötta alla filmer på lika villkor, utan att projekten behöver slussas genom Svenska Filminstitutet – och dels för att försöka locka fler utländska filmproduktioner till Sverige. Men framförallt kanske för att behålla inspelningen av de svenska filmerna i Sverige – och möjliggöra för svenska produktionsbolag att växa i Sverige.rn rnSkattelättnader är naturligtvis rätt sätt att stötta alla produktioner på, men för många produktioner skulle det underlätta betydligt – och det skulle förenkla ett eventuellt nytt filmavtal eller en ny helstatlig filmpolitik, om vi separerade de filmer som bäst stöttas genom bidrag – och de som bäst stöttas genom skattelättnader.

Jobblinjen måste gälla även i filmbranschen. Det kräver konkurrenskraftiga skatteregler för filmproduktion även i Sverige.