Statsminister Fredrik Reinfeldt lyckades igår genom ett kort uttalande osynliggöra en stor del av svenskarna och deras livssituation. Förklaringen? De är inte etniska svenskar.

På en fråga om arbetslöshet, i en intervju med Tidningarnas Telegrambyrå, TT, svarade stasministern bland annat: ”Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”

Plötsligt blev jag och hundratusentals svenskar återigen medvetna om vårt etniska ursprung ifall vi hade glömt. Denna gång inte genom riksdagspartiet Sverigedemokraternas företrädare utan genom stasministern.

Jag bor i en av Stockholms södra förorter. Min dotter, född på Huddinge sjukhus går i en skola i grannskapet där mer än hälften, skulle statsministern säga, inte är etniska svenskar.

Jag jobbar också som chefredaktör för en lokaltidning i västerort i Stockholm. Igen en hel del stockholmare som skulle räknas bort enligt det etniska kriteriet.

Så ser det ut i min stad. I förorterna i Stockholm, där faktiskt den stora majoriteten av stockholmarna bor, är invånarna av olika ursprung. Staden för övrigt må vara segregerad och delad men i förorterna finns en mångfald som är karaktäristisk för alla stora städer i Europa.

Men skulle man ta statsministern på orden, och det vill man gärna göra med landets statsminister, så är livssituationen för alla dessa stockholmare inte lika viktig eftersom de inte är etniska svenskar. Eller deras arbetslöshet hänger ihop med deras etnicitet och måste förklaras därefter.

Statsminstern talar inte om utlandsfödda eller invandrare. Han väljer en beteckning som går bort om sociala och ekonomiska förklaringsmodeller. Han talar inte om långtidsarbetslösa eller utbildningsnivå. Etniciteten, en ickesvensk sådan, blir den allomfattande definitionen på en stor del av svenskar.

För min dotter är väl svensk? Så som alla ungdomar i Stockholms förorter som fötts i svenskt sjukhus, gått svensk dagis och skola?

Och varför skulle deras arbetslöshet vara mindre viktigt än så kallade etniska svenskarnas? Drabbas man lite olika beroende vilket etniskt ursprung man har?

Låt oss säga att de inte är etniska svenskar. Varför kallas deras arbetslöshet för utanförskap och andras lätt och slätt arbetslöshet? Det kanske är lite praktiskt. Plötsligt sjunker arbetslöshetssiffrorna. Det som oppositionen kallar för massarbetslöshet blir låg arbetslöshet. De andra är ”utanför”.

Det är många som har försökt förstå och förklara statsministerns uttalande.

Men oavsett vilka intentioner som Fredrik Reinfeldt hade gör han genom sitt uttalande en stor del av svenskarna osynliga och förstärker vi-och-de-känslan.

Etnicitet som förklaringsmodell duger helt enkelt inte. För det finns ingen svenskare än unga i våra storstäders förorter.

Lotta Edholm och Ann-Katrin Åslund skriver i sin replik på SVT debatt den 28 april att Folkpartiet inte vill sänka lönerna för unga anställda i staden med 25 procent. De menar att deras förslag istället handlar om att införa möjlighet till ungdomsavtal med minst 75 procent av avtalsenlig lön. Vad är skillnaden undrar vi?

Den höga ungdomsarbetslösheten är ett stort problem i Stockholm och hela Sverige. Att den moderatledda majoriteten inte lyckas ge unga möjligheter till jobb är ett politiskt misslyckande. När Edholm och Åslund i sin replik lägger över ansvaret för detta på ungdomarna är det för oss ett tecken på en oförmåga att åtgärda de verkliga problemen. Sänkta ungdomslöner är inte lösningen på ungdomsarbetslösheten. Och det är inte ungdomarna som ska betala priset för politikers misslyckande.

I Stockholms län fortsätter antalet lediga jobb att öka. Under mars i år anmälde arbetsgivare 20 100 lediga platser till arbetsförmedlingarna i länet. Det är 700 fler jobb än samma månad år 2011. Samtidigt står allt fler unga utan jobb. Sedan den moderatledda majoriteten tog över makten i Stadshuset och Rosenbad år 2006 har ungdomsarbetslösheten ökat med 50 procent i Sverige. I Stockholm finns idag cirka 3 400 unga som står utan arbete. Det är uppenbart att unga inte får ta del av jobben.

För den borgerliga majoriteten är det hög tid att börja prestera bättre. Stockholms stad måste ta ett större ansvar för att matcha unga med lediga jobb samtidigt som vi stärker incitamenten för arbetsgivare att anställa arbetslösa ungdomar. Vi måste satsa mer på utbildning och erbjuda fler vägar för dem som inte slutfört gymnasiet att skaffa sig gymnasiekompetens. Staden ska också garantera att alla 16 till 19-åringar erbjuds sommarjobb samt i ökad utsträckning visstidsanställa unga, självklart till en rimlig och kollektivavtalsenlig lön.

Vi måste agera kraftfullt när det gäller att minska ungdomsarbetslösheten men aldrig på bekostnad av någon enskild grupp. Stockholm behöver en modern, mänsklig och långsiktig arbetsmarknadspolitik där alla ges lika förutsättningar att lyckas. Tyvärr ser det ut som att Stockholm får vänta till 2014 på en hållbar arbetsmarknadspolitik. För det enda Folkpartiet och den moderatledda majoriteten levererar just nu är sänkta löner och ökad ungdomsarbetslöshet.

Stockholms stad är en av landets största arbetsgivare med närmare 40 000 anställda i förvaltningar och bolag. Trots det är bara omkring 550 personer födda 1989 eller senare, och färre än hundra har fast jobb. Samtidigt är 3 400 stockholmare mellan 18 och 24 år öppet arbetslösa eller arbetssökande i program med aktivitetsstöd, och nära 1 200 personer mellan 18 och 24 år är beroende av försörjningsstöd. Många ungdomar får i dag sin första arbetslivserfarenhet genom Stockholms stads satsning på sommarjobb. För många långtidsarbetslösa ungdomar, nyanlända och unga med funktionshinder har Jobbtorg Stockholms projekt med ungdomsanställningar blivit en viktig språngbräda in i arbetslivet. Men det räcker inte.

För att öka möjligheterna för fler unga att få ett jobb föreslår Folkpartiet i Stockholm att kommunen i egenskap av arbetsgivare verkar för att särskilda ungdomsavtal införs inom vissa yrkeskategorier för personer upp till 23 år. För de ungdomar som saknar fullständig gymnasieutbildning, har bristfälliga språkkunskaper eller av andra skäl har svårt att få sitt första jobb är detta extra angeläget. Det är alltid bättre att ha ett arbete att gå till än att fastna i bidragsberoende.

Att sänka trösklarna till arbetsmarknaden är en angelägen politisk uppgift. Som förebild finns det ungdomsavtal som IF Metall och arbetsgivarna har kommit överens om, och som riktar sig till unga utan yrkeserfarenhet. Lönen bör vara minst 75 procent av lägstalönerna i kollektivavtalen och kombineras med handledning och utbildning. Anställningen ska vara högst ett år med möjlighet till förlängning. Det måste givetvis också finnas en lokal uppgörelse med berörda fackliga organisationer.

Det är självklart så att ungdomsavtal passar bättre inom vissa yrkeskategorier än andra. Det är tänkbart att ungdomsavtal kan vara ett bra alternativ även när den unga personen har någon form av utbildning i botten, till exempel en gymnasial yrkesutbildning, men behöver en introduktionsperiod med extra utbildningsstöd på arbetsplatsen.

Under Folkpartiets riksmöte uppmanade partiledaren Jan Björklund Sveriges kommuner att lägga förslag om att införa ungdomslöner som är 75% av dagens lägsta lön. Som en konsekvens av det kommer Folkpartiet i Stockholm stad att föreslå sänkta löner för personer upp till 23 år på dagens kommunstyrelsemöte. Förslaget är missvisande, ineffektivt och cyniskt. Både Folkpartiet och Centerpartiet har framställt sänkta ungdomslöner som ett sätt att minska ungdomsarbetslösheten. Vägen ur arbetslöshet heter inte lönedumpning genom sänkta ungdomslöner, hur gärna än Jan Björklund vill få oss att tro detta. Vägen in på arbetsmarknaden är istället att satsa på utbildning.

För det första finns det inga tydliga bevis för att sänkta löner för ungdomar i realiteten skapar fler arbetstillfällen. Tunga instanser såsom OECD menar att effekterna är motstridiga och att man inte kan rekommendera sänkta ungdomslöner som ett sätt att skapa fler jobb för unga. Det finns länder och branscher som har låga ingångslöner för unga men som ändå har hög arbetslöshet. Dessutom har regeringens satsningar med kraftigt sänkta sociala avgifter vid anställningar av unga inte gett den förväntade effekt man velat se. Bland annat bedöms i en rapport från Finansdepartementet att sänkta kostnader för att anställa unga har små effekter på arbetslösheten. Det rådande forskningsläget, tillsammans med att de borgerliga partierna inte själva är överens om att sänkta ungdomslöner ger resultat, borde vara en tydlig indikation för Folkpartiet att deras förslag inte håller vid närmare granskning.

För det andra är det cyniskt av Folkpartiet att måla upp en vilseledande bild där unga förleds att tro att de måste välja mellan ett jobb med mindre lön och inget jobb alls. Troligtvis kommer Folkpartiets satsning inte att drabba de som är unga akademiker utan de unga som saknar fullständig utbildning. Redan idag är detta en utsatt grupp med låga löner och osäkra arbetsvillkor och det finns en risk att de får det ännu svårare att försörja sig om de lägsta lönerna sänks ytterligare. Ungdomar behöver istället fler alternativa möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Vägen ur arbetslöshet heter inte sänkta ungdomslöner, hur gärna Folkpartiet än vill få oss att tro detta. Vägen ut heter utbildning.

För det tredje finns det en rad olika undersökningar, som till exempel Tillväxtverkets undersökning Företagens villkor och verklighet 2011, som visar att många företag vill nyanställa men inte hittar rätt sökande till jobben. Problemet är alltså inte att det är för dyrt att anställa utan att det finns så många arbetslösa som saknar rätt utbildning och kompetens. De unga arbetslösa som verkligen har svårt att få jobb är i hög grad de som inte har klarat skolan eller som saknar arbetslivserfarenhet. Praktikplatser till unga arbetslösa kombinerat med en rättighet att fullfölja sina studier skulle ge den arbetslivserfarenhet och kompetens som behövs för att få de lediga jobben.

Istället för sänkta ungdomslöner vill Miljöpartiet se konkreta, realistiska och moderna förslag som minskar arbetslösheten. Vi föreslår följande för att sänka ungdomsarbetslösheten i Stockholm:

• Stockholms stad ska ta ett större ansvar i att matcha unga med lediga jobb.

• Staden ska själv i högre utsträckning visstidsanställa långtidsarbetslösa ungdomar – givetvis till en rimlig och kollektivavtalsenlig lön.

• Arbetet med uppföljning av unga i åldern 16-19 år ska prioriteras. Unga ska ges stöd i att få gymnasiekompetens och arbetslivserfarenhet.

• Ingen som vill läsa på Komvux ska nekas inträde – alla har rätt till en utbildning.

• Stadens egna verksamheter ska ha rimliga löner, Miljöpartiet vill genomföra en särskild lönesatsning för att höja lönerna i de ofta kvinnodominerade yrkena med lägst löner.

• Staden ska bidra till att unga får sommarjobb och därmed den första viktiga kontakten med arbetslivet.

Vi vet att behovet av kompetent arbetskraft är stort de kommande åren. Att Jan Björklund och Folkpartiet i Stockholms stad i ett sådant läge går ut och propagerar för lägre löner är oansvarigt. Stockholm behöver en modern, mänsklig och långsiktig politik som underlättar stockholmarnas vardag, inte försvårar den. Om den moderatledda majoriteten inte är beredd att ta det ansvaret kan stockholmarna känna sig trygga i att Miljöpartiet alltid kommer att driva frågan om en modern och mänsklig arbetsmarknad i Stockholm.

Ett problem som vi i facket möter är de anställdas rädsla för att uppmärksamma problem på sin arbetsplats och på så sätt kritisera sin arbetsgivare. Många vågar inte kontakta oss eftersom de är rädda för repressalier från företaget. I SVT:s bevakning har vi också sett att de anställda väljer att vara anonyma. Detta är ett stort problem och ett hot mot det fackliga arbetet i företagen. Om vi inte får medlemmar som vill ställa upp på att vi driver deras ärenden har vi inga möjligheter att förhandla med arbetsgivaren och se till att de anställdas rättigheter inte kränks.

Som facklig organisation kan vi göra mycket för medlemmarna, men det förutsätter att de vågar slå larm till oss. För den som känner sig otrygg eller blir trakasserad på jobbet är det viktigt att veta att de ska kontakta sitt skyddsombud eller den lokala fackliga avdelningen.

Att anställda ska behöva vara rädda för att gå till facket eller berätta för journalister om sin arbetssituation är helt oacceptabelt. Vi måste se till att anställda får trygghet, så att de vågar stå upp för sina rättigheter. Som ung och deltidsanställd eller visstidsanställd kanske man är rädd att inte få jobba fler timmar eller för att förlora sin tillfälliga anställning om man kritiserar sin chef. Även den höga ungdomsarbetslösheten, där var fjärde ung inte har ett jobb att gå till, bidrar genom att det skapar en känsla hos många unga att man är tvungen att gå med på att jobba till vilka villkor som helst för att få ett jobb.

Fackets uppgift är att se till att arbetsmarknaden blir tryggare, så att människor vågar hävda sin rätt. Handels vill skapa tryggare jobb, och kräver därför att missbruk av visstidsanställningar stoppas och att anställda får rätt att jobba heltid. Med en tryggare anställning blir det också lättare att säga ifrån. Men i slutänden landar ett tungt ansvar på företagen. Det är arbetsgivaren som måste se till att skapa en bra och säker arbetsmiljö för alla anställda. Nu vill vi att företagen tar det ansvaret.

SVT har i sin granskning av klädbranschen bland annat uppmärksammat arbetsmiljön på Zarabutikerna. Där gjorde vi för två år sedan en anmälan till Arbetsmiljöverket och krävde åtgärder. Vi har sedan följt upp frågan i enskilda förhandlingar, men hittills har alltför lite hänt. Vi upplever att cheferna i enskilda butiker inte följer det vi kommer överens om i förhandlingar.

Efter vittnesmålen i Uppdrag Granskning kommer Handels ombudsmän nu att besöka samtliga Zara-butiker för att prata med de anställda och få en samlad bild av arbetsmiljön i företaget. Vi kommer också att ha ett möte med Zaras ledning för att diskutera arbetsmiljön.

Varje år förhandlar vi för många medlemmar i butiker runtom i landet – förhandlingarna rör bland annat arbetsmiljöfrågor och rätt till övertidsersättning. Så fort en medlem kontaktar oss och berättar om problem på arbetsplatsen tar vi upp det med företaget. Vi gör allt vi kan för att förbättra villkoren för våra medlemmar, men det förutsätter att arbetsgivaren faktiskt följer det vi har kommit överens om i förhandlingar. Alltför ofta ser vi samma problem dyka upp om och om igen, trots att vi redan har förhandlat för medlemmars räkning om samma sak och att arbetsgivaren har lovat att ändra sitt beteende.

Den arbetsmiljö som anställda vittnar om på de utpekade kedjorna är naturligtvis fullständigt oacceptabel och i slutänden är det arbetsgivaren som har ansvaret för att se till att sådana här saker inte förekommer på arbetsplatsen.

Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström säger i SVT Rapport att vi i facket är för dåliga på att informera och locka ungdomar. I Handels jobbar vi ständigt med att vara ute och prata med ungdomar om deras rättigheter och skyldigheter när de ska ut och jobba. Under förra året besökte vi i Handels 433 gymnasieklasser och pratade med flera tusen elever som gick program inriktade mot att bland annat jobba i handelsbranschen. Visst har vi i facket mycket kvar att göra när det gäller att nå ut, men det försvåras av att det är svårt att värva unga personer som inte vet var den kommer att jobba från den ena dagen till den andra. Även regeringen borde ta sitt ansvar genom att se till att unga människor får tryggare jobb. När det gäller problemen med dålig arbetsmiljö har regeringen konstant sedan man fick makten skurit ned på resurserna till arbetsmiljöarbete.

Vi kommer att fortsätta jobba för att alla, ung som gammal, ska känna att det är roligt att gå till jobbet och att alla ska trivas på sin arbetsplats. För att göra det behövs många fackliga medlemmar som stöttar varandra och vågar berätta om missförhållanden på arbetsplatsen. Det är tillsammans vi är starka.

INGÅNGSLÖNER Mitt under avtalsrörelsen, då den svenska modellen prövas som mest, stör Hanna Wagenius, förbundsordförande för Centerpartiets Ungdomsförbund vår partsmodell med en attack som förvånat såväl arbetsmarknadens parter som Centerpartiets vänner i regeringen. Istället för att prata om mer pengar i plånboken vill man nu införa en generell lönesänkning som ger mindre pengar. Det skriver Malin Norberg, Ungdomssekreterare LO.

Hanna Wagenius har helt rätt i att arbetslösheten inte är ett konjukturellt problem, utan ett strukturellt. Den är alltså ett smärtsamt kvitto på regeringens havererade arbetsmarknadspolitik. En politik där sänkta arbetsgivaravgifter, en reform som kostat skattebetalarna 15 miljarder, fått små eller inga effekter alls. Att försöka skylla det ansvaret på fackföreningsrörelsen är att smita undan. Fackföreningsrörelsen har sedan länge fört en ansvarsfull lönepolitik. Hade det varit som Centerpartiet tror, att arbetslösheten är ett löneproblem så hade regeringens reformer fått resultat. Men det är inte där problematiken ligger. Det grundläggande problemet är bristen på anställningsbarhet.

Den största delen av de arbetslösa har ingen avklarad gymnasieutbildning eller har inte tillräcklig erfarenhet. De är helt enkelt inte intressanta för arbetsgivaren eftersom det saknas efterfrågan. Så varför vill Centerpartiet rea ut en arbetskraft som inte efterfrågas? Minimilönen för en 18 åring inom exempelvis Hotell- och Restaurang är i dag 14 034 kronor. En lönesänkning i linje med Centerpartiets förslag skulle alltså innebära en lön på cirka 10 500 kronor.

Hos Kommunal, vars medlemmar bland annat jobbar inom vård och omsorg, är i dag lägstalönen 16 070 kronor i månaden före skatt. Skulle Centerpartiet råda skulle en nyanställd alltså kunna få klara sig på 12 000 kronor, oavsett ålder. Och då ska man veta att de flesta i dessa branscher sällan har heltidsjobb. Med en sänkt lön på endast 12 000 kronor i månaden återstår knappt 3000 kronor till hyra, lunch och sparande varje månad, efter att skatt och andra levnadskostnader enligt Konsumentverket är betalda.

Sverige ska vara en kunskapsdriven ekonomi och ska som sådan konkurrera med kompetens och kvalitet. Inte som ett låglöneland. Vi vet att arbetsgivare alltid kommer att efterfråga kompetens framför billig arbetskraft och inga nya jobb kommer att skapas genom lönedumpning och låglönekonkurrens. Fullständiga gymnasiebetyg, tillsammans med praktik, är i princip en biljett in på arbetsmarknaden. Det är där åtgärderna måste sättas in. Arbetsmarknadens parter förstår det. Även partier inom alliansen förstår det. Men det är tydligt att Annie Lööf och Hanna Wagenius inte förstår.

Josefin Brink (V) levererar en indignerad debattartikel utan att diskutera själva sakfrågan – hur skapar vi fler jobb åt dem som idag får sin inkomst från bidrag. Centerpartiet vill att fler människor ska få möjlighet att arbeta och få en egen lön. Vi har den ekonomiska forskningen i ryggen när vi föreslår en mer flexibel arbetsrätt, bättre matchning till jobb, lägre lönekostnader och ett bättre företagsklimat.

Vår uppmaning till arbetsmarknadens parter om lägre ingångslöner handlar om att de ska ta ansvar även dem som inte sitter vid förhandlingsbordet – de arbetslösa. Vi vill inte ha statliga minimilöner eller sänka befintliga löner, vi vill att människor som idag är arbetslösa ska få en chans att komma in på arbetsmarknaden och därigenom få möjlighet till lönekarriär. Arbetsmarknadens parter måste uppmärksammas på att ungdomsarbetslösheten kommer att öka om ingångslönerna trycks upp ytterligare.

Det råder ingen tvekan om att höga ingångslöner leder till en högre arbetslöshet bland unga och andra grupper som står långt från arbetsmarknaden. Vissa debattörer försöker ge sken av att det råder ett oklart forskningsläge om detta faktum. I skarp kontrast visar undersökningar bland nationalekonomer att åtta av tio anser att höga minimilöner ökar arbetslösheten bland unga och oerfarna. Om kostnaden för att anställa minskar kommer fler företag ha råd att anställa en till person. När ett företag anställer och det kostar nästan lika mycket att anställa en erfaren som en oerfaren faller valet på den med erfarenhet.

Den här insikten finns också hos de flesta svenskar. I en opinionsundersökning som tidningen Riksdag och Departement har genomfört ansåg 82 procent av Alliansens väljare och 52 procent av de rödgrönas väljare att lägre ingångslöner är ett bra förslag för att bekämpa ungdomsarbetslösheten.

Ingångslönen har man under en mycket begränsad tid av sitt arbetsliv. Det är därför oftast mer intressant att titta på den sammanlagda lönen under hela arbetslivet. Svenskt Näringsliv publicerade nyligen en studie som jämförde löner hos unga som 1999 jobbade till ingångslöner i servicebranschen med unga som samma år var arbetslösa. Tio år senare hade de unga som haft ett jobb 20-30 procent högre förvärvsinkomster än de som tio år tidigare var arbetslösa. Den här och liknande undersökningar visar att ingångsjobben är betydelsefulla steg in i arbetslivet.

Som vanligt när Vänsterpartiet pratar ekonomi har man alltså verkligheten emot sig. Centerpartiet lyssnar på den ekonomiska forskningen. Vissa av våra förslag må uppfattas som obekväma, men för oss är det viktigaste att skapa förutsättningar för arbetslösa att få ett jobb. Att få in en fot på arbetsmarknaden är alltid bättre än att ha två fötter utanför.

Sverige har, sett i relation till resten av befolkningen, Europas högsta ungdomsarbetslöshet. Redan under högkonjunkturen innan finanskrisen utbröt låg siffran på över 20 %. Det visar oss att arbetslöshet bland unga inte är ett konjunkturellt problem, utan ett strukturellt.

Vi har ett problem där en oflexibel arbetsmarknadsreglering, en skola med dålig näringslivsanknytning och OECD:s högsta lägstalöner bidrar till att unga blir oattraktiva på arbetsmarknaden. Lagen om anställningsskydd gör att riskerna med att alls anställa blir större för företagare, vilket drabbar oprövade kort på arbetsmarknaden extra hårt. Skolan har under decennier misslyckats med att lära eleverna vad de behöver för att fungera på arbetsmarknaden, och för höga teoretiska krav har gjort att många hoppat av praktiska program på gymnasiet. Dessutom är inte bara lägstalönerna i Sverige högst i OECD – vi har också de absolut minsta löneskillnaderna. Det innebär att löneanspråken knappt varierar mellan någon med ett digert CV att visa upp, och någon som aldrig förr haft ett arbete. Givet den arbetsmarknadsreglering vi har är det därför inte konstigt att allt fler jobbannonser kräver erfarenhet och referenser.

Samtidigt är det inte bara unga som som drabbas av dagens system. Andra grupper som redan står en bra bit från arbetsmarknaden, som utlandsfödda och långtidsarbetslösa, knuffas allt längre ut i periferin. Den svenska arbetsmarknaden har blivit en plats för en begränsad grupp insiders som passar bra i standardmall 1A, medan alla andra riskerar att hamna i ett permanent utanförskap.

Arbetslöshet är heller inte något som drabbar en människa bara för stunden. Sett på tio års sikt kan ett jobb inom hotell-, restaurang- eller städbranschen innebära 20 – 30 % mer i lön i framtiden i jämförelse med någon som är arbetslös. Det är alltid bättre att ha ett jobb med låg lön idag, än att vara arbetslös.

Det är med grund i detta man måste titta på ingångslönedebatten. Valet för arbetslösa står nämligen inte mellan jobb med hög ingångslön och jobb med låg ingångslön, utan mellan ett jobb med lägre ingångslön än idag och inget jobb alls. Då är det första alternativet alltid bättre.

Man ska också komma ihåg att det är ytterst få som stannar i låglöneyrken. 60 % går vidare till jobb med högre lön redan efter ett år. Dessa jobb fungerar som vägar in på arbetsmarknaden, något som är oerhört värdefullt om utanförskapet ska kunna brytas.

Vi har mängder av människor som inget hellre vill än att kliva upp på morgonen, åka till jobbet och bidra till samhällets gemensamma välfärd. Så väl politisk klåfingrighet som fackens ständiga krav på höjda ingångslöner sätter dock effektivt stopp för detta.

Det är dags att också fackföreningsrörelsen inser hur situationen ser ut. Förvisso är det förståeligt att facken inte har något intresse av att hjälpa unga arbetslösa. Deras intresse ligger i att skydda de insiders som de representerar. Men efter alla vackra tal om solidaritet, och eftersom man också förhandlar löner för de som befinner sig utanför, vore det passande om man också kunde visa lite solidaritet i praktiken med dem som står allra längst från arbete.

Annie Lööf är 29 år gammal och ganska ny och oerfaren som minister och ordförande för Centerpartiet. Ändå har hon den högsta lönen av alla partiledare i Sverige: drygt 151 000 kronor i månaden. Det betyder att Annie Lööf varje månad tjänar 7 000 kronor mer än vad en ny och oerfaren undersköterska i äldreomsorgen ska tjäna på ett helt år. Om Centerpartiet får som de vill.

Centerpartiets förslag att sänka ingångslönerna med 25 procent innebär att en heltidsarbetande undersköterska skulle ha ungefär 8 500 kronor kvar att leva på efter skatt. Det ska jämföras med att den som studerar på heltid har 8 920 kronor i månaden att leva på. Med den inkomsten går studenter back med 740 kronor i månaden efter att levnadsomkostnaderna är betalda enligt en uträkning av Sveriges studentkårer.

Med samma räknesätt skulle alltså en heltidsarbetande undersköterska gå back med 1 160 kronor i månaden efter Centerpartiets lönesänkning. I verkligheten skulle det se mycket värre ut än så. Mer än hälften av de anställda i äldreomsorgen jobbar nämligen deltid, så den verkliga månadsinkomsten skulle bli ännu lägre för de flesta.

Lika illa eller värre ser det ut i restaurangbranschen, handeln och städbranschen. Lönerna är låga och många har timvikariat och jobbar deltid. Redan idag är ekonomin knapp för alla som vårdar, serverar, städar och betjänar kunder i butiker. Utan dessa hundratusentals människors arbete skulle samhället sluta fungera. Men Annie Lööf tycker alltså inte att de är värda de löner de får. De ska ha ännu mindre.

Motivet är förstås att sänkta löner ska leda till fler jobb. Idén att arbetslösheten beror på att det är för dyrt att anställa är inte bara Centerpartiets, utan hela den borgerliga regeringens. Sedan 2006 har hela den borgerliga arbetslinjen pekat i en och samma riktning. Genom en kombination av skattesänkningar till dem som redan har jobb och sänkt ersättning och avskräckande åtgärder för arbetslösa har regeringen krattat manegen för sänkta löner.

Dessutom har regeringen satsat mångmiljardbelopp på sänkta arbetsgivaravgifter för unga. En sänkning som motiverades på samma sätt som Centerpartiets lönesänkningsförslag: Om bara kostnaden för att anställa en ung och oerfaren person blir lägre, kommer arbetsgivarna öppna armarna för dem. Den reformen har inte fått någon som helst effekt: Andelen unga som är anställda i handeln och hotell- och restaurangbranschen har till och med minskat något sedan ungdomsrabatten infördes!

En rimlig slutsats av det fiaskot är att sänkta lönekostnader faktiskt inte med någon automatik leder till fler jobb. Inte heller i internationella jämförelser går det att leda i bevis att låga minimilöner och låg arbetslöshet hänger ihop. Både Norge och Danmark har högre minimlöner än Sverige och en betydligt lägre ungdomsarbetslöshet.

I USA å andra sidan är arbetslösheten högre än i Sverige trots att både minimilönerna och snittlönerna för arbetare är betydligt lägre där. Den verkligt stora skillnaden mellan USA och Sverige är att en betydligt större andel av befolkningen där lever i fattigdom – trots att de arbetar. Det är den framtid Annie Lööf och Centerpartiet stakar ut för Sverige med sin lönesänkarpolitik.

Carina Ohlsson (S) har rätt när hon skriver att det finns en skiljelinje i svensk politik. Alliansen står för en tydlig arbetslinje och ordning och reda i de offentliga finanserna mot detta står Socialdemokraternas med ideligen tomma löften och ansvarslösa utfästelser om allt till alla.

Jobben är den viktigaste frågan för Sverige och Nya Moderaternas mål är full sysselsättning. Alla kan drabbas av arbetslöshet och det är viktigt att vi har en arbetslöshetsförsäkring som ger trygghet vid förlorad arbetsinkomst och fungerar som en omställningsförsäkring.

Ett av kraven på försäkringen är att man har haft en anknytning till arbetsmarknaden och uppfyller arbetsvillkoret. Alla partier i riksdagen är överens om att det ska finnas ett arbetsvillkor. Och Carina Ohlsson, låt oss här vara ärliga, tvärt emot av vad du försöker ge sken av så har det inte funnits ett enda konkret förslag på ändringar av arbetsvillkoret från Socialdemokraterna, varken i form av parti- eller kommittéemotioner under perioden 2007-2012.

Konkret innebär detta att Socialdemokraternas förslag om höjt tak, höjda ersättningsnivåer och lägre avgifter inte på något sätt skulle ändra förhållandena för de deltidsarbetande kvinnor inom vården som Carina Ohlsson använder som sitt typexempel på personer som idag inte uppfyller arbetsvillkoret.

Det skulle vara välkommet om Carina Ohlsson kunde förtydliga: Vad är Socialdemokraternas politik när det gäller arbetsvillkoret? Hur många månader och hur många timmar anser Socialdemokraterna att man ska arbeta för att ett arbetsvillkor ska vara uppfyllt?

Det är lätt att vara högljudd i debatten och lova allt till allt och alla. Det är dock inte att ta arbetslösheten på allvar eller att ta ansvar för Sverige.

Nya Moderaterna för en politik för att den som kan och vill ska få arbeta. Vi vill att jobben ska bli fler och att den som vill ska ha möjlighet att gå upp i arbetstid. När kvinnor tjänar mer och kan leva på sin lön ökar friheten och jämställdheten. Det är att ta ansvar för Sverige och arbetslinjen.