Grekland är demokratins kanariefågel

VALET I GREKLAND Så här dagen efter valet i Grekland är tongångarna från Tyskland ännu återhållsamma, men budskapet är kristallklart: den tyska regeringen – liksom för övrigt även den svenska, som aldrig försummar ett tillfälle att tala om för grekerna vad grekerna ska göra – förväntar sig att den tidigare regeringens avtal med trojkan ska respekteras. Idag är Grekland den europeiska demokratins kanariefågel. Valresultatet ska inte få spela någon roll. Det politiska prestigeprojektet EMU ska räddas till varje pris. Men priset är högt, skriver nationalekonomen Stefan de Vylder.

Om 2008 var året då den stora, globala finanskrisen bröt ut, 2010 året då Greklandskrisen först stod på löpsedlarna och år 2011 året då euro-krisen blev ett begrepp kan 2012 bli året då den politiska krisen för hela euro-samarbetet briserar.

I Frankrike fick den EU- och främlingsfientliga Nationella Fronten drygt 18 procent av rösterna i den första valomgången. Från finska ”sannfinländare” och svenska sverigedemokrater i norr till grekiska nynazister i syd sprider sig en skrämmande nationalism som med framgång fiskar i euro-krisens grumliga vatten. De partier och rörelser som har stärkts de senaste åren är inte bara de som protesterar mot nedskärningar utan även sådana som ifrågasätter hela integrationsprojektet. För första gången har rörelser som inte är rent marginella i EU:s kärnländer börjat kräva ett utträde ur inte bara EMU, utan hela EU.

Det grekiska valresultatet kan tolkas som att två tredjedelar av de röstande sade nej till fortsatta svältkurer och diktat från den s.k. trojkan, dvs Internationella Valutafonden (IMF), Europeiska Centralbanken (ECB) och EU-kommissionen. Grekland är nu inne på sitt femte år med sjunkande per capita-inkomst, och samtidigt som arbetslösheten stiger, och mer än varannan ung vuxen står utan jobb, är budgetunderskottet fortsatt gigantiskt. Jakten på budgetbalans är en jakt på ett flyende mål: för varje nytt krispaket sjunker inkomster, sysselsättning och skatteintäkter.

Så här dagen efter valet i Grekland är tongångarna från Tyskland ännu återhållsamma, men budskapet är kristallklart: den tyska regeringen – liksom för övrigt även den svenska, som aldrig försummar ett tillfälle att tala om för grekerna vad grekerna ska göra – förväntar sig att den tidigare regeringens avtal med trojkan ska respekteras. Eller, med andra ord: valresultatet ska inte tillåtas ha någon betydelse för den ekonomiska politiken i landet.

Det finns också sansade röster som inser att de ständiga krispaketen i land efter land fungerar som såpa på ett sluttande golv. Rader av nationalekonomer och politiker – bland andra Frankrikes nyvalde president Hollande – kräver nu att ord som ”tillväxt” och ”sysselsättning” ska bli legitima igen. Till och med IMF har börjat ifrågasätta den ensidiga tonvikten på sänkta löner och drastiskt minskade statsutgifter i euro-zonens krisländer.

Vad dessa länder idag behöver är en reaktivering av produktion och sysselsättning. Inte ännu fler år med sjunkande inkomster, sänkta pensioner och stängda skolor. Och länder med massarbetslöshet och tomma fabriker, butiker och turisthotell lever inte över, utan långt under, sina tillgångar.

Snabbt men säkert undermineras också den politiska demokratin. Folken förväntas inta åskådarläktarna. I namn av krishantering ställs krav på att hävdvunna fackliga rättigheter, såsom rätten att sluta kollektivavtal, ska ställas åt sidan.

Förr i världen sägs det att man brukade släppa ned en kanariefågel i gruvorna för att se om det fanns några giftiga gaser. Om fågeln överlevde kunde gruvarbetarna gå ned.

Idag är Grekland den europeiska demokratins kanariefågel.

Valresultatet ska inte få spela någon roll. Det politiska prestigeprojektet EMU ska räddas till varje pris. Men priset är högt. Hur mycket stryk och förödmjukelser tål ett folk? Hur många fackliga och demokratiska rättigheter kan avskaffas utan folkliga revolter?

Idag Grekland. I morgon Portugal. I övermorgon Spanien. Och…