Jojo. Varsågoda CNN, BBC, Aktuellt, Rapport, Kulturnyheterna, YLE, Deutsche Welle, ABC, RAI, TF1, Nickelodeon, DR och alla ni andra över jorden: Bilderna ni visade från den första intervjun med Tomas Tranströmer efter att han fått nobelpriset kom från Sven-Åke Viséns kamera och frågorna stod Clara Törnvall för.
De har båda fått sovmorgon idag men varsin wienerkrans väntar förstås när de dyker upp på reddan efter lunch. Copyright Babel. Egentligen borde nobelsändningen ha gått som en dans. Vi gjorde ju redan i våras ett specialprogram om Tranströmer, och flera gånger under årens lopp har vi varit hos honom. Babels Ann Victorin har ju följt Tranströmer sen hedenhös. Så material hade vi. Och läst hade vi verkligen. Nästan för mycket. Men sen, när det var dags att sända efter ett alltmer kolerisk eftermiddag, var det som om ingenting fanns kvar.
En direktlänk med Södermalm förstördes av en rekordmässigt otrevlig förlagsmänniska och skapade därmed ett sent hål i manuset . Försöket att få tag i en ung svensk poet som kunde säga något om TT gick likaså i stöpet. Själv var jag i usel form och betedde mig direkt illa mot mina stackars redaktörer – gormade och levde runt utan att prestera nåt vettigt själv. Sen fick sändningsbussen fnatt och lade av totalamente en halvtimme innan vi skulle ut. Datasystemet fick (vad det verkar – haverikommissonen arbetar alltjämt) tjyvkopplas med en dieselmotor som vi snodde från Hjärnkontoret. Och när jag trädde upp på scenen var jag helt ovetande om att jag för först gången i babels historia hade alldeles för få frågor. Det brukar var tvärtom.
Men så miraklet. Att just detta haveri var det som gjorde sändningen så lyckad. Istället för att pumpa ut inslag i parti och minut och beta av frågor i rask takt, fick vi alla möjlighet att vila. I Tomas Tranströmers poesi. I glädjen, den stora som fanns i bröstet. Peter Englund var kvick och trevlig, Anders Olsson var ett under av dialogisk kommunikation. Marie Lundström glänste med sina fraser och Eva Beckman tog med bravur på sig rollen att skapa något stort av detta ögonblick i litteraturhistorien. Att sedan Lars Gustafsson i sista stund rusat upp från sin strömmingsmiddag hemma på söder och med oefterhärmlig knarrig espri kom och spred ren och skär glädje, gjorde att kvällen helt enkelt blev formidabel.
Citaten och favoritraderna stod som spön i backen och uppläsningarna av Rikard Wolff och Samuel Fröler var precis så intensiva som man kunde önska. Med allt det här berodde ju på att det fanns något att säga. Och det var inte vår förtjänst. För min del kan han få priset nästa år igen
