Bränn pengarna

Gudrun Schyman har gjort det. Serge Gainsbourg också, och Fabrikör Höglund i Den enfaldige mördaren. Det är något som känns i kroppen när pengar förstörs, något biologiskt. Som kannibalism. Kanske hänger det ihop med ett slags förmänskligande av ekonomin. Dagens industri skrev så här i en rubrik för ett par dagar sen: ”JP Morgan skrämmer marknaden”, och här på Rapport skrevs rubriken ”Marknaden reagerade positivt på dödsbeskedet”.  Dom är glada, rädda, ledsna, ja pengarnas förmåga till känslor är oändlig om man ska tro rubrikerna.

Vi har gått från sedlar och mynt till lynniga ettor och nollor på skärm. Vad är pengar, egentligen? Hur mycket religion har pengar blivit? Ja, det är barnsligt barnsligt enkelt och vansinnigt komplicerat på samma gång. I Babel imorgon hjälper Katrine Kielos och Andreas Cervenka oss att förstå.

Han är ständigt aktuell och har varit stendöd i 100 år just i dag. En av de mer udda hyllningarna till August Strindberg är de fem korta animationerna om Strindberg och Helium som producerats av Milky Elephant och Killing My Lobster. Udda och alldeles underbara. Du hittar alla på http://www.strindbergandhelium.com

Dessutom vill vi tipsa de som missade lördagens 2 timmar långa direktsändning om August Strindberg om att titta på den här, det är mycket väl investerad tid. P.O. Enquist, Alexandra Dahlström, Anna Pettersson, Karl Ove Knausgård och många fler resonerar klokt och roligt om den gamle kvinnohataren.

Vem hade anat att skådespelaren och 30 Rock-giganten Alec Baldwin skulle skriva såhär fint om Maurice Sendak? Inte jag.

Jessika rabblar påannonser,
redaktör Scheele har tagit på sig tänkarhatten
och den här ljuder över redaktionen.

Det femte barnet

Vi pratade om mor i Babel i går. Uppoffrande och ovillkorligt älskande mamma, den grundläggande tryggheten. Det är så många av oss känner igen henne. Men det finns andra mödrar. Som mamman i Doris Lessings bok Det femte barnet från 1988 som du hör i klippet här ovanför, som är från ett inslag som Carl Tofft gjorde till Skräckministeriet.

I förra säsongen av Babel träffade Oskar Anesten Kerstin Thorvalls söner. Författaren som gjorde upp med sin mamma i Det mest förbjudna och sen gick så långt som att säga upp sitt moderskap helt och hållet, via brev.

Kerstin Thorvalls arv

Vill du veta vad huvudkaraktären i Bret Easton Ellis roman Noll att förlora gör idag, 25 år senare. Då ska du läsa nya romanen Imperial Bedrooms och den kan du vinna om du svarar rätt på de här frågorna.

1. Vad heter huvud huvudkaraktären i de båda böckerna Noll att förlora och Imperial Bedrooms?

2. Hur gammal var Bret Easton Ellis när hon slog igenom stort som författare med Noll att förlora?

3. American Psycho skapade viss moralpanik när den kom ut 1991. Men vem spelar den framgångstörstande Patrick Bateman i filmatiseringen från år 2000?

Skicka svaren till babeltavling@svt.se och glöm inte att skriva din adress. Det var många som ville vinna Marlene van Niekerks bok Agaat. Den lyckliga heter Torun och bor i Sundsvall. Grattis!

Bret Easton Ellis - "En säl på zoo"

Vi fick tre timmar med Bret Easton Ellis i lägenheten i West Hollywood, ett stenkast från Beverly Hills och Sunset Boulevard. Hans nya roman, Imperial Bedrooms, kan bli hans sista. Nu skriver han på ”content”, innehåll som kan bli film eller tv-serie. Eller en bok.

Just nu håller han på att rollbesätta en lågbudgetfilm som Paul Schrader (manusförfattaren till Taxi Driver) ska regissera i sommar. Den ska sedan läggas ut direkt på Itunes, ingen biovisning. Detta är framtiden, menar Bret Easton Ellis. Filmbranschen kommer att revolutioneras. Vi får väl se. Här kommer en bit av intervjun som inte fick plats i inslaget. Det handlar om baksidan av att vara en känd författare. Och möjligen varför man hellre producerar film i Los Angeles

En mamma kommer i många skepnader. Det här är några av dem:

Mamman kommer in och säger godnatt och hon luktar av puder och läppstift och parfym, och det är en storslagen doft, en annorlunda doft, det är doften av gå-bort-mamman. Jag är stolt över hennes storslagna vuxenliv, det är en föraning om att jag också kommer att få ett sånt. Samtidigt vill jag inte släppa henne, vill inte att hon ska gå.

Mamman står i trädgården med sjalett och kratta och den bruna rocken och det är 70-talsljus, sepiatonat, och en av de första vårdagarna och alla papporna i kvarteret tvättar sina bilar så att tvållöddret rinner nerför hela gatan. Där kan man segla med barkbåtar och alldeles snart kommer rabatten vara full av blommor – aldrig i räta rader, aldrig i givakt. Mamman älskar blommor och planterar också de giftiga. Dem är jag lite rädd för.

Varje dag måste jag skynda mig hem från skolan för att vänta på att mamman ska komma hem. Det är ett heltidsarbete. Jag har hennes schema på väggen och är hon inte hemma tjugo minuter efter att hon har slutat så tror jag att hon är död. Det är ett heltidsarbete att oroa sig för att mamman ska dö.

Mamman sitter i arbetsrummet och översätter och spelar Chopin på bandspelaren. Jag sitter i den blå fåtöljen bredvid och läser CS Lewis. Vi sitter så i timmar: skrivmaskinsknatter och Chopin och absolut trygghet.

Jag smyger in i min mammans garderob. Det är inte uttalat förbjudet, men ändå inte riktigt tillåtet. Man kan krypa in under kläderna och de skira blusärmarna glider som vindilar över ansiktet. Jag öppnar alla askar och lådor. Jag letar efter den andra mamman där, den hemliga, den hon är när inte jag tittar.

Vi har grälat. Vi gör nästan aldrig det, jag och mamman, men nu har det varit på allvar och det är som en tyngd i kroppen, hela tiden, medvetandet om att nåt är skevt att nåt saknas. Då kommer hon hem till mig med nybakat bröd. Mamman bakar aldrig bröd. Men den här gången har hon gjort det.

När jag har frågor har mamman alltid svar. Ingen fråga är för stor eller fånig. Mamman vet allting, och det hon inte vet kan hon ta reda på. Svaren finns i henne eller i böckerna hon läser. Det finns alltid böcker med svar. Mamman kan latin och livsfrågor på sina fem fingrar.

Vi är på ett museum. Ett av de otal museum mamman tar med mig på. Jag är matt och tavlorna är för många och för lika och för grå för att jag ska orka titta. Men mamman har läst på. Medan vi går från rum till rum berättar hon om konstnären, om hans kärlek och död och verk. Och allt får liv och färg. Mamman kan blåsa liv i vad som helst. Hon är en livgivare.

Ibland tänker jag att det är konstigt. Att mamman är en egen person och att jag också är det, avskilda, självständiga. Ändå är vi samma. Hon är ursprungskällan. Hon är inte jag, men jag är bitar av henne. Kanske är det därför de är ett sånt mysterium mammorna – vi speglar oss i dem, ser våra egna ansikten superexponerade på modersbilden. Suddigt där vi skiljer oss åt, tydligt där vi är lika.

Med tanke på det fantastiska klippet med Moa Martinson i veckans Babel så har vi gjort ett Quiz. Här kan du testa dina kunskaper om den svenska arbetarlitteraturen.