Jag läser Per Hagman. Jag läser om Per Hagman. Att läsa Per Hagman är inte alls som en schlager. Inga tonhöjningar, inget käckt stick innan slutklämmen. Det är snarare stillsamma skillingtryck om oinfriade discodrömmar och den outhärdliga saknaden efter det som aldrig har hänt, det man aldrig har känt.

Ibland tänker jag att Per skriver om pojkar och flickor med svavelstickor, de som står utanför i nyårsnatten och i skenet av den hastigt uppflammande lågan ser bilden av hur livet borde vara/är för de lyckliga, de på insidan. Men den slocknar så snabbt den där lilla elden och snart är alla tändstickorna slut och då finns bara kylan kvar. Och jag vill samla alla hans huvudpersoner, Johan, Vendela, den plågade poolpojken, och svepa in dem i filtar och omtanke och säga att allt blir bra, att allt ordnar sig.