Har jag sagt upp mig? Nänä. Eller hur var det? Ska jag lämna Babel? Vad har jag gjort?

Jag vet bara att jag har det enda vettiga jobbet i den här litteraturbranschen. Om Peter Englund ringde och föreslog ett byte skulle jag hånskratta åt honom. Jag vet också att jag inte ska ha det här jobbet nästa år. Någon annan ska få komma till dukat bord och frossa i reportrarnas bakelser. Reddan har på sistone varit nerringd av (riktiga) stjärnor som erbjuder sina tjänster som Babels nya programledare.  De hittar en ny. Ni, kära tittare, hittar en ny. Och det kommer att bli bra.

Min fåfänga har haft en del att stå i på sistone. Särskilt i drömmarna. Redan i somras när jag definitivt bestämde mig för att släppa Babel, falla, kanske skriva, ett år, två år, vem vet, drömde jag att min efterträdare byggde sig ett hus bredvid mitt – liksom klämde in det mellan mitt hus och grannens. Tomten var ännu en lerhög med rotvältor, fasaden omålad i rå furu. Och det första det aset gör är att spika upp en skylt bredvid brevlådan med sitt namn  och sen SVT:s logga på en egen skylt bredvid.

Rub it in my face you bastard!

Det hade varit så mycket enklare om jag typ kört rattfull, dragit en lina på Stureplan eller på nåt annat sätt gjort mig själv omöjlig. Nu är det inte så. Jag har bara för första gången i mitt liv råkat göra något direkt ologisk. Jag har bestämt mig för att inte längre lyssna till mitt hjärta, som för alltid kommer att vara bland mina kollegor på SVT. Och inte heller till mitt huvud, som mycket väl inser vilket unikt jobb det här är. Och faktiskt inte heller till min fåfänga, som febrilt ropar att Babel är mitt skötebarn, och att vi slitit alldeles för hårt för att just litteraturprogrammet skulle bli det som blev kvar, när SVT:s nya ledord Färre Större Bättre, innebar att kulturprogrammen lades ner på löpande band. Nu skulle jag bara kunna slappna av och skörda frukterna av allt slit.

Men det är inte hjärtat eller hjärnan, det är magen. Den där känslan som jag tryckt undan i många år, men som inte ger sig. Jag behöver skriva. Så är det. Vad vet jag inte. Men för första gången på många år har jag hittat en liten uppgift. Senast upplevde jag att skrivandet kostade för mycket om det skulle bli riktigt bra. Förlusten av någon onämnbar. Hatet mot språket. Sorgen som självförbrännande narcissism. Den som sörjer sviker, vänder sig inåt, vänder sig bort från den älskade. Aldrig mer.

Och sedan: dessa år i korridorerna, där jag vecka efter vecka bevittnar författarskapets framsida. De lyckade, de säljande, de uppburna. Som ändå inte alltid förmår hålla bitterheten, självupptagenheten och utsattheten ifrån sig. Och då ska vi inte tala om dem som inte lyckas komma åt vare sig kritikernas värme eller stipendiefondernas klena guld, som egentligen är koppar, kaffepengar.  Jag gillar så gott som alla människor och vissa av deras böcker, men allt omkring avskyr jag. Positioneringen, tyckandet, prisjakten, stipendierna, kritikerlistorna, den slappa hegemonin och den underliggande nervositeten.

Jag är förstås livrädd för fattigdomen.

För nej, jag vill inte ge ut en kokbok med mitt tryne på under titeln ”Litterära rätter med Babel-Daniel”. Jag vill inte skriva tårdrypande om min mamma. Jag vill inte dö KB-döden i vitterhetens tjänst och skriva en historisk roman som blidkar stipendiefondernas ledamöter. Jag vill inte spela ut det biografiska kortet för ett sommarprogram i P1. Jag vill inte bli en föreläsningspajas som skickar fakturor från företagsgig.  Jag vill inte jag vill inte jag vill inte.

Vad återstår? Ska jag utsätta min familj, mina barn, för monumental fattigdom för att jag ska bli en habil, i bästa fall kompetent, författare? Så stor respekt för vår tids hysteriska jakt på självförverkligande har jag faktiskt inte. Hade jag trott att jag var ett geni skulle jag aldrig tvekat. Nu tror jag inte så mycket på genier, men jag tror på genialitet – att det finns ögonblick där också en hyfsad författare kan överträffa sig själv. Genialitet är ett tillstånd, inte en egenskap. Kommer jag att få uppleva det? Är det ens viktigt? Är det värt det?

Jag vill ju bara ha min hjärna tillbaka. Jag har tömt ut allt som jag hade i den. I påannonserna, i reportageidéerna, i vinklar och tilltal och rekvisita och finurligheter i fjorton säsonger. Jag pikade nog i programmet om Georges Perec, där jag genomförde hela paketet med intervjuer och allt, utan att använda mig av bokstaven e – nåt att skryta om i baren. Under småbarnsårens sömnbrist, mitt i bostadsångesten och med ombytligt mediajobb på ett företag som skyggar för vissa anställningsformers mervärden, har jag blivit en behållare för nervositet. Inte för scenen, utan för att få ihop manuset, livet, framtiden. Min hjärna är liksom trancherad i en äggharpa, syrefattig och helt förgiftad av olika slags påslagshormoner och nikotin. Häromdagen fick jag ingen kontakt med benen när jag vaknade. Jag stannade hemma och när jag till slut kommit upp och fått in ungarna på dagis, fann jag mig stå och skaka i källaren -  jag hade sex timmars frihet och fick total panik över vad jag skulle göra med dem. Renovera fasaden? Skriva det där anförandet? Varna revisorn?

Jag blev inte lugn förrän jag satte mig ned och börja skissa på veckans manus.  En fix åt pundaren. Jag bär på en hemsk släktgen: vi är oroliga och stressar för mycket. Både mormor och farmor hamnade på hispan. Mamma kompenserade den där oron med att agera. Handla innan någon hinner blinka.  Business business, byta bostad, byta katt, byta man … hon har kört slut på sig själv. Kan inte gå. Fyllde 60 nyligen. Grattis till poolen i Marbella – en skalp för en arbetarunge – hoppas att du snart blir tillräckligt frisk för att kunna bada i den. Mamma är f.ö. säljare. Allt låg liksom ute på annons när jag var liten. Mitt i middagen kunde nån snubbe komma och köpa matbordet. Jag sätter idag en ära i detta yrke. Jag har försökt sälja in varenda författare som om det vore tal om en unik världssensation. Nej just, det. Ingen tårdrypande mammabok var det ju.

Jobbet som programledare innebar att jag kunde fly undan litteraturen. Jag kunde stå i mitten utan att påverkas av stormen omkring. Ena stunden var jag en vanlig författarbralla, någon som förläggare, pressfolk, stora författare och andra, kunde torka sig i rumpan med på morgonen. Nästa stund hittade jag den lilla fläck som i leken kull kallas för PASS. En programledare på SVT är ganska oantastlig ska ni veta. Fast inkomst, utvecklat belöningssystem. Och ja, makt. Men nu har jag kommit till den punkt att det är programlederiet som är fyllt med prestationskrav. Och jag måste bort från det. Jag måste lära mig att sluta prestera. Och då plötsligt tanken: Är det kanske skrivandet som kan ge mig något annat än prestationskrav?

Min fru brukar säga att vi behöver ”nollställa hemmet”.  Rensa upp, skapa nåt slags ordning, beta av. Nu är det dags för att nollställa sig själv. Ett litet, litet liv så tätt intill dem man älskar som möjligt. Om så bara för ett år.

Jag drömmer om att bli en sån där författare som kanske inte skriver De Stora Verken, men som gör de små och underliga upptäckterna. Som grundforskaren på labbet som flyttar gener i bananflugor. Någon annan får koka ihop de stora läkemedlen, kanske med hjälp av ett rum jag råkat hitta. Jag vill skapa så många små märkliga hybrider som möjligt. Para romanens huvud direkt på dess vingar, pilla bort ben och närstudera dödsryckningar, frysa ned, skjuta ut, hetta upp. Det finns så mycket små saker med romanen som aldrig blir gjorda, när alla springer i de stora ärendena. Ofta utan att uträtta dem. Samtidigt har jag en fundamental känsla av att romanen ännu är en ganska outvecklad konstform. Det finns massor att göra, hela kontinenter att upptäcka. Det finns kort sagt plats för en entreprenör med mottot hellre djärvt än bra.

Det skrivs ju redan alldeles för många bra romaner. Och mina ögon är bra, tyvärr inte tillräckligt bra.

Svårast ändå är att lämna mina vänner. Det sociala sammanhanget. Jag är den enda på Babel som varit med alla säsonger, utan fullskalig föräldraledighet. Enastående begåvningar kommer och går. Jag minns med vemod gamla kollegor som försvunnit. Nu har jag äntligen knutit an till mina nya medarbetare. Jag kommer att sakna dem och alla andra enormt. Och vem ska nu lyssna på mina litanior och suckanden, min utbrott över slappa romaner, mina rättshaveristiska åsikter, min cynism, mina bra och dåliga skämt? Ska någon annan få er kärlek nu?

Jag kommer att ha ingen därhemma i källaren. Det gör förbannat ont.

Men … tänk om jag lyckas? Tänk om jag verkligen kan avhända mig prestationskravet? Och faktiskt nollställer mig – avgiftar mig från stressen och få blicken åter? Och inte längre bara är en sån som konstaterar att ”lönnen är gul och skimrar vackert”, utan verkligen återfår möjligheten nästa dricka lönnens gulhet, bli själv en del av dess guld, dess rötter långt ner till vätskan och näringen.

Jo då kommer jag nog tillbaka. Som bisittare, praktikant eller bara konstig mupp som gör underliga inslag i oskärpa. Vad som helst egentligen, för att bara få vara i närheten av dessa oförglömliga människor som är mina medarbetare i folkbildningens hjärta.

Till sist, kära tittare. Tro inte att jag aldrig har läst era vänliga brev och kommentarer. Jag har bara inte alltid haft ord att riktigt uttrycka den tacksamhet jag känner. Precis som med läsarna (de få) av mina böcker, vet jag ju inte vilka ni är, hur ni ser ut, hur era liv ter sig. Men de korta vänliga mejl och brev (med bedårande darrig handstil) som jag då och då fått har hållit mig på benen många gånger när jag har varit nära att falla de här åren. Tack så mycket, och fortsätt titta på Babel. Det ska i alla fall jag göra.

Daniel