Foto: Khashayar Naderehvandi

Ida Linde debuterade år 2006 med Maskinflickans testamente, ett väl mottaget prosalyriskt verk. Tre år senare skulle det bli ren poesi när Om jag glömmer dig blir jag en annan dök upp i bokhandlarna. Nu är hon aktuell med sin första roman, En kärleksförklaring. 
     I bokens upptakt får vi följa med ut i rymden och lyssna till två unga flickors samtal. Men det är inte i huvudsak deras historia romanen skall komma att handla om. Istället blir samtalet formen för en annan berättelse. För att hennes syster Silja inte skall ta av sig sin skyddshjälm berättar Sontag historien om deras mamma Eleonore.

Vad handlar den berättelsen om?
Det handlar om en kvinna som rör sig i en triangel. Erotiken utgör ett hörn, barnen ett annat och arbetet ett tredje. Det som upprättas däremellan är spelplanen för hennes liv. Det ska sägas att jag at the time var så trött på formuleringen ”att få ihop livspusslet”.

Vad är det för fel på livspusslet?
Pusslet är en dålig bild. Som att det skulle finnas en färdig bild och att bitarna ska läggas för att utgöra den. Jag tror inte att livet fungerar så.

Hur skulle du förklara det?
Hm.. Kanske mer som ett Memory. Man lyfter lite brickor här och där, ibland passar de ihop.

Hur växte hon fram, mamma Eleonore?
Historien började med systrarna. Sontag var tvungen att berätta en historia för Silja så att hon inte skulle ta av sig hjälmen där ute i rymden. Då berättar hon om deras mamma. Sen blev jag mer och mer intresserad av Eleonore som karaktär. Jag har längtat efter en sån kvinna i litteraturen, en inte helt igenom men ändå rätt usel, vilket vi alla är.

Ja, i början så bryr hon sig inte om sina barn eftersom hon fokuserar så på sitt arbete, men sen är hon stundtals oerhört kärleksfull. Jag kan ibland bli provocerad, tror du att jag hade läst det annorlunda om Eleonore var en man?
Hon är en rätt vanlig man, fast hon är kvinna. Och kvinnor har ofta mindre utrymme för att vara usla, i alla fall när det gäller relationen till sina barn.

Inramningen är rymden. Varför då?
Jag har alltid varit intresserad av oändligheten. Universum är oändligt men har ändå form, lite som kärlek. Sen har jag alltid sysselsatt mig med avstånd. För att kunna skriva den här historien behövde jag ett mycket långt avstånd, vad kunde då passa bättre än rymden?

Men varför avstånd?
För att kunna skriva. Skrivandet både upprättar och överbrygger avstånd. Som det står i Räkneboken: Du kan inte vara här när jag börjar ropa på dig.